Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Utrikeskrönikan 26 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 Bryssel, onsdag.
”…när du egentligen bara kan göra så…”
Så där lät det på ett av Bryssels många kaféer när yngsta sonen flexade med en Rubiks kub för något år sedan.
Han hade snöat in på det komplicerade pusslet och som barn kan göra lärde han sig flytta de där färgade plastrutorna galet snabbt, nästan per automatik.
De problem som han löste på några sekunder tog mig flera minuter. Och då tog jag ofta hjälp av en app som visade hur jag skulle flytta rutorna för att det skulle gå ihop.
Jag hade helt enkelt svårt att få grepp om logiken och tänka i tillräckligt många steg.
Därför fick jag en skavande känsla förra veckan när Ungern, som tar över EU:s ordförandeklubba på måndag, presenterade sin logga för sitt ordförandeskap. 
Det var just en Rubiks kub.
En Rubiks kub med den ungerska flaggan på ena sidan och EU:s cirkel med stjärnor på den andra. 
Det är egentligen inte konstigare än att det är en hyllning till ungraren Ernő Rubik, arkitekten och professorn som skapade Rubiks kub för 50 år sedan, 1974. 
Enligt det ungerska ordförandeskapet är kuben och loggan en symbol för den ungerska nationens kreativitet och strategiska tänkande.
För att lösa kuben krävs strategi, tålamod, disciplin och precision – kvalitéer som är grundläggande för Ungerns ordförandeskap, enligt ungrarna själva.
Men loggan med kuben kan också ses som en symbol för ett komplicerat och svårlöst ordförandeskap.
EU-ländernas arbete i ministerrådet kommer ledas av ett land som på många sätt är på kollisionskurs med EU. Ett land som nyss dömdes betala dryga dagliga böter för att man brutit mot EU:s regler. Ett land med en premiärminister i Viktor Orbán som ofta går ofta till attack i sociala medier mot vad han kallar byråkraterna i Bryssel (även om det är ungerska politiker som fattar de politiska besluten tillsammans med kollegorna från andra EU-länder).
Normalt ska ordförandelandet agera som en neutral medlare, lägga sina nationella ståndpunkter åt sidan, försöka driva samarbetet framåt och förhandla fram kompromisser.
Särskilt när de gäller fortsatt stöd till Ukraina och ytterligare sanktioner mot Ryssland finns det frågetecken kring hur Ungern kommer agera. För där har landet tidigare bromsat och blockerat EU:s beslut. 
Även för mig personligen kan det ungerska ordförandeskapet bli mer komplicerat än vanligt.
Ordförandeskapen brukar börja med en pressresa för utvalda Brysseljournalister där man kan träffa landets ministrar och få en bra inblick i vad landet vill driva det kommande halvåret.
Sveriges Radio brukar få inbjudan till de pressresorna och jag har själv varit med på alla de senaste sex åren.
Men än så länge har det inte dykt upp någon inbjudan från det ungerska ordförandeskapet i mejlkorgen.
Det återstår att se om jag kommer kunna lösa det komplicerade ungerska ordförandeskapet.
När det gäller Rubiks kub har jag aldrig lyckats lösa den fullt ut på egen hand. Jag har alltid behövt hjälp av antingen den där appen eller yngsta sonen.
”…och sen om det blir så här så drar du bara  ner…”
Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington tisdag.
Och den stora nyhetskanalen här håller på att driva oss alla så smått till vansinne genom sitt ständiga tjat om den debatt som kommer ske på torsdag, mellan Joe Biden och Donald Trump - ni kommer också få höra mer om den senare i veckan, lita på det.
Det blir alltså en debatt mellan två seniorer: Biden som är 81, och Trump som nyss fyllde 78. Många amerikaner hade önskat sig ett yngre startfält, men nu ser det ut som det gör.
Men mina tankar vandrar i stället i väg till en annan person, som också bott i Vita huset, och som också är kommen till åren. Om knappt 100 dagar fyller nämligen den tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter 100 år, om han nu är med oss så länge. Han är sen flera månader tillbaka i dåligt skick och får palliativ vård.
Jimmy Carter är redan den ex-president som har levt längst, och i ett land som gillar rekord och prestationer av olika slag, så hoppas nu många på att han också klarar det där 100-årsstrecket.
