Ett mysterium: Richard Myrenberg, Pretoria Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 15 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria, onsdag.
För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.
Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.
Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.
Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.
Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.
Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.
Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.
Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.
Richard Myrenberg, Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se