Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Utrikeskrönikan onsdag 5 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
San Francisco, onsdag.
En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg.
Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.
Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden.
Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär.
Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack.
Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things.
Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger.
De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med.
Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.
Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår.
Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan tisdag 4 juni
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet.
Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor?  Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur.
En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza. 
När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.
Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.
Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning.
Cecilia Uddén, för P1morgon

Utrikeskrönika 3 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria, måndag.
Det här har varit på gång länge, sa sydafrikanen på väg ut ur ett köpcentrum. Kanske var tappet större än väntat, men det var ingen stor överraskning, menade han. Den hyllade befrielserörelsen ANC har åkt på en rejäl smäll i det sydafrikanska valet. Nelson Mandelas parti som dominerat landets politiska landskap i trettio år tappade rejält och landar på bara 40 procent. Det är fortfarande största partiet, men långt ifrån det drygt sextioprocentiga stöd det haft tidigare.
Vad hände? Många, främst utanför landet, har bilderna kvar från kampen mot apartheid, en hel del reste i landet under de dramatiska åren när Mandela blev president för regnbågsnationen, det var glädje och eufori. Mandela, mannen som troligen räddade nationen från ett inbördeskrig och som visade på ett statsmannaskap utöver alla andra.
Men det finns en annan bild också, den inifrån Sydafrika av idag. Jag minns ett besök i kåkstaden Mamelodi, mitt under den värsta elkrisen, då rullande strömavbrott la landet i mörker halva dygnet. En butiksägare sa att så fort strömmen går så kommer de kriminella gängen fram, de rånar folk och våldtar kvinnor. Folk dödas här. Två av hans tre butiker hade fått stänga. Det var bättre under nationalistpartiet, sa han. Då funkade det åtminstone. Jag häpnade. Enligt honom var det tydligt att strömavbrotten var ANC:s fel, som kontrollerar det statliga elbolaget.
En bekant som levt hela sitt liv i Soweto blir så arg när han pratar om ANC att han knappt kan få fram orden. ”De är så korrupta, de tänker bara på sig själva”, sa han. Han skulle rösta på det främlingsfientliga, ultravita högerpartiet Freedom Front Plus i protest, sa han. I provinsen KwaZulu-Natal stötte jag på en ANC-funktionär som kampanjade inför valet. Han sa att partiet kanske varit lite väl bekvämt av sig för några år sedan, men nu hade man styrt upp det. Det hjälpte inte, ANC:s stöd rasade i den provinsen till förmån för den skandalomsusade förre presidenten Jacob Zumas nya parti, Umkhonto we Sizwe.
Många sydafrikaner har länge varit trötta på ett parti där korruptionsskandalerna avlöst varandra, som de tyckt inte kunnat hantera den höga arbetslösheten och kriminaliteten, som drabbar de fattigaste mest. Ett parti som levt i vissheten att det ändå kommer vinna nästa val, oavsett vad. Kanske var det det som ANC-funktionären menade med ”bekvämt”. När en svart man i en fattig kåkstad tycker att det var bättre under den rasistiska apartheidregimen, när en svart man i Soweto tänker rösta på ett vitt ultrahögerparti, så visar det på en sak; ett misslyckande för ANC.
ANC av idag är inte riktigt samma ANC som det var under Nelson Mandelas dagar.

Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan fredag 31 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.För drygt en vecka sedan satt jag i en bil, på väg från en intervju i ett sovande bostadsområde i utkanten av Charkiv. Min vän Anton, bakom ratten, gnolar med i musiken från radion, jag sitter försjunken i mina anteckningar. Plötsligt en kraftig inbromsning. Vid vägrenen står två militärer och pratar med en ung man. – Det där är ju min kompis, säger Anton. Han smäller upp bildörren och rusar ut. I början av den fullskaliga invasionen ringlade köerna utanför rekryteringskontoren, på vissa håll bads männen till och med att gå hem, inskrivningslistorna var fulla. I dag är läget ett helt annat. Anton kallar det för en katt-och-råtta lek eller en variant av Hungerspelen. Överallt i Charkiv kan man stöta på militärer som har till uppgift att dela ut kallelser till män i värnpliktsåldern – i köpcentrum, i tunnelbanan, vid parkeringen eller i parken. Anton och fler av hans vänner försöker undvika dem i den mån det går. Det är ingen hemlighet att Ukraina lider brist på soldater. Flera av Antons vänner ligger begravda på militärkyrkogården, killar han känner från plugget, från fotbollslaget, kusinens pojkvän. Varför just dem? Samtidigt har ukrainska politiker inte velat ta i den känsliga frågan, länge låtsats som att det regnar. I fjol sa den tidigare försvarsministern Reznikov att landet inte behöver en ny mobilisering, det var bara själva mobiliseringsförfarandet som behövde effektiviseras, ansåg han. Och länge pratades det inte om problemet över huvud taget. Sedan kom hösten och landets dåvarande försvarschef Zaluzjnijs krassa uttalanden om att landet behövde uppemot en halv miljon nya soldater. Det började röra på sig i parlamentet men inte förrän nu har nya mobiliseringsregler trätt i kraft, regler som förmodligen kommer göra det svårare att smita undan. Men grundproblemet återstår, det finns inget slutdatum, ingen väg ut, ingen plan om när eller under vilka förhållanden män som tjänstgör får ta av sin uniform, annat än om de skadas eller stupar. Samtidigt fortsätter kriget. Soldater som stridit från allra första början blir allt färre och de som har överlevt tills nu säger rakt ut att de är trötta, slitna, mentalt utmattade.Genom bilrutan ser jag Anton prata med militärerna och sin vän. Han har sänkt sina axlar, det verkar som att de står på god fot med varandra. Efter ett tag skakar de hand och alla går åt varsitt håll. Anton sätter sig i bilen. – Inte än, säger han.– Jag får leva lite till. Lubna El-Shanti, Charkivlubna.el-shanti@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 30 juni 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Peking, torsdag.
Vandra i berg är härligt. Göra en kopp kaffe på en sluttning och dricka den med vacker utsikt. En känsla av att vara en del av naturen för en stund. Och visst vore det spännande att utmana sig själv, klättra högre och svårare. Men skulle jag vilja köa uppför ett berg, sätta mitt liv på spel och se högar av skräp längs min väg som en påminnelse om människans lättja?
Årets säsong på världens högsta bergstopp Mount Everest är i full gång och för de turister som åkt dit för att bestiga Everest är det där just precis vad som väntar.
Häromdagen blev en Instagramvideo från en indisk klättrare viral på internet. I den ser man människor i väldiga dunjackor som bildar en slingrande, lång rad längs ett rep. Det ser ut att vara flera hundra personer fast i en livsfarlig, iskall trafikstockning på världens tak. Passagen är en av de mest utmanande på Everest och klättrarna har bara ett kort tidsfönster för att ta sig genom den, upp till toppen och ner igen, mellan kraftfulla vindar. Postaren beskriver hur människorna längs repet måste förhandla med varandra för att dela på platsen så att de som tagit sig upp också kan ta sig ner. En annan video på Instagram visar hur det helt blivit stopp i människotrafiken på en snöig liten topp. Färgglada jackor står som packade sillar. ”Det ser ut som Mumbais tunnelbana under rusningstrafik”, kommenterar en användare.
Förra året var det dödligaste på Everest sedan man började föra statistik. 18 människor försvunna eller döda. I år har redan fem dött och tre försvunnit. De senaste åren har en stor del av dödsfallen på Everest förklarats med just trängsel.
Hur många som försöker bestiga toppen i år, det återstår att se. 2023 utfärdade Nepal rekordmånga tillstånd för utlänningar att klättra. Då var den norra, mindre kända rutten till Everest via Kina och Tibet fortfarande stängd efter covid. I år kommer klättrare även den vägen.