Det går att slå vad som saken - chansen att han klarar det beräknas vara 60 procent, såg jag nyss - och det finns också entusiaster som skapat en sida på nätet som räknar ner tiden, sekund för sekund, till Carters födelsedag den 1 oktober. Jimmy Carters familj rapporterar att han verkar ha en fridfull och rätt fin tillvaro, med mycket sömn och mat från hans egna gamla bondgård. Uppmuntringarna och hejaropen har börjat strömma in.
När Carter var USA:s president i slutet av 70-talet, var entusiasmen inte lika stor, och han förlorade med dunder och brak till Ronald Reagan 1981 efter bara en mandatperiod.
Men han har en spännande historia: när han var ung ville han bli kapten på en kärnvapenbestyckad u-båt och han var på god väg, när hans pappa plötsligt gick bort. Jimmy Carter fick återvända hem, från havet till familjens jordnöts-farm i Georgia.
I stället blev han så småningom, till mångas förvåning, USA:s president. Med sin 70-tals-snedlugg och sydstatsdialekt sågs han som en underdog, som gärna ville resonera sig fram till beslut, men kunde också framstå som lite velig.
Han blev betydligt mer populär efter sin tid i Vita huset, när han jobbade för fred och mänskliga rättigheter på olika sätt. 2002 fick han Nobels fredspris.
Allt det här är ju länge sen - riktigt länge sen, kan man känna, när man tittar på det politiska landskapet här i USA idag.
Och kanske är det också därför som somliga är så peppade inför möjligheten att Jimmy Carter får fira sin 100-årsdag. Även om åldrade presidenter annars inte är USA:s favoritgrej just nu.
Nina Benner, Washington.nina.benner@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Delhi, måndag.
Som jag längtat efter att få säga just de två små orden ihop. Den här resan har varit speciell eftersom jag inte fått journalistvisum till Indien på flera år, inte sedan november 2020 för att vara exakt. Men nu är jag här och det är fantastiskt.
Under de här åren av frånvaro har jag bevakat landet med hjälp av bästa Arnab Dutta, en erfaren journalist och numera god vän. Vi har bollat idéer som han sedan förverkligat och jag redigerat. Det har gått men att vara på plats och själv få se landets utveckling är förstås oslagbart.
Under min frånvaro har jag ibland fått höra att vi utländska journalister inte har förmåga att se allt det som landets BJP-ledda regering faktiskt åstadkommer. Det ligger en del i den kritiken. Det ligger också en del i motsatsen; det vill säga att ja, det händer mycket, men utvecklingen når inte alla, och att det skönmålas rätt friskt i de offentliga budskapen.
Efter att nu ha besökt fem av landets delstater de senaste veckorna, städer såväl som landsbygd, så är mina intryck följande. Indien är enklare, smartare och renare än vid mitt förra besök. Om man har pengar, vill jag lägga till. Inrikesflyget är utbyggt och bekvämt. De nya snabbtågen underbara, går i tid och har fantastisk service. En oändligt lång bussresa mellan två delstater bjöd på mycket bra vägar men chaufförerna kör inte bättre för det, så visst nästan krockade vi ett antal gånger. De digitala betalningarna är super; så pass utbredda att jag hade svårt att köpa vatten häromdagen. Småmynten var slut och jag har inte de indiska betalapparna för de kräver ett lokalt bankkonto. Bankkort accepterades inte av ”hålet i väggen-serveringen”.
Men bara för att de ekonomiskt utsatta numera har ett bankkonto och kan ta betalt och betala online så innebär inte det att de med automatik har mer pengar att röra sig med. 800 miljoner indier får bidrag från staten för att klara sig. Och fattigdomen är också synlig när man rör sig i landet.
Resultatet från det nyss avslutade parlamentsvalet där BJP förlorade den majoritet man haft i tio år kommer vi Indiennördar att analysera länge. Bland annat var det vissa daliter så kallat kastlösa som övergav partiet för att oppositionen lyckades övertala dem om att regeringen skulle ta bort riktade privilegier till den här gruppen.
Men en övergripande slutsats från valresultatet och samtalen jag haft med indier är att landet behöver fler arbetstillfällen. Indier vill ha jobb, inte allmosor. De vill skapa sig en bättre framtid för sina barn och den utveckling som regeringen åstadkommit spär på den aptiten.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 21 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Södra Öland, midsommarafton.
