Kapitel 6-Mormödrarna av Plaza de Mayo del1 Inget personligt

Jag växte upp i en tysk medelklassfamilj i Martinez-området, San Isidro, Buenos Aires. De som är från Buenos Aires vet mycket väl vad det betyder, men för de som inte är från Buenos Aires här kommer en sammanfattning.
San Isidro, som ligger i den norra delen av Buenos Aires, är känt för att vara ett område med rika människor, med europeisk-engelska, tyska och franska efternamn, och för att vara mycket högerorienterat. Detta är inte ovanligt, eftersom högerpolitiken upprätthåller det system som ger de rika privilegier och främjar deras sociala och ekonomiska status.
Självklart är detta en väldigt stor generalisering, men för att sammanfatta något väldigt komplicerat, låt oss säga att det är så. 
Jag växte då upp omgiven av högermänniskor. Och för att göra saken lite värre växte jag upp i Menem-eran. För dem som inte vet vad detta betyder, så hade Argentina en president från 1989 till 1999 som inte bara privatiserade hela landet, utan också benådade många av de människor som hade dömts av den tidigare regeringen. Människor som var före detta medlemmar av den tidigare militärdiktaturen, befälhavare som dömdes i Juntas-rättegången, från 1985. 


Menem var glömskans president och samhället där jag växte upp glömde gärna, tack vare en ekonomi som på något sätt gjorde en dollar lika mycket värd som en argentinsk peso. Detta var såklart helt absurt och ledde till en ekonomisk kollaps år 2001 med traumatiska följder för hela landet.


Det lilla som sades på familjesammankomster om dom Försvunna landade alltid i slutsatsen att "De måste ha gjort något. Om man inte var inblandad i det så kommer de inte efter en". 
Mormödrarna på Plaza de Mayo var starkt fruktade. De sågs som hämndlystna troll som bara ville att mer blod skulle flöda, och Hebe de Bonafini lyftes fram som representant för hela organisationen. Hebe de Bonafini var en av grundarna till organisationen och i sin aktivism förespråkade hon beväpnad konfrontation med regeringen, vilket inte gav en sann bild av det enormt viktiga arbetet Mormödrarna gjorde och gör än idag.


Det fanns ingen sorts förståelse, ingen medkänsla, ingen empati för de som sökte efter sina försvunna barn. De framställdes som galna kvinnor som letade efter sina terroristsöner och -döttrar som hade fängslats som en lösning på den katastrof som de hade orsakat. Ingen pratade ens om de försvunna barnbarnen. De nämndes aldrig. Återigen var argumentet att "De måste ha gjort något" det som rättfärdigade allt. I grund och botten, enligt budskapet jag fick höra hemifrån, skulle man inte ha någonting att göra med Mormödrarna. De ville jävlas och de sökte inte efter rättvisa, de ville bara ha blod och hämnd. Det bästa man kunde göra var att hålla huvudet lågt och gå obemärkt förbi. Kanske var det därför, när jag var en liten flicka, som min mamma brukade säga till mig: "Om dom frågar dig i skolan vem du ser mest lik ut av dina föräldrar, säg att du liknar din mamma, som är argentinsk". Saken var bara den att min mamma var dotter till österrikare och liknade i sin tur ett av Von Trapp-barnen från filmen "The Sound of Music", det vill säga hon såg inte alls argentinsk ut. 


Så jag växte upp som de där privilegierade medelklassflickorna från den norra delen av Buenos Aires och brydde mig inte så mycket om något av det här. Det var något som låg långt från min verklighet. 
Jag minns att min vän från skolan, som också var adopterad, brukade läsa böcker om diktaturen, och till och med identifiera sig starkt med den. Hon sa det aldrig, men förmodligen trodde hon att hon var ett av de försvunna barnen. Jag var uttråkad av allt det där, och innerst inne kände jag att hon ville vara speciell, och det var därför hon ville tro att hon var en av de där tjejerna. För som jag sa tidigare, i det samhället jag växte upp fanns ett underliggande budskap som sa att des