Kapitel 3-Har du hittat något‪?‬ Inget personligt

För att hitta något måste man först förstå vad man letar efter. Och jag tror inte att jag förstod vad jag letade efter förrän jag knackade på hemma hos olika kvinnor där någon av dessa  potentiellt skulle kunna vara min biologisk mamma.


Identitet är inte något  permanent. Det finns komponenter av identitet som ständigt förändras. Och det finns andra komponenter som inte förändras så mycket. Den biologiska identiteten till exempel är en av de delar som inte förändras så mycket. Det vill säga, om det inte görs betydande behandlingar eller ingrepp på kroppen, är det mest troligt att vi på något sätt kommer att likna våra  biologiska släktingar. Och att vi ärver vår genetik av  våra förfäder 


Om vi ​​förenklar frågan: Hittade du ditt  biologiska ursprung? Då är även svaret enkelt . Det är antingen ett ja eller ett nej.


Men varje gång jag får den här frågan är svaret inte alls enkelt, eftersom jag hör en hel annan fråga i mitt huvud. Det jag hör är: ”Nu när du bättre förstår vem du är och vad som hände i ögonblicket du föddes, förstår du varför du blev övergiven?


Det är därför det är svårt att hitta ett snabbt svar på denna fråga, för både frågan och svaret är egentligen komplexa och komplicerade. Om jag nu skulle hitta någon som är biologiskt släkt med mig, ja, det skulle vara underbart. För det är något jag aldrig haft och något jag känner ett behov av . Men med det  sagt, är det ett mycket enklare svar.


När det gäller sökandet efter min biologiska identitet så var det inte klart och tydligt för mig vad jag egentligen letade efter. Jag menar, jag hade en känsla, men jag förstod inte riktigt. Tack vare samtalen med en person vid namn Mercedes Yañez kunde jag kanalisera lite vad som hände inom mig. Att förstå den stora frågan var den riktiga resan. Vad är jag ute efter att läka? Vilken bit av mig saknar jag? Och varför är det så viktigt?


Om vi utgår ifrån att mitt sökande började den dagen jag började misstänka att jag var dotter till  försvunna under diktaturen, så kan jag säga att det jag letade efter hela tiden var att acceptera det som hände. Och hur det gick till. Och det svåra är att behöva rekonstruera sanningen när man inte har den. Förväntningarna, tomheten, drömmarna och fantasierna som denna tomhet innebär är väldigt kraftfulla. Som om mina fötter aldrig nuddade marken. För det finns en sanning som jag inte förstod. Det var inte så mycket att ta reda på vem jag är, eftersom jag i min ålder redan är den jag är, utan att ta reda på varför jag är.
Så att knacka på hemma hos kvinnor där en av dem faktiskt skulle kunna vara min biologiska mamma gav ett för- och efternamn till en fantasi. Även om ingen av dem var min mamma visade det sig, så var dem på ett sätt alla min mamma. Och i deras berättelser kunde jag se och förstå något som jag utan deras modiga berättelser aldrig hade förstått eller hittat, och det kallas sammanhang. Dessa mammor hade aldrig glömt sina döttrar. Oavsett orsaken till graviditeten var den där flickan som föddes inte bara ett misstag som måste rättas till genom att lämna över det till andra människor. Den flickan fanns alltid kvar i minnet av dessa mammor. Det lämnade dem aldrig. Svaret som jag letade efter besvarades till stor del. "Hur kunde du släppa mig? Hur kunde du överlämna mig till främlingar som Gud vet vad de skulle göra med mig? Var jag värd så lite? Var det värt så lite för dig?
Men så var det inte alls, hon släppte inte bara mig. Utan det fanns inga andra alternativ. Och familjen som adopterade mig valdes inte. De var bara där, vid rätt tidpunkt. Inget mer. Det var inte personligt. Jag orsakade inte det, jag kunde inte heller kontrollera det. Allt blev bara så. Livet är ett lotteri och man får det man får. Det är inte rättvist, det finns inga regler. Eller om det finns så är de väl