Dikter Folke T. Olofsson

Mellan blomning och frukt

rann tiden mig mellan fingrarna,

omöjlig att fånga,

fasthålla

med dess krav på mera,



Det som förlorats kunde aldrig återvinnas.

Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats.



Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren,

kände deras söta doft fylla mitt inre rum

och tiden stod still.



Rönnarna vita av fräna blommor,

hela träd i blom

och jag stannade och såg dem blomma.



Jag såg flädern vitna som i ett snöfall

en doftande driva av fläderblom

och det fanns ingen tid.



Vår och blomning, skönhet och vällukt

får tiden att stå stilla för ett ögonblick

som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande.



Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas

på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula.



Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit

medan tiden rann mig genom fingrarna

med pockandet på mera.



Nu förstår jag att jag ingenting förstått



nu när nyponen lyser röda och svarta

mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar,



bären tynger grenarna mot marken på rönnarna

i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma,

fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor

medan de skattar trädet på dess överflöd,



när flädern står full av bär som druvor för dvärgar

i klasar som blommorna växlat från vitt till svart.



Blomningen förför, förleder

och jag lät mig förblindas till att tro

att vårens blomning är ögonblicket

när är allt är fulländat

fyller sin form

verweile doch du bist so schön!

medan fruktsättningen, växandet,

mognandet inte är värt att betrakta

i sitt skenbara vissnande, sin gråhet.



Bländad av vår och blomning

av krav att själv slå ut,

tyngden av kronblad på mina axlar,

att fånga det flyktiga ögonblicket,

njuta mer,

uppleva mer,

prestera mera,

förmera,

talkören att allt är slut när blomningen är över,

att tiden runnit mig genom fingrarna!



Oktoberdagarna efter Brittsmäss,

när frosten kommer vilken natt som helst

när det är sent, snart försent för det som ännu blommar,

talar ett annat språk,



svarar de röda och svarta nyponen,

fullbordade rosor, fulla av frön,



svarar de gulröda rönnbärsklasarna

förvandlade från skräp till fröfyllda bär,



svarar de svarta fläderbärens korgar,

fläderblommens fruktsamma metamorfos,



att allt har sin tid

att det tar tid,

att det får ta sin tid,



att låta det ske som sker

med nyponrosor,

med rönnblommor,

med fläderblom

med livet.



Jag kupar mina händer och fyller dem

med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär.



Som om inte livet skulle få ta tid.

Som om inte våren och hösten får ta sin tid.

Som om mognandet skulle vara förslösad tid.

Som om inte varje tid var sin egen fulländning.





                13.10.2017

Platser som jag redan tidigare uppsökt

besöker jag avsiktslös igen

som om jag bara kommit den vägen

och det slagit mig i förbigående

att på andra sidan stenfallet

brann en gång en eld.



På fälten hörde jag aldrig förr

sångsvanar gräla i snösmältningstid,

om vägen mot tundrorna,

leden till de stora flodernas delta

när rönnbärens stoppsignaler lyste.



Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,

 slocknat i en bädd av aska,

sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar.



Jag besöker ett besök,

minns ett minne av ett minne

som brann utan eld, utan lågor.



Där jag står syns inga spår

av det förflutnas eld och stenar.



Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa,

tunga, drypande av höstregn,

fläckiga av de mystiska lavarna,

eksem på en människokropp

livstecken på stenblock.

Levande stenar

i sin tid.



Ännu två timmar till mörkret.

Gryningen redan skymning.



Höstsäden spirar, grönskar

höjd över tiden.

Träden stilla,

vindlösa, genomskinliga för

det gråblå senhöstljuset.







Rönnbären öppnar mina ögon

för fältens och granarnas grönska.



Inte knölsvanar bland gräsänderna

kväkande i kamp om brödkanterna

i stadsparkens sminkade sumpmark.



Ljusgula näbbar i hundratal

stämpipor, orgeltrumpeter,

vaksamma sirener mot intrång.



Sångsvanarna rastar på fälten,

vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage,

vilar där mina vägar går.



En dag skall jag inte längre se dem.

De skall ha lyft och med sin sång

äldre än skalmejor, gällare än alla

rörbladsinstrument, plogat sin väg

över allas huvud i ett brus av vingslag

som överröstat alla skrikare,



funnit sin väg till tundrorna i norr,

till de stora flodernas deltan i söder,

glömska av gamla eldar,

stenar som aldrig återfanns.



Som om det bara funnes denna enda plats

att utan minnen återvända till

med rönnbärsglöd och svanesång.





            28.11.09

I klostrets kalvinistiskt kala kapell

ett knäfall, ett kors med Kristi kropp,

ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter.



Inget annat än detta kors och fönster

ut mot den stenlagda tomma gården,

backen med allén ned mot vägen,

mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar.



Inte visste jag att det enda som kan resas

över denna stad av sand och aska är kors,

att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad,

tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna.