Trängseln betyder inte bara livsfara för klättrarna på Everest – den innebär också risk för berget och de som bor på det. Mount Everest är nedsmutsat av skräp och avföring. De hundratals som försöker bestiga toppen årligen lämnar flera kilo sopor var som blir kvar längs sluttningarna. Vattendrag förorenas och lokalbor utsätts för fara. Lägg klimatförändringar till det och utmaningen för Everest kan bli svår att klara av.
I Nepal har man i år börjat ta tag i oron för berget. För några veckor sedan kom ett beslut i Nepals högsta domstol att Everests kapacitet måste respekteras. Många tolkar det som att Nepal kommer att införa en övre gräns för antalet bergsturister. Här i Kina finns redan en begränsning på 300 personer per år, men Nepal har inte haft någon sådan. Nya regler för i år är också att klättrarna måste ta med sig sitt skräp, inklusive sitt bajs.
Den nepalesiska advokaten som tog fallet till Högsta domstolen sa att vi pressar berget för hårt.
Igår var det internationella Mount Everest-dagen, årsdagen för den första lyckade toppturen 1953. Det var en annan tid. I dag har det som nepaleserna kallar ”himlens panna” blivit världens högst belägna soptipp. Bara för att människan ska visa hur den kan bemästra naturen.
Moa Kärnstrand, Kinakorrespondentmoa.karnstrand@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mexiko city, onsdag
Det är val här i Mexiko på söndag. Ett historiskt stort val, hela 20 tusen politiska poster ska tillsättas. Det är rekordmånga.
Valrörelsen är inne i slutspurten och jag träffar aktivister från olika partier och rörelser. De är fulla av energi och hopp, de tror på sin sak och de är kategoriska i sina åsikter - motståndarna har alltid fel.
Mexiko räknas till de bristfälliga demokratierna i världen. Den brittiska tidningen The Economist klassar Mexiko till och med som en hybrid mellan demokrati och auktoritarism.
Förutom det politiska våldet - med ett 40-tal mördade kandidater i årets valrörelse - så är en av bristerna, folkets låga politiska delaktighet och misstro mot de demokratiska institutionerna.
Det är inget unikt för Mexiko. De entusiastiska aktivisterna i de flesta länderna kanske är fem tio procent av befolkningen, annars är de allra flesta passiva medborgare som inte deltar i de gemensamma angelägenheterna mellan valen.
För dem räcker det med att gå och rösta - andra får sköta det där fula som heter politik. Det finns de som inte ens bemödar sig om att rösta.
Det finns säker flera förklaringar. I Colombia, där jag bott  tre år, försökte presidenten Gustavo Petro få med medborgarna i skapandet av politiken - många kom och deltog i lokala möten med sina önskemål och krav.
Men tiden gick och så kom besvikelsen över att inte mycket hände efter mötena. Medborgarna lät då bli att komma till nästa möte, då var det bara aktivisterna som fortsatte att delta.
I Chile samma sak. Under de stora protesterna 2019 bildades lokala demokratiska församlingar i många kvarter där tiotusentals deltog över hela landet. Det var livligt och entusiastiskt. Men nej, samma sak där. Mycket litet hände efteråt. Idag finns inget som liknar det engagemang, hopp och entusiasm från 2019 i Chile. Bara aktivisterna fortsätter.
Ska man deppa över det? Jag vet inte. Det kanske är så att en minoritet aktivister är de som alltid har förändrat och alltid kommer att förändra världen, med tillfälligt stöd från de passiva medborgarna antingen vid turbulenta tider eller i valtider.
Bristen på folklig delaktighet som gör Mexiko, Colombia, Chile och många andra länder till bristfälliga demokratier orsakas möjligen av en mänsklig läggning – känslan av svek och det där med att andra får göra det där, jag har inte tid.
Det kanske viktiga ändå är om en demokrati skapar förutsättningar eller reser hinder för människors deltagande. Trots morden på kandidater möter jag entusiastiska och drömmande aktivister här i Mexiko som vill ta en av de 20 tusen posterna som står på spel på söndag.
De förtjänar vår beundran. Det är dessa typer av människor som driver samhället framåt.
Ivan Garcia, Korrespondent i Latinamerika
ivan.garcia@sverigesradio.se