En oväntad historia Historiska poddar

Dannebrogen, den danska flaggan, fyllde jämnt häromåret, närmare bestämt 800 år. Detta firades med pompa och ståt i vårt sydliga grannland. Ett stridsflygplan målat i nationalflaggans färger dånade exempelvis över land och rike, vilket förmodligen fick många danskar att lyfta blicken mot himlen.
Faktum är att det var som gåva från himlen som den rödvita korsfararfanan första gången visade sig för danskarna. Det var den 15 juni 1219, då den danske korsfararkungen Valdemar Segersäll befann sig i Estland för att kristna esterna.
I detta avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Dannebrogens långa och mångfacetterade historia, samtidigt som de håller ett vaket öga på den svenska flaggan och går igenom några möjliga namnförslag.
Intressant nog finns en liknande legend om den svenska flaggan. Vår egen flagga lär nämligen ha visat sig som ett brinnande kors på himlen då kung Erik den helige var på korståg i Finland. Inte desto mindre är det den danska flaggan som anses vara världens äldsta, åtminstone den äldsta nationalflaggan i världen som ännu är i bruk. Men varifrån kommer egentligen dessa legender och föreställningar? När blev korsfararflaggor och kungaflaggor till nationella symboler som också representerar folk och nationella värderingar? Och hur kommer det sig egentligen att den danska flaggan har ett eget namn, Dannebrogen, medan vår blågula motsvarighet är bokstavligt talat anonym? 
Litteraturtips
Andreas Marklund: ”Under the Danish Cross. Flagging Danishness in the Years Around World War II”. Scandinavian Journal of History, 2013.
Inge Adriansen: Nationale symboler i Det Danske Rige 1830–2000. Bd I: Fra fyrstestat til nationalstater. Museum Tusculanums Forlag, 2003.
Magnus Bergsten: ”Flagga för kung och fosterland”. Populär Historia, 2017.
Bild: Slaget vid Lindanäs 1209 målad av Christian August Lorentzen 1809, Statens museum for kunst, Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jane Horney var en svensk äventyrerska som försvann spårlöst under slutet av andra världskriget. Förmodligen blev hon mördad av den danska motståndsrörelsen på grund av misstänkt samröre med tyska toppnazister.
Det finns olika tolkningar av Jane Horneys sista tid i livet, men mycket tyder på att hon mördades ombord på fiskekuttern Tärnan under natten mellan den 19 och 20 januari 1945. Några dagar dessförinnan hade hon avrest från Stockholm i sällskap med tre danska motståndskämpar. Resans slutmål var Köpenhamn, där hon skulle värja sig mot anklagelser om spionage och kollaboration med nazisterna.
Men Jane Horney kom aldrig fram till Köpenhamn. Något dramatiskt inträffade under resan – något dramatiskt som fick dödlig utgång. Och kvarlevorna blev förmodligen nedsänkta i Öresund, där de gick förlorade i vattenmassorna mellan Danmark och Sverige.
I dagens avsnitt av podden En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i Jane Horneys tragiska men fascinerande levnadsöde. Hon kallas ibland för ”Nordens Mata Hari”, men vem var hon egentligen och varför hamnade hon på den danska motståndsrörelsens dödslista? Vad hade hon för kopplingar till Tyskland och nazisterna – och var hon inte egentligen en svensk underrättelseagent, anlitad som så kallad ”svala” av den legendomspunna C-byrån?
Bild: Jane Horney 1940, Wikipedia, Public Domain
Lyssna också på Den undflyende Mata Hari – spion eller syndabock.
Litteraturtips
Peter Øvig Knudsen: Efter drabet. Beretninger om modstandskampens likvideringer. Köpenhamn, 2001.
Petra Nyberg: ”Ebba Charlotte (Jane) Horney – påstådd spion.” Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, 2020.
Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den gamla gränsbygden mellan Småland och Skåne tillhör ett av de mest krigshärjade områdena i världen i ett historiskt perspektiv. Faktum är att inte en enda generation smålänningar och skåningar, födda mellan 1150 och 1679, slapp att se sin hembygd drabbas av krig. Under flera århundraden var krig i det närmaste ett normaltillstånd och varje gång de styrande i Stockholm och Köpenhamn råkade i konflikt med varandra, riskerade gränsbygdsbefolkningen att drabbas hårt.
Att leva vid gränsen var både en välsignelse och en förbannelse. En förbannelse så till vida att man drabbades hårt av de ständiga krigen men en välsignelse i så måtto att man under lång tid kunde leva efter gamla sedvänjor utan att nås av statsmaktens långa arm. Gränsbygdbefolkningen utvecklade därför olika strategier för att minska krigens skadeverkningar. En sådan strategi gick ut på att lokalbefolkningen på båda sidor av gränsen slöt egna fredsöverenskommelser med varandra. De så kallade gränsfrederna var ingenting som de styrande såg på med blida ögon. Det utsatta gränsläget gjorde också att en särskild gränsbygdsmentalitet utvecklades, präglad av en benägenhet att ta till våld. Detta gjorde att gränsbygden kunde vara en farlig plats att visats på.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om krigen i gränsbygden. Hur såg de krig ut som utkämpades i gränsbygderna? Vilka konsekvenser fick härjningarna för befolkningen och vad gjorde de för att försöka minimera krigens skadeverkningar?
Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia. Public Domain.
Läs också Gränsfred i krigstid.
Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Antinazistiska motståndsgrupper och allierade kommandoenheter – av mer eller mindre officiell karaktär – opererade i Sverige under andra världskriget. Precis som diplomater och mer officiella underrättelsetjänster från de krigförande stormakterna var detta aktörer som kunde verka och agera i skydd av den svenska neutraliteten.