Inte visste jag att det var här de unga männen låg,

nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödas

eller redan döda medan en, avklädd, naken,

fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser,

som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden,

där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur,



slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde,

konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade,

när materian transsubstantierades till kött och blod

och din död firades till dess att du kommer tillbaka,

stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius,

återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv.



Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsen

för att undkomma domen, brände de dödades ben till aska,

blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner.



Allt detta vet jag,

jag vet att vägen slutar här,

att den inte är en flyktväg.

jag vet att den är tillflyktslös

enbart leder till askan i sanden.



Det finns ingen annan i himmelen och på jorden

att vända sig till i de kala kallaste rummen

med fönstret mot floden som flyter av blod och tårar,



ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga upp

för att återkomma under tubors och basuners klang

som de i sanden, askan, skall höra först av alla.

Fyrkantig johannesört och äkta

utefter vägrenen.

Knopp, blomma, frukt och frö

samtidigt.

De gula knopparna blöder,

klämda mellan tumme och pekfinger,

färgar fingerblommorna lila,

mansblod,

fansflykt.

Hypericum maculatum.

Hypericum perforatum.



Tistelfjun som hejdats i sin resa.

Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden.



Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter,

tunt skal utan saft och smak,

taggar som ristar fram blod.

Samtidigt.

Taggar som förblir när kronbladen fallit,

när nyponen svartnat.



Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi.

Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten,

den andra skumningen

som fryser bort det kärvaste.

Blomning och rimfrost bland tornar som växer.



Revor av åkervinda,

skira trattar som suger in tid och ljus,

signalerar till blåklockorna

att något växer, något rinner ut.

Mörkret.

Tiden.



Rölleka, rött lönnblad.

Stubbåker.

Höstsådd.



I skogen växer vita flugsvampar,

de panterfläckiga,

falska kantareller,

alla synliga för den som inte söker.



Röda liljekonvaljebär på stänglar,

inte tid för smultron, blåbär.

Här finns inga lingon.

Här är inte hjortronland.



Åkervindorna växer till trumpeter,

lurar som blåser alarm.



Sensommarmolnen går över himlen

bukiga örlogsskepp

med ännu stängda kanonportar.

Segel uppfyller himlen.

Skepp efter skepp på färd mot drabbning

gör himlen större,

avstånden längre

än under den molnfria högsommardagen.



I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar.

Stigarna trampas när ingen ser det

på skogens villkor

i stenarnas tid,

trädens tid,

vinbergssnäckans tid.



Silverslemmet bryter ljuset.

Asparna fångar upp vinden.



Aspar som regn,

vind i aspar som förebud om vattenströmmar.

Tusen pappersklockor förebådar andra slag.



Allt drar sig längre bort och tystnar.

Allt är ofrånkomligt nära.



Kände jag igen er när ni båda kom på vägen

i skymningen,

när jag nyss hört hackspetten,

som också ni måste ha hört,

telegrafisten som sänder sitt budskap

med en kod så svår

att inga dekryptörer förmår knäcka den.

Vad är det den vill säga?



Jag hör men förstår inte.

Bortom trädstammarna på höjden

solnedgångens röda ljus.



Ännu är allt grönt.

Ännu värmer solen.

Ännu är inte havet isande kallt.



Det går ännu att somna i mossan.

Ännu en kort tid.

Ännu någon dag.



Efter vägrenen ligger säden spilld,

fyra ton,

och gror, håller på att växa upp

för att skördas utav ingen,

frysa, dö.



Avskrädeshögen med eldarna vid havet

där allt dumpades.

Ingen skärgård,

hav på alla sidor.



Efter nattens bergsbestigning

ingen utsikt över havet,

vulkankäglans skugga faller över molntaket

i gryningen.

Jag kan inte se vad som sker på havet.



Först efteråt fattade jag fågelbudskapet

i skymningen



mayday, mayday

save our souls.



          8.9.1994

         Lettisk höst



Det är senare än de nedfallna äpplena

i grusgången

syrliga utan bruna fläckar,

senare än det ljumma diset,

ljuset inifrån

från en hemlig lampa

som ingen kan finna

i de säkras skallgång.



Detta är glasvingarnas tid.

Kreaturen står stilla i gråregnet

synliga mellan stammarna.

Löv på väg mot mull.

Allt har fallit.



Först den röda armén,

inte för första gången,

och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster,

sedan den svarta spindelarmén

och kristendomsundervisningen återinfördes

i skolorna

medan salvorna sönderslet de värnlösa

i Salaspils,

sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stanna

och boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen.



Den som närmar sig dig går över gravar.

Under sanden ligger de döda:

dina,

de andras,

allas.

Utan smärta slipper ingen dig nära.



Too much pain

too much suffering

too much sorrow



Inte ens på ditt eget språk

kunde jag säga det

i kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hosta

för alltid utanför,

skonad.



Gudsmoder

med den stympade högerarmen,

utan hand

pekar du på barnet,

flickan i din famn.

Det måste vara du,

det kan inte vara någon annan än du,

som tar upp detta stympade barn

i din famn och håller henne intill dig

i din son

och hennes barn

och din son

blir till ett

i din smärta.



