Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tbilisi, tisdag.
Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.
20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.
Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.
Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.
Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.
Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.
Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.
Maria Persson Löfgren, Tbilisimaria.persson_lofgren@sr.se

Utrikeskrönika
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington, måndag.
Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.
Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.
Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.
Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.
Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.
Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.
Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.
Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.
Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.
Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.
På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.
Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.
Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 8 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, onsdag.
”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,
tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.
Med vänliga hälsningar,
JR”
I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.
Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.
Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.
Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.
Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:
”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”
Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.
Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.
Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.
In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.
Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.
Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.
De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:
– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.
Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.
Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 7 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.
För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.
Då handlade allt om slalom eller storslalom.
När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.
Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.
Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.
En detalj som är densamma idag.
Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.
Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.
En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.
Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.
Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.
Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.
Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.
Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.
Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.
De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.
Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.
Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 6 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, måndag.
Med nästan exakt ett halvår kvar till presidentvalet i USA så kan det vara på sin plats att ladda upp med lite valkampanjkulturkonsumtion. Som till exempel den nya tv-serien ”The Girls on the Bus”.
Den följer ett gäng kvinnliga reportrar som bevakar en valkampanj, ofta tillsammans på en kampanjbuss från valmöte till valmöte.
En rätt kaotisk tillvaro, där huvudpersonerna inte bara ska försöka göra sitt jobb som journalister utan också, mellan deadlines och presskonferenser, hantera saker som hatkampanjer på nätet, en oväntad graviditet och en havererad mor-dotter-relation.
Serien är väl mer av en såpa än någon realistisk skildring av hur politisk journalistik bedrivs i USA, men några spår av sanning finns det förstås i det hela. Och serien bygger på den väldigt underhållande boken ”Chasing Hillary”, av Amy Chozick, en reporter som på olika sätt följde Hillary Clintons politiska karriär under åtminstone tio år. Bland annat följde hon Clinton tätt i hälarna runt hela USA när Hillary försökte bli president 2016. Då när där hon förlorade mot Donald Trump.
Och det är inget hyllande porträtt som ges av Clinton i den här boken. Tvärtom, tjuvnypen kommer rätt ofta när Chozick beskriver hur Clinton verkar avsky pressen, och hur svårt det är för Hillary att uppträda naturligt i offentliga sammanhang. Men boken tar också upp hur Clinton och hennes valstrateger gjorde stora misstag under kampanjen, som till exempel att Clinton la ner alldeles för mycket tid på att samla in pengar till sin kampanj, i stället för att vara ute och just kampanja.
Och Clintons stab verkar ha haft ett särskilt ansträngt förhållande till Amy Chozick och New York Times, som hon skrev för. De försöker psyka Chozick, och säger nej till i stort sett alla intervjuförfrågningar med Hillary. Det är i och för sig samma stab som också underskattar Donald Trump grovt, och lägger grunden till Hillary Clintons valförlust.
Att läsa kampanjhistoria på det här sättet är extra intressant, när man tycker sig känna igen mönster från dagens valkampanj.
Som alla dessa demokratiska kommentatorer som jag sett sitta i tv-studior och spekulera kring Bidens möjligheter att besegra Donald Trump i det kommande valet. De har försökt mana till lugn och tålamod, och hävdar att Biden kommer att kunna vinna presidentvalet en andra gång. Trots att inget egentligen tyder på det.
Även Biden, precis som Hillary är ytterst sparsam med presskonferenser och intervjuer. Att Trump just nu står inför rätta i en historisk rättegång i New York, verkar inte heller ha hjälpt Biden. Tvärtom tyder vissa mätningar på att Trump snarare dragit ifrån Biden i opinionen den senaste tiden. Och Trump dominerar på nytt stora delar av nyhetscykeln med sina uttalanden och utspel, precis som han gjorde 2016.
Så den här returmatchen mellan Trump och Biden om presidentämbetet lyckas på samma gång vara både högst unik och ovanligt välbekant.
Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 3 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.
Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor. 
Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.
Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.
Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.
Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.
I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.
Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se