Beyond Our Places Diana Uppman

Kyrkoherde Kristin Molander, Arkitekt Björn Ekelund och Diana Uppman i samtal.
Vad kan hända om du stannar upp, vänder ryggen åt negativa mediaflöden och katastroftankar, bara för en stund? Att stänga örat till samtalen om korkade kollegor eller inkompetenta politiker. Låta blicken söka andra landskap. Tänk om du då skulle skymta det stora antal människor som ler i mötet längs trottoarkanten. Kanske kan du ana alla dem som bygger vår värld och stöttar varandra. Står du stilla fler stunder ser du möjligen att detta sker dagligen på våra fysiska platser. Men är det tillräckligt? Inom stads- och platsutveckling pratas det ofta om målet att levandegöra platser med gemenskaper, men varför upplevs detta så svårt?
I en poddstudio, mitt bland 100-tals ”swifites” som samlas runt den moderna lägerelden i sångerskan Taylor Swift, möter Diana Uppman, Kyrkoherde Kristin Molander samt Arkitekt och planerare Björn Ekelund för ett samtal om just gemenskap. Kontrasten är stor mellan den tysta studion och ljudet utanför. Kristin Molander är Kyrkoherde i Danderyds församling i Stockholm som arbetar efter en underbart utmanande vision, För att världen ska räddas. En vision med både glimten i ögat och med en stor portion allvar.
Jag, Diana, lyssnade till ett av alla samtal i Danderyds församling och slogs av de många möjliga gemenskaper som ryms i kalendariet. Tänk om det är så att demokrati vilar på konsten att öva sig i sammanslutning. Att vi förlorat just detta i vår nuvarande stora övning till självständiga individer. Jag undrar, vad kan kyrkans engagemang kring gemenskap lära stadsutvecklingens olika aktörer? Kristin berättar om just det viktiga att öva gemenskap och att kyrkan kan vara en plats för det. Hon reflekterar vidare att det händer något i balansen att vara rotad till platser och känna gemenskap. ”Du måste vara rotad för att vara rörlig”, säger Kristin.
Björn Ekelund, en av grundarna till arkitektbyrån Warm in the Winter samt VD för Arkitekturinstitutet lyfter fram vikten av mänskliga möten i sina diskussioner och arbeten. Han beskriver hur fysiska strukturer leder människor till platser där möten uppstår. Men frågan kvarstår, varför bär vi på känslan av ett misslyckande att vi inte kan skapa levande platser med gemenskaper? Vi vet att det är så viktig för vår hälsa, vårt välmående och för social resiliens vid katastrofer. Björn lyfter hur viktiga våra platser är för att vi ska kunna bygga vidare på vårt demokratiska projekt och ger en hel rad infallsvinklar hur det kan ske.
Lyssna till de böljande samtalen om hemhörighet, rätten till att vara olika, om anonymitet och mångfald, om vikten av kultur och traditioner och om att vara rotad till våra platser. När vinden viskar gemenskap är dess ansikten många.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Genom historien och i vår samtid produceras mängder med visionära planer för våra städer och platser. I detta avsnitt gräver vi oss ned i de många lager av idéer som gömts och glöms. De är, såklart, svåra att helt förstå då nya tidsåldrars idéfilter och sammanhang omtolkar dem. Med detta sagt kan materiella lagren ändå läsas och beskrivas, ges antaganden och tolkningar. En gäst som är välrenommerad uppgiften är författaren och tv-profilen Martin Rörby. Ett kärt återseende i podden. Diana lyssnar och funderar medan Martin gräver i glömskans stora låda och försöker finna idéerna bakom det som inte blev. 
 
