Kapitel 5-Hur är förhållandet till din familj‪?‬ Inget personligt

Förhållandet till min familj var i allmänhet alltid svår. Förhållandet till min familj under mitt sökande var extra svår.
I min ålder har jag nu förstått att vi alla gör så gott vi kan med det som gavs till oss här i livet och att det är omöjligt att ge det som man aldrig har fått. Så det var omöjligt för mina föräldrar att ge oss, det som de inte hade fått.
För ett par år sedan frågade jag min pappa om han kom ihåg när min mamma började vara den där bittra och aggressiva personen som jag växte upp med. Bråken hemma var alltid våldsamma. 
Min mamma startade dem alltid, och min pappa uthärdade aggressionen tills han exploderade. Striderna blev sedan ett maraton av fysisk, mental och känslomässig aggression från bådas sida, som varade i flera dagar. Och i den där ostoppbara virvelvinden som skapades växte jag och min bror upp. 
Våld mot barn var väldigt vanligt på den tiden och jag skulle till och med säga att det ansågs normalt. Saker som på den tiden ansågs vara en daglig del av barnuppfostran skulle idag få majoriteten att reagera. Men det hela eskalerade verkligen när jag var 11 år, efter att min mormor dog. Och jag förstod aldrig varför min pappa stod ut med en kvinna som var så aggressiv och grym som min mamma. Jag har alltid trott att något måste ha hänt henne på vägen som gjorde henne till det där monstret. Det enda svaret jag fick från min pappa var att hon verkligen drömde om att få barn och efter att ha försökt i 10 år förändrades hon av frustrationen och sorgen. Till slut adopterade de oss och därmed blev drömmen om de två barnen, huset, bilen och försörjarmannen verklighet. Men trots det fanns det en smärta i hennes själ som aldrig lämnade henne i fred. Och min pappa, som bara ville spela tennis, ha två barn, ett hus, en bil och en vacker hemmafru, hade heller ingen ro. Hans frid var alltid beroende av hennes frid. Min bror, den förste som adopterades, tre år före mig, var alltid familjens stolthet, något som var uppenbart för alla som kände oss. Han led inte bara av den typiska äldre syskonkänslan av att bli utbytt när jag kom, utan han var också den som utsattes för mycket mer fysiskt våld än jag. Kanske för att han var sonen lärde han sig att konfrontera dem och av den anledningen fick han mycket hårdare straff. Jag såg det, och jag lärde mig att inte klaga, eller svara, eller ta plats eller vara ledsen. Jag lärde mig att undvika slaget. Min bror lärde sig att ta emot det. Ingen av oss hade frid. Han lärde sig att konfrontera, jag lärde mig att försvinna, sätta på mig ett pokeransikte och låtsas som att ”ingenting händer här.” 


För ett par år sedan insåg jag att det inte är normalt för en 6-årig tjej att be till Gud på nätterna att ta henne med sig för att allt hon gör är fel och hon är bara en olägenhet i den här världen.
I min egocentrism som barn, när jag trodde att jag var orsaken till allt detta, trodde jag att det var mitt jobb att skapa den där freden som inte fanns. Att det var mitt jobb att rädda dem, skydda dem, få dem att skratta, förklara till dem och visa dem hur mycket jag älskade dem, att bönfalla dem att sluta slåss, försöka förstå vad som sårade dem så mycket och hitta en lösning, en lättnad så att de äntligen skulle få frid inombords och se mig. Så att det skulle finnas kärlek i min familj, kärleken som jag hade väntat på i så många år. Jag gjorde, som barn gör, allt jag kunde för att få dem att älska mig som jag ville bli älskad, men jag lyckades aldrig. Så att fråga om min adoption fanns inte i min verklighet. 


Det största spöket, vad jag förstått, hos adoptivföräldrar, är att deras adoptivbarn en dag kommer och berättar att det är över. Att de inte älskar dem och att de ska leta efter sin riktiga familj. Den där ångesten över att förlora de där eftertraktade barnen kan göra dem galna. Och det är förståeligt.