Det är då jag brukar vråla: ”Men var är den svarta midsommarduken?”
Och alla vitklädda, sommarfina barn och besökande vänner tittar upp förskräckt från ståltråden, björklöven och blommorna som de håller på att binda vackra kransar med. De tycker redan att jag gått för långt när jag lockat mördarsniglar till drunkningsdöden med en balja öl. Men det är ju bara den svarta duken jag vill hitta, den som suger åt sig solljuset så att man slipper bli bländad som man blir av en vit duk när solen skiner så att man knappt kan skilja sillen från mördarsnigeln.
Att jag blir så traditionsbestämd på midsommarafton måste bero på att jag i själva verket är utlandssvensk. Denna speciella kategori svenskar som tror att de är bäst på att mäta temperaturen i Moder Sveas armhåla eftersom de har den rätta distansen. Och aldrig blir vi utlandssvenskar så löjliga som till midsommar när vi sjunger, som Povel Ramel, ”hurra för en sup och en sill-svans, hurra för en helsvensk potatis”, för att i nästa andetag veta bäst om hela den svenska systemkollapsen, men det får man väl inte säga i det här landet, lika lite som man får ifrågasätta klimatförändringar eller skatter.
Så lyder utlandssvenskarnas mantra. För det är ju iskallt i Sverige på midsommarafton, men äntligen kan detta förvandlas till en fördel för oss nu när Sverige lanserar Coolcation och kan tjäna pengar på sval semester i Norden för den som vill fly den 40-gradiga värmen i södra Europa.
Från ett annat rum i sommartorpet hör jag hur systersonen drillar våra italienska vänner i Små grodorna (och moster Ingeborgs plym inför eftermiddagens dans runt midsommarstången) och jag tänker på att midsommar också är den tid på året när jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina vänner i arabvärlden.
Jag kan inte visa dem denna grönska utan att få lite dåligt samvete över hur privilegierad jag är. Denna idyll, denna näktergal – för Egyptier som har så lite grönt omkring sig att de går och har picknick på gräsplätten i en motorvägsrefug när det är helg, eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet (där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan – den tunna gröna remsan längs Nilen). Hur skulle de kunna förstår Sveriges grönska?
Långt borta i Mecka är det över 51 grader varmt och över 1 000 pilgrimer har dött av värmen nu under hajj. Majoriteten av dem var egyptier. Enligt obekräftade uppgifter har 658 egyptier dött, de flesta fattiga och oregistrerade pilgrimer, vilket innebär att de inte hade tillgång till de luftkonditionerade tält där penningstinna pilgrimer kan svalka sig i Mecka.
Denna skandal och tragedi är ännu ett skäl att duka med svart duk idag på midsommar.
Cecilia Uddén, Ölandcecilia.udden@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Santiago de Chile, torsdag
Det är kallt och det regnar när jag besöker Plaza Italia, torget i centrala Santiago, som var centrum för den stora revolten mot regeringen 2019 med krav på bättre levnadsvillkor.
Demonstranterna döpte symboliskt om platsen till Plaza Dignidad, värdighetstorget.
Jag minns hur det sjöngs, dansades och skanderades tills kravallpolisen brutalt slog ner protesterna med tårgas och vattenkanoner. Döda och skadade. Fest blandad med tragedi.
Nu var jag där igen, och det är inte mycket som påminner om de jättelika demonstrationerna för fem år sen, bara lukten av tårgas vid ingången till tunnelbanestationen är kvar, den verkar ha fastnat vid väggarna.
Den staty som var mitt på torget är borta. Den föreställde en man i blå uniform på sin häst, en chilensk armégeneral, krigshjälte från flera krig på 1800-talet, Manuel Baquedano hette han.
Nyligen la en grupp kvinnoaktivister upp en bild i sociala medier, med hjälp av artificiell intelligens skapade de en verklighetstrogen bild av det symboltyngda torget – i mitten såg man en staty - på en kvinna.
Monumentet föreställde Elena Caffarena, en advokat och aktivist som var frontfigur för de chilenska kvinnornas kamp för rösträtt.
Budskapet kom från gruppen Monumentala kvinnor, som anser att den officiella historieskrivningen osynliggör kvinnorna. Av landets drygt 600 monument över historiens viktiga gestalter är det bara 29 som föreställer kvinnor, knappt fem procent alltså.