Samtalets resa börjar med en passage ur den italienske filosofen och författaren Italo Calvino och hans bok Invisible Cities. En underbar skrift där vi möter unge upptäcksresande Marco Polo och hans samtal med Kublai Khan, en tartarhärskare med ett vidsträckt rike. Vi har ingen aning om var samtalet ska ta vägen. Det finns en fantastisk låda med bortglömda visioner och planer. Det finns en tes om allt som skapas har en drivkraft med ett ursprung ur mänsklighetens begär som makt, rikedom och någon form av status. Det finns en trollbindande bok. Det finns ett slut som borde fortsätta tolka. Följ med på en resa genom den vidunderliga idéernas bortglömda historia. 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur vet vi, att det vi ser, är det vi ser? Det kan tyckas vara en enkel fråga, men svaret är vid eftertanke snårigt. Det verkar som, trots vår syn, att våra kollektiva minnen lägger sig och styr vad vi tror oss se. Vad har, exempelvis, flera hundra år av tro på att antikens skulpturer och palats, perfekt stoltserade i sin vita marmorhud, gjort med vårt sätt att se världen? Jo, vi har idealiserat det vita som det rena och det klara, det som upplyser oss människor. Vi har det i språket, i arkitekturen, i konsten, i tron. Den vita antiken formade renässansen, nyklassicism, nationalromantiken, Le Corbusier och modernism. Inte bara i dess byggnader och efterlämnade föremål, utan hur vi tänker och tolkar vår värld. Nu vet vi att de vita marmorstatyerna och byggnadsverken i själva verket var färgsprakande, men det går inte längre att färgsätta vårt vita kollektiva minne, för även det vita är numer ett kollektivt minne. Med denna öppning, inspirerad av professor och författaren Peter Cornells Vit marmor, dyker vi in i poddens tema. 
 
I detta avsnitt möter Diana Uppman en riktigt van minnesresenär, Sophie Nyman. Hon är idag avdelningschef på den statliga museimyndigheten för Statens maritima och transporthistoriska museer. Vi har tidigare hittat henne i flera ledningsroller på Historiska museet och på Tekniska museet. Hennes myndighet, som omfattar Vasamuseet, Vrak, Järnvägsmuseet, Sjöhistoriska museet och Marinmuseet, fick nyligen utmärkelsen Sveriges modernaste myndighet. Med alla sin olika roller i bagaget har Sophie erfarenheter hur komplexa våra berättelser och minnen är och vad de betyder för oss människor.
 
Sophie minns hur objekten och berättelsen förändrar karaktär med att en besökare olovligt kysser en vit marmorstaty med rött läppstift. Eller hur rum och byggnader utgör en scen för föremålens olika repertoarer. Tidsandan gör sig påmind i risker för historiebruk. Nationalism och gemensamma minnen kan raderas av dominant politik, katastrofer och krig. Diana ser plötsligt en trängsel av människor från 1100-talet fram till idag i Danderyds kyrka. Hur kunde hon se det utan dess fysiska närvaro? Följ med på en resa där våra minnen väver ihop tid, rum och upplevelser. Vi ser, det vi ser, men alla ser inte, det vi ser. 

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gentrifiering innebär en statushöjning av ett område, ofta med negativa konsekvenser för människorna som lever och verkar i dessa områden innan statushöjningen. Det är ett ord som rör upp starka negativa känslor, samtidigt som vi idag ser område efter område förändras med attraktivitet och statushöjning som följd. Många gånger förpackad under begreppet social hållbarhet. Klarar vi att bygga den goda staden som möjliggör för de många utan gentrifiering som konsekvens? Innebär en områdesförändring med ökad status alltid negativa konsekvenser för de som bor och verkar där? Och hur förvandlas landsbygden när allt fler välbeställda storstadsbor köper hus där? Följ med på en värderingsmässigt snårig resa in i gentrifieringens mångsidiga ansikten i podcast Beyond Our Places med bebyggelseantikvarie och platsdebattören Torbjörn Lindstedt. 
 
Samtalets resa börjar i Kjell Johanssons fantastiska bok Huset vid Flon, som utspelar sig i Midsommarkransen under 40-50-talet. Därefter dyker Torbjörn och Diana ned i känsliga ämnen som politik, makt, identitet, utanförskap, den goda blandstaden och förändringskraft - med en rad exempel från Sverige och internationellt. Torbjörn arbetar med en modell kallad Business Improvement District, BID, och berättar hur den, tvärtemot gängse synsätt, faktisk kan fördröja en gentrifieringsprocess. Diana testar tesen att alla områden som uppnår en form av attraktion också uppnår en statushöjning och därmed förflyttas in i en snabb eller långsam gentrifieringsprocess. Med det sagt har gentrifieringen många fler ansikten än något som är bra eller dåligt, gott eller ont. 
 
