På barrikaderna 20 år senare: Maria Persson Löfgren, Tbilisi Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tbilisi, tisdag.
Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.
20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.
Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.
Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.
Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.
Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.
Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.
Maria Persson Löfgren, Tbilisimaria.persson_lofgren@sr.se