Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Utrikeskrönika 3 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.
Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor. 
Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.
Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.
Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.
Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.
I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.
Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 2 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bogotá, torsdag.
När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet.
Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.
Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.
Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.
Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.
Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet.
När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört.
Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.
Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.
När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik.
Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen.
Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.
Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad.
Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 30 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Peking, tisdag. Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.De skenande matpriserna började göra folk arga.Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år. President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande. Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man. Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada  – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot. I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag. 
Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.
Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.
Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.
Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.
Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.
Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.
Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.
Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”
Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.
Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.
Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.
Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.  
Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.
Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.
Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 26 april 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Stockholm fredag,
Och sanningen är att jag bara blir sur av att gå på stand-up comedy. Alla andra skrattar och jag tänker: Varför kom inte jag på det där?
Som i går på ett fullsatt Cirkus i Stockholm där egyptiern Bassem Youssef drev med arabers självbild och imageproblem, med Israels privilegium och arabvärldens diktaturer och patriarker.
Ni vet hur vi alla håller andan så fort det skett ett terrordåd - de vita reagerar normalt: Ånej, förfärligt, hur gick det? Hoppas ingen är skadad - men arabernas enda tanke är: Vad hette han?
“Det enda vi vill är att det inte ska vara en Mohamed.”
Men en gång visste jag redan innan de identifierat terroristen att han inte var arab sa han: Det var när de sa att bomben hade tillverkats av en tryckkokare.
”Kan inte vara en av oss, arabiska män lagar inte mat. ”
Bassem Youssef är den egyptiske hjärtkirurgen som blev ståuppkomiker under den arabiska våren. Han fick ett eget TV-program där han hämningslöst drev med både det muslimska brödraskapet och den egyptiska militären, när det sändes på fredagskvällar var gatorna i Kairo tomma, 40 miljoner egyptier satt framför TV:n. Men när Abdel Fatah al Sisi tog makten fick Bassem Youssef gå i exil.
Gazakriget gav honom en comeback i en TV-intervju med Piers Morgan, där Bassem Youssef skämtade om kriget på ett sätt som vissa ansåg mycket olämpligt. Palestinier är inte så lättdödade, sa han: Jag vet, för min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.
Sedan efterlyste han en ny växelkurs. Hur många döda palestinier för en död israel? Den kursen har varierat från krig till krig - som kryptovaluta.
Den sortens halsbrytande galghumor var frånvarande i går på Cirkus där Bassem Youssef istället upprepade gånger sa:
”Nej jag kommer inte att prata om det, jag tänker inte nämna Israel”,
och så kröp det in små MEN: ”Här i den fria världen kan man kalla alla länder för skit – Amerika, Arabländerna Tyskland, men Israel skit? Då är du nog antisemit.
Men jag tänker inte prata om det.”
Och så vänder han sig till publiken där majoriteten har rötter i Mellanöstern och frågar en vit man, Göran, om han känner sig bekväm nu när han identifierats som gisslan, och så riktar han sig till alla araber i publiken: Det är ert fel att vi inte får visum till Europa. 
”Visumintervjun:  Hur länge tänkte du stanna i Europa? ”15 dagar ... ”
och 15 år senare är ni fortfarande här.
”Men å andra sidan, de där européerna de trodde de kunde kolonisera oss komma och kriga hos oss och sen åka hem och stänga