Torbjörn Lindstedt är bebyggelseantikvarie och driver tillsammans med Hans Johnsson byrån Platsutveckling samt en tankesmedja under samma namn. De har både Sverige och Norge som arbetsfält. En torsdag i månaden samlas tankesmedjan digitalt för att höra om och diskutera olika ämnen kopplade till platsers utveckling. Torbjörn är också en flitig debattör i media och nästan dagligen lägger han ut inlägg för debatt på LinkedIn. 
 
Länkar till er som vill veta mer om byrån och tankesmedjan Platsutveckling. 
 
Platsutveckling 
 www.platsutveckling.se 
 
Platsutveckling Think Tank 
https://www.platsutveckling.se/?page_id=608

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att visa upp en arkitekturidé är inte enkelt. Just representation, dvs hur vi visualiserar en arkitektonisk idé, är en självklar del av arkitektens kärnkompetens och verktygslåda. Hur viktig är representation i skapandeprocessen? Vad händer mellan representation av en plats eller ett rum och dess betraktare? Ska en representation visa en realistisk bild av en blivande verklighet eller är det drömmar som visas?
 
I detta avsnitt möter Diana Uppman arkitekten Ethem Erdogan. Han delar sin tid mellan att vara lärare på KTH för blivande arkitekter samt som verksam arkitekt, delägare och certifierad sakkunnig kulturvärden på Draken Arkitekter. Senast kunde vi möta Ethem Erdogan i juryn för Fastighetsverkets Helgopris. Som lärare på KTH Arkitektur är just representationer en central del i undervisning. Hur idéer formas och översätts är direkt avgörande för hur en betraktare ska tolka och förstå. 
 
Samtalets resa börjar med en passage ur den franske filosofen Paul Virilios Försvinnandets estetik. Direkt landade tankarna in i Peter Celsings Kulturhuset i Stockholm. I svindlande fart far vi sedan in till elevernas tankeväckande arbeten på KTH för att sedan hamna i en etisk diskussion kring hur överensstämmande en representation ska vara med verkligheten. Kan en skiss eller modell visa någon form av sanning i hur det blir eller hur det var? Erdogan berättar att de redan på 1700-talet fanns en diskussion om representation som illusion eller verklighet. Än mer spännande blir representationen när den används som historiska källor för att återställa historiska rum. 
 
Diana sticker ut hakan och tycker de flesta av dagens representationer är fattiga. Hur kan representationer bli mer levande och intressanta? Om de är det kanske även våra miljöer blir mer levande? Det är lätt att tro att representationer genom skisser och planer är något självklart och givet, men samtalet visar att representationer har en enorm makt på både skaparen, skapelsen, betraktaren och för historiska minnen. Följ med på en resa genom den vidunderliga representationens mysterier.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad är sanning i det vi ser och beskriver? När vi berättar om eller arbetar med platser – hur förhåller vi oss till sanning? Vad kan konst ge oss för verktyg när vi arbetar med en plats? Om sanningens dunkla kvaliteter diskuterar konstnären och filosofen Jorun Burman Berg tillsammans med Diana Uppman i detta podavsnitt.
 
Jorun Burman Berg är konstnär med magisterexamen i fri konst från Konsthögskolan i Malmö samt Masterexamen i filosofi vid Södertörn högskola. I hennes utställning New Rosettas visar Jorun hur ett antal fragment tillsammans berättar en historia tolkad av betraktaren. Jorun för fram tesen att sanningen finns i objektet och den sanningen kan inte nås fullt ut av ett subjekt. Detsamma gäller platser. Jorun vill låta platser och objekt ha sin sanning. När vi beskriver exempelvis platser försvinner alltid en del av kunskapen och sanningen som platsen berättar.
 
Länk till Joruns New Rosettas: https://jorunburmanberg.se/new-rosettas-2016/
Länk till Carl Sagan about 4th dimension: Ca 5.10 börjar det sända inslaget om https://www.youtube.com/watch?v=UnURElCzGc0
 
Följ med på en upptäcksfärd om kunskap och sanning.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.