Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Utrikeskrönika 8 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, onsdag.
”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,
tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.
Med vänliga hälsningar,
JR”
I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.
Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.
Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.
Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.
Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:
”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”
Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.
Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.
Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.
In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.
Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.
Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.
De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:
– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.
Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.
Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 7 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.
För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.
Då handlade allt om slalom eller storslalom.
När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.
Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.
Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.
En detalj som är densamma idag.
Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.
Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.
En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.
Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.
Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.
Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.
Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.
Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.
Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.
De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.
Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.
Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 6 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, måndag.
Med nästan exakt ett halvår kvar till presidentvalet i USA så kan det vara på sin plats att ladda upp med lite valkampanjkulturkonsumtion. Som till exempel den nya tv-serien ”The Girls on the Bus”.
Den följer ett gäng kvinnliga reportrar som bevakar en valkampanj, ofta tillsammans på en kampanjbuss från valmöte till valmöte.
En rätt kaotisk tillvaro, där huvudpersonerna inte bara ska försöka göra sitt jobb som journalister utan också, mellan deadlines och presskonferenser, hantera saker som hatkampanjer på nätet, en oväntad graviditet och en havererad mor-dotter-relation.
Serien är väl mer av en såpa än någon realistisk skildring av hur politisk journalistik bedrivs i USA, men några spår av sanning finns det förstås i det hela. Och serien bygger på den väldigt underhållande boken ”Chasing Hillary”, av Amy Chozick, en reporter som på olika sätt följde Hillary Clintons politiska karriär under åtminstone tio år. Bland annat följde hon Clinton tätt i hälarna runt hela USA när Hillary försökte bli president 2016. Då när där hon förlorade mot Donald Trump.
Och det är inget hyllande porträtt som ges av Clinton i den här boken. Tvärtom, tjuvnypen kommer rätt ofta när Chozick beskriver hur Clinton verkar avsky pressen, och hur svårt det är för Hillary att uppträda naturligt i offentliga sammanhang. Men boken tar också upp hur Clinton och hennes valstrateger gjorde stora misstag under kampanjen, som till exempel att Clinton la ner alldeles för mycket tid på att samla in pengar till sin kampanj, i stället för att vara ute och just kampanja.
Och Clintons stab verkar ha haft ett särskilt ansträngt förhållande till Amy Chozick och New York Times, som hon skrev för. De försöker psyka Chozick, och säger nej till i stort sett alla intervjuförfrågningar med Hillary. Det är i och för sig samma stab som också underskattar Donald Trump grovt, och lägger grunden till Hillary Clintons valförlust.
Att läsa kampanjhistoria på det här sättet är extra intressant, när man tycker sig känna igen mönster från dagens valkampanj.
Som alla dessa demokratiska kommentatorer som jag sett sitta i tv-studior och spekulera kring Bidens möjligheter att besegra Donald Trump i det kommande valet. De har försökt mana till lugn och tålamod, och hävdar att Biden kommer att kunna vinna presidentvalet en andra gång. Trots att inget egentligen tyder på det.
Även Biden, precis som Hillary är ytterst sparsam med presskonferenser och intervjuer. Att Trump just nu står inför rätta i en historisk rättegång i New York, verkar inte heller ha hjälpt Biden. Tvärtom tyder vissa mätningar på att Trump snarare dragit ifrån Biden i opinionen den senaste tiden. Och Trump dominerar på nytt stora delar av nyhetscykeln med sina uttalanden och utspel, precis som han gjorde 2016.
Så den här returmatchen mellan Trump och Biden om presidentämbetet lyckas på samma gång vara både högst unik och ovanligt välbekant.
Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 3 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.
Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor. 
Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.
Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.
Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.
Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.
I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.
Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 2 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bogotá, torsdag.
När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet.
Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.
Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.
Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.
Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.
Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet.
När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört.
Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.
Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.
När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik.
Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen.
Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.
Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad.
Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 30 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Peking, tisdag. Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.De skenande matpriserna började göra folk arga.Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år. President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande. Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man. Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada  – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot. I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se