Nisse presenterar: Världens bästa poplåt Nils Karlsson

Djupdykningen i musikalisk brottslighet fortsätter och det här avsnittet av Världens bästa poplåt handlar om samtycke. Om en konstnär har rätt att göra konst av någon utan att fråga först och om det egentligen är en ursäkt att resultatet blir världens bästa poplåt.
Det handlar också om kön, könsroller och könsrollers roll i popmusik. Den diskussion som förts i Sverige 2024 är inte nytänkande eller särskilt mycket mer kunnig än tidigare debatter om vad som är man och kvinna och om det är samma som manligt och kvinnligt. Det viktigaste som finns att sägas sades av Lou Reed 1969.
Candy Says är en fantastisk låt och huvudpersonen, Candy, var en verklig människa med en förmåga att känna igen människor som inte är verkliga. Som skådespelar snarare än är.
Häng med!
Spoilers på avsnittets låtar nedan:
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
VARNING! SPOILERS!!!!!!
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Long Tall Sally, Little Richard
A Boy Named Sue, Johnny. Cash
The Ballad of Lucy Jordan, Marianne Faithfull
Walk on the Wild Side, Lou Reed
Citadel, The Rolling Stones
Candy Says, The Velvet Underground
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Manchester. Manchester är staden där den bästa brittiska rockmusiken tog form, det är där den brittiska moderna folkmusiken föddes, det är där drogen ecstasy fick sitt genombrott när Manchester blev Madchester och dansade genom nätterna i slutet av 1980-talet. Där studerade Karl Marx hur arbetarna på Engels fabrik producerade ett mervärde och det var där han började skriva Kapitalet, försörjd av mervärdet från Engels fabrik, om att det är lite dumt att ta mervärdet från arbetarna. H.G. Wells såg fabrikerna han med. Hittade inspirationen till sin genombrottsroman Tidsmaskinen bland fabrikssotet och ingenjörerna som utvecklade maskinerna.
Manchester är också en brottsplats. Förövaren är Noel Gallagher och han och hans orkester genomförde en av musikhistoriens mest listiga kupper. De trodde de skulle komma undan. Och det gjorde de nästan. Men nu rasar allt. De är rökta.
Det här är berättelsen om hur Ace Frehley uppfann britpop, skrev en av dess främsta låtar, men ändå är det ingen som pratar om honom när britpop diskuteras. Vem vann - Blur eller Oasis? Eller om du är pretto: Pulp eller Suede? Svaret är att ingen av dem vann. Det var Ace som vann. Sen blev han rånad. Det är också berättelsen om Manchester som musikalisk ground zero.
Dags för mer true crime, alltså! Häng med!
Spoiler på avsnittets låtar nedan...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
(Är du säker? Det är SPOILERS!!!!!!!)
.
.
.
.
.
.
.
Dirty Old Town, Ewan MacColl och Peggy Seeger
The Ballad of Stalin, Ewan MacColl
I'm Telling You Now, Freddie and The Dreamers
Donna, 10cc
Desmond, Happy Mondays
I'd Like to Teach the World to Sing, No way Sis
Ouch!, The Rutles
Supersonic, Oasis
Cherry Medicine, Ace Frehley
Är det här så bra det blir?, Nils Karlsson
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hit or Kiss hoppar lite i kronologin och går från enastående märkliga Peter Criss 1978 till hans då okända ersättare Anton Figs fullständiga musikaliska trumtriumf Unmasked från 1980. Vi kommer inte glömma bort de andra skivorna men Unmasked skrek efter uppmärksamhet. Älska mig, säger Unmasked från skivbacken och när skivorna börjar prata med en så måste man lyssna för annars så blir de ledsna.
Unmasked hamnar sällan högt upp på folks listor över bästa Kiss-skivorna, precis som Peter Criss, men det är märkligt att det är så. För Unmasked är fantastisk. På ytan framstår den som en lite för välpolerad popbagatell som saknar personlighet och det där amatörmässigt härliga rock och roll de första skivorna har men det finns något under ytan, inte bara en Torpedo Girl, som är stort. Utforskande. Genialiskt.
På Unmasked försöker Kiss göra något nytt. Det är sista gången i deras karriär. Vi har bländande poplåtar, det finns INGEN refräng på skivan som inte lätt hade varit den mest envetet trallvänligt ihågkombara på någon av deras tidigare skivor. Paul Stanley når sin pophöjdpunkt här. Ace spelar gitarrsolon som tillhör hans bästa. Inte bara på hans egna tre låtar men solot på What Makes the World Go Round är så briljant att det övergår allt förstånd. Hans solon låter traditionellt Kiss men också nytt. Unmasked dryper av dekadent New York-New Wave med syntar som tar bandet till helt nya nivåer. Framförallt på Genes låtar men inte bara där. Och Gene skriver för en gångs skull utan att bry sig om sin demonroll.