Under viadukten går de breda dubbelspåren,

spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti,

för det ensamma loket,

nymålat, tungt,

som passerar.

Alla på perrongen som väntar att få resa

dit de själva vill

känner hur marken skakar.



Känner också de andra

de på andra sidan muren, taggtråden,

i fängelset,

när det tunga loket kör förbi?



Någon iakttar mig,

ett öga i ett kikhål

ur ett brädskjul på muren.

Jag känner ingen fruktan.



Utanför muren står ett äppelträd.

En gammal man plockar äpplen i sin väska.

När jag går för att söka mig ett

finns inga kvar

och en kvinna tilltalar mig på ett språk

som jag inte förstår.



Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade,

men av en kvinna så gammal som hon,

så gammal som kvinnorna

som med jordstrimmiga fingrar

sålde höstastrar utanför kyrkogården,

fick jag veta

hur det gick till när hon fördes bort med sin mor,

att den unge soldaten var hövlig

och gav rådet att ta med en extra filt,

att hon som återvänt utan man och barnlös

efter vreden

förlät ligisten

som i julas stulit hennes portmonnä:

har han någon enda som ber för honom



frågade du

och förlät

och bad som den enda på denna sida

för en som aldrig kallades vid namn.



Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor,

en landsförvists ansikte,

en åldrad sjuksysters ögon,

jordstrimmiga fingrar.

Ett tålamod som jorden.



Kan de dömda i fängelset,

rånarna och dråparna,

se järnvägsspåren,

kan de också se kyrkogården.

De kan se röken från en brinnande avskrädeshög.



När jag går över gräset, höstlöven,

över den fina sanden under det tunna täcket av gräs,

vet jag något djupare än gravarna.

Jag ser vad de inte kan se,

inhugget på de nya gravstenarna,

att korset kommit tillbaka

som på de gamla.



Under träden trängs de döda

aldrig glömda

namn och datum.

I skymningen går jag förbi en vittrande

ängel av asfalt och cement.

En gumma står stilla

som ett träd bland träden

vid sin grav.

Jag går förbi,

vår tystnad snuddar vid varandra

och när hon ser på mig

förstår jag plötsligt

vad hon säger.





Detta är glasvingarnas tid.

Hjorden är stilla.

Regn på ull.



        oktober 1998

Alltför länge förödde jag mitt liv

med att söka samband där inga fanns,

leta budskap i artefakter

som aldrig tilltalade mig

i sin anspråksfulla mållöshet.



De som uppbar honoraren

visste inte mer än jag.

Hade ingenting att säga i en tid

som skrek efter att gestaltas.



Om inte detta

ex nihilo nihil,

inget ur intet.



Stumhet ur tomhet.

Det har jag alltid vetat.



Skenor i regn, snitt in i mörkret,

dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor

har ingenting att säga.



Det finns ingen hemlig mening att avtvinga.

Det finns ingen punkt där skenorna går samman.

Det är så.



Det finns ingenting mer att vänta sig.

Det finns inget anspråk.

Det finns inget tilltal.



Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik.

Inte mer än detta.



Eller en tankeskulptur,

alla samband och rörelser,

alla tidtabellens förbindelser,

alla pågående resor synliga.

Lysande punkter ett rum i rörelse.



Gatubelysning för trafikanter.

Inte mer än detta.



Eller lysande öar och linjer av ljus,

nya landskap att befara,

okända kontinenter för ögat,

för den som färdas i mörker

när planet flyger över mönster i ljus,

städerna,

motorvägar,

över rangerbangårdar,

och sakta sjunker för landning

för att förenas med ljusen.



Bilder att betrakta.



Jag kräver mer

än det till synes uppenbara.

Jag ropar efter en som talar

ur ljuset

i elden.

Förvandlar mörkerseendet.





Alltför länge ödelade jag mitt liv

med att loda djup i gyttjepölar,

pressa mening ur det meningslösa,

att på botten under ytan

söka spår och lämningar

av städer som inte sjönk

därför att de aldrig byggdes.



Världen är icke

självklart genomskinlig.

Tingen tiger

i en tystnad

för evigt bruten

före all tid.



Alltför länge lyssnade jag efter ord



och hörde endast

tjattret från de mycket anspråksfulla

motsägarna av Ordet.



Ordet i tingen,

målet i livet.



Alltför länge förödde jag min tid

med att gräva efter mening

där inget annat fanns än containrar

med babelsbyggets byggavfall.



Alltför länge rotade jag efter

sammanhang i de gudlösas teater.



Först nu

träder du mig till mötes

inifrån

som om du alltid väntat

med ett tålamod äldre än alla mötesplatser

att få träda fram och ge dig tillkänna.



Först i detta ögonblick

utan tolkningar,

bildlös,

är du där i en närvaro

skörare än alla ord.



In mot det ordlösa.

Mellan mörker och ljus.



Är detta svaret

på anspråket

i din närvaro,

närmast den yttersta frånvaron:

brinna som kamfer

utan aska.



Doften svarar

gryningens tystnad.



   8.6.1993, 27.6.1996