Och så är det över hela Latinamerika. Men det pågår en motreaktion mot detta. I Mexiko city till exempel finns en gren av kvinnorörelsen som på olika torg i huvudstaden sätter upp mindre metallfigurer föreställande framträdande kvinnor i landets historia.
I Ecuador träffade jag en liknande grupp som bildade studiecirklar om en alternativ historieskrivning.
Nyligen provocerade den argentinske presidenten Javier Milei fram en ilsken reaktion från kvinnorörelsen där, då han dagen före kvinnodagen tog bort namnet Kvinnosalen på ett av de främsta rummen i presidentpalatset. Han döpte om det till Självständighetshjältarnas sal.
Det kanske är överflödigt att säga att de allra flesta av dessa hjältar är just män, enligt de officiella historieböckerna.
Förslaget här i Chile om att resa en staty över Elena Caffarena är alltså en del av denna regionala motreaktion.
Frågan är om samhället är redo för en sån omskrivning av historien. Så här långt har förslaget inte skapat någon debatt bland chilenarna, som just nu är mer sysselsatta med den stränga vintern och dess regnstormar.
Ivan Garcia, Santiago de Chileivan.garcia@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
London, onsdag.
I morgon är det två veckor kvar tills de brittiska väljarna ska rösta fram ett nytt parlament.
Vilket får mig att fundera över valsystemet här i landet.
För de brittiska väljarna sa jag, i själva verket är det bara en liten del av deras röster som får någon betydelse för styrkeförhållandena i parlamentet. Faktiskt bara 30 procent av rösterna.
Skälet är förstås valsystemet, där landet delas upp i 650 valkretsar med ett mandat i varje och där den som får flest röster i varje valkrets vinner mandatet.
Alla röster på förlorarna blir därmed betydelselösa, och det gäller även alla röster som vinnaren får, utöver de som behövs för att bli störst. De spelar ju ingen roll om man vinner med en röst eller med 50 000 röster. I valen brukar det vara 70 procent av rösterna som inte får någon direkt betydelse.
Det uppstår också andra märkligheter. Ta valet 2015, där fick partiet Ukip som leddes av EU-motståndaren Nigel Farage, i dag i partiet Reform UK, 13 procent av rösterna i hela landet. Men rösterna var utspridda, Ukip blev bara störst i en valkrets och fick alltså endast ett mandat i parlamentet.
Det skotska nationalistpartiet däremot, fick 5 procent av rösterna i hela landet, och 56 mandat. Deras väljare är samlade i skotska valkretsar.
På många ställen är resultatet klart på förhand. I en tredjedel av valkretsarna har samma parti vunnit i alla val sedan andra världskriget. Vare sig det sen Labour eller de konservativa vunnit stora segrar nationellt.
De viktiga väljarna blir förstås de där det är jämt och där vinnaren kan bytas ut. Politikerna satsar på de ställena, och inte bara under valkampanjerna. Studier visar att politikerna också prioriterar områdena där det är strid om makten när det gäller till exempel vilka sjukhus som ska klara sig från nedläggning eller vilka orter som ska få ta del av särskilt riktade satsningar.
Kamp om makten – sjukhuset blir kvar och det kommer en extraslant. Inte kamp om makten – ni får vänta till senare.
Frågan om att ändra systemet till proportionell representation, där mandaten i stället fördelas utifrån andelen av rösterna, har diskuterats i evigheter. Men de stora partierna - Labour och de konservativa – som tjänar på nuvarande reglerna visar inte mycket intresse.
I valet 2019 fick de konservativa 44 procent av rösterna vilket gav 56 procent av mandaten. En färsk opinionsmätning visar att Labour med 40 procent av rösterna i valet om två veckor, skulle kunna få 70 procent av mandaten.
Varför skulle de partierna lämna ifrån sig de fördelarna, vad andra klagar än på. Ja möjligen därför att Labour faktiskt har partibeslut om att driva frågan om proportionell representation, även om partiledningen bromsar. Och att om det konservativa partiet går mot det katastrofval som nu förutspås, ja då kan kanske vad som helst hända.
Men samtidigt, som Karl Marx, begraven i här i London, sade: egenintresset ljuger aldrig.
Den som hoppas på förändring gör nog bäst i att inte vara alltför optimistisk.
Pontus Mattsson, London.