Mest av allt är Unmasked Anton Figs skiva. Hans trumspel håller samman allting och till skillnad från på Dynasty där hans uppgift var att låta som Peter Criss spelar Fig som Fig och ingen annan. Fig är briljant. Det svänger ordentligt. Mer än det gjort sedan Dressed to Kill men det svänger helt annorlunda än det gjorde med Criss. Det finns inte ett trumslag på Unmasked som kan ifrågasättas. Det här är perfektion.
Följ med mig och Sväva in i ett unikt ljudlandskap och dröm er bort tillsammans med oss! Häng med!
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Peter Criss soloskiva från 1978 är den av Kiss skivor, om vi räknar alla med Kiss logtyp på som Kisskivor, som oftast hamnar sist när fans eller kritiker ska rangordna dem. Är det befogat? Är kattens utflykt på egen hand verkligen så makalöst värdelös som ryktet gör gällande? Nej, det är den inte. Långt ifrån.
I Peter Criss har vi en skiva som på sina håll snuddar vid det fantastiska och ibland rent av når det. Kommersiellt hade den ingen chans och vem den tänkta publiken var är oklart. Men det är en skiva som avslöjar Criss drömmar om rock n roll utan smink, utan eld och blod och raketer. Criss drömmer om groovet. Samtidigt drömmer han om att visa att det inte var en slump att hans Beth var Kiss största hit dittills. Han ville visa att Beth inte bara var producenten Bob Ezrins förtjänst. Han brottades med dålig självkänsla och soloskivan var hans chans att visa både sig själv och andra att han hade vad som krävdes för både vara bandets stora stjärna och för en egen karriär vid sidan.
Criss skiva pekar på ett helt otroligt mod eftersom Criss inte låter sig hindras av detaljer som att han inte kan skriva låtar, spela i ungefär samma tempo en hel låt eller ens stå på benen. Det finns något väldigt vackert i det. Något älskvärt. Häng med mig och Sväva in i ett märkligt ljudlandskap som inte liknar något annat i Kiss samlande verk.
Gud gav rockenroll till oss.
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med Metallicas svarta blev hårdrocken mainstream i ett drygt decennium och Metallicas svarta hade inte fått det genomslag den fick om det inte varit för Guns N' Roses framgång med Appetite for Destruction som visade att det går att sälja hård hårdrock utan Desmond Child eller permanentade frisyrer. I centrum för båda bandens succéer stod två gitarriff som krävde uppmärksamhet och skivköp. Enter Sandman och Sweet Child O' Mine. Briljanta riff. Briljanta riff som får oss att betrakta Kirk Hammett och Slash som gudar bland män. Men tänk lever vi en lögn? Tänk så är vi utsatta för en Operation: Mindcrime som får oss att blunda för den verkliga verkligheten?
Världens bästa poplåt går till botten med saken. Metallica fyller fortfarande arenor. Guns N' Roses säljer fortfarande slut på biljetterna. Hårdrocken är fortfarande folklig. Men tänk så bygger deras och hårdrockens framgångar inte bara på deras egna hårda arbete utan också på en femtonårig flicka som vågade drömma om att spela progrock kombinerat med hårdrock i London 1976? Tänk så finns det en bortglömd hjältinna vi borde hylla och resa statyer över? Vem vet?
Kära jury, det är dags att öppna ytterligare ett cold case. Det är dags att skipa rättvisa.
Häng med.
Spoilers om vilka låtar som är med nedan:
.
.
.
.
.
.
.
.
(VARNING! SPOILERS!)
.
.
.
.
.
Enter Sandman, Metallica
Tapping into the Emotional Void, Excel
Sweet Child O' Mine, Guns N' Roses
Unpublished Critics, Australian Crawl
Butterfly Queen, Canis Major
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns ett speciellt släkte män som älskar sina ljudanläggningar mer än de älskar något annat. Homo Hifidelicus. De brukar samlas i stereobutiker för att lyssna på hur den nya högtalaren klarar av att spela Disturbed. Det är såklart ett brott mot mänskligheten att tvinga stackars butiksarbetare att höra samma eländiga låt hela tiden men det är sorgligt nog en naturlag. Det här avsnittet handlar om en pianoslinga som dyker upp på många olika skivor och i många olika sammanhang. De flesta som spelar det har snott det från Alice Cooper men även om Disturbed, David Guetta och John Grant TROR att de stulit det från Alice Cooper så är det inte så enkelt. För Alice Cooper hade också stulit det. Cooper stal det från en kille som redan varit jättedöd i 130 år när Cooper norpade hans slinga. Den första rockstjärnan. En man vars namn när han var som mest populär var synonymt med könssjukdom i Genua. Häng med!
SPOILERS KOMMER NEDAN: Låtarna som spelas i avsnittet.
.
.
.
.
.
.
.
Sa jag spoiler? Det blir spoiler...
.
.
.
.
.
One of these Days - Pink Floyd
The Sound of Silence - Disturbed
Dangerous - David Guetta ft. Sam Smith
Marz - John Grant
Steven - Alice Cooper
Paganini, Carpice Op 1 No. 2 - Itzhak Perlman

En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.