Under de första krigsåren utgjorde dessa antinazistiska grupperingar ett högprioriterat övervakningsmål för Allmänna säkerhetstjänsten och den svenska regeringen. En av anledningarna var att man fruktade sabotageaktioner som kunde skada kritisk infrastruktur och skapa onödiga konfliktmoment i den känsliga relationen mellan Sverige och Hitlers Tredje rike. Framför allt var man bekymrad för sprängattentat och liknande aktioner som riktade sig mot den svensk-tyska malmhandeln och de tyska trupptransporterna på landets järnvägar.
I dagens avsnitt av podden En oväntad historia tittar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson närmare på antinazistisk sabotageverksamhet i Sverige under andra världskriget. Vilka var aktörerna och vad hade de för agenda, egentligen? De pratar bland annat om den så kallade Krylbosmällen – och om sovjetiska spioner som via kortvågsradio skickade uppgifter om det svenska järnvägsnätet från Midsommarkransen i Stockholm till den sovjetiska underrättelsetjänstens högkvarter utanför Moskva.
De tittar också på den bredare kontexten och de hektiska veckorna efter midsommarhelgen 1941 då ett hundratal tåg, fyllda med tyska soldater på väg i krig mot Sovjetunionen, dundrade fram från Charlottenberg i Värmland via Krylbo, Ånge och Boden till Haparanda. De hinner också med den hemlighetsfulla brittiska sabotageorganisationen Special Operations Executive (SOE) som hade förgreningar över hela det naziockuperade Europa, men som också opererade på svensk mark.
Bild: Olycksplatsen, Krylbo stationhus i bakgrunden 19 juli 1941, Fotograf okänd - Järnvägsmuseét, DigitalMuseum, Public Domain
Litteraturtips
Wilhelm Agrell: Erika Möller. Kärlek och sabotage i Stockholm. Appell förlag, 2022.
Dick Harrison: ”Midsommarkrisen 1941: En av Sveriges största utmaningar.” Populär historia, 2022.
Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De stora häxprocesserna i Sverige ägde rum mellan åren 1668 och 1676. ”Det stora oväsendet” som det kom att kallas, började i Dalarna, där barn berättade om nattliga färder till Blåkulla. Nattetid hade de förts bort av kvinnor som tagit med dem till häxsabbater, där de sett de inbjuda häxorna äta, dricka och ha orgier med Djävulen och hans demoner. Dessa berättelser spred sig sedan likt en epidemi från plats till plats. I Älvdalen, Lillhärdal, Mora, Rättvik och Leksand avrättades 45 kvinnor som anklagats för trolldom och djävulspakter.
Under de följande åren spred sig häxhysterin till de angränsande landskapen och till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. Vid mitten av 1670-talet nådde häxhysterin Stockholm. När det visade sig att många av de barn som kallats som vittnen farit med osanning fick trolldomsprocesserna ett snabbt slut. Då hade nästan 300 människor blivit halshuggna och brända på bål. Häxerianklagelserna i Sverige hade en stark koppling till kön och den absoluta majoriteten av de anklagade och dömda var kvinnor.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om de svenska häxprocesserna. Hur kom häxföreställningarna till Sverige? Hur såg anklagelserna ut och vad berättade de misstänka själva under förhören?
Trolldomsprocesser förekom en bit in på 1700-talet. Den sista avrättningen av någon som anklagats för trolldom ägde rum 1704 och 1779 försvann trolldomsparagrafen ur den svenska lagen. När den religiösa kulturen började luckras upp fick den svarta magin, Djävulen och demonerna maka på sig till förmån för mer vetenskapliga förklaringar av hur världen fungerade.
Bild: Häxprocess i Mora 1670. Tyskt kopparstick. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Dödlig ryktesspridning i trolldomsmålens tid.
Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den gula treskillingen eller ”Gul Tre Skilling Banco” är ett av världens dyraste och mest legendomspunna frimärken. Det hittades 1885 på en gård utanför Västerås av en skolpojke från Stockholm som firade jul hos sin mormor. Han sålde det för sju kronor till en frimärkshandlare i huvudstaden och firade affären med sockerdricka och äppelmunkar.
Ett knappt decennium senare såldes samma frimärke för 3000 tyska mark till den fransk-österrikiske greven Philipp von Ferrary – en av världshistoriens största och mest prominenta frimärkssamlare, vars gigantiska frimärkssamling drogs in i storpolitikens virvlar under slutet av första världskriget då den konfiskerades av den franska regeringen.
I dagens avsnitt av podden En oväntad historia fördjupar sig historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson i frimärkets förunderliga förflutna. De pratar om hur frimärket en gång i tiden faktiskt utgjorde något nytt och revolutionerande, som i mitten av 1800-talet bidrog till att göra samhället lite mer modernt och demokratiskt. De hinner också beta av världshistoriens allra första frimärken, inklusive diverse förmoderna föregångare.
Men framför allt har de fokus på den gula treskillingen: ett feltryckt frimärke, som poststämplades i Stora Kopparberget 1857 och därpå bars genom tidens nycker genom Europas moderna historia – från la belle epoque via 1900-talets trauman till vår egen digitala och allmänt frimärksförnekande nutid.
Bild: Gul 3 skilling av Sverige, 1855, ett av världens dyraste frimärken. Ett unikt exempel på ett färgfel. Fotograferad av P.A. Sparre, Wikipedia, Public Domain. Monterad på en bild av Munga Gård, Västmanland, Digitalt Museum, Västmanlands läns museum, Public Domain.
Litteraturtips
Anna Larsdotter: ”De första frimärkena i Sverige.” Populär historia, 2006.
Robert Mattsson: ”Skilling Banco. Sveriges första frimärken.” Svenska frimärket 150 år/Postryttaren: Postmusei årsbok, 2005.
Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.