Det enda som är besvärligare än andra människor är en själv OBS: Radioessän

Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta Hultén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”
Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.
Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.
Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.
Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.
I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O’Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.
Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.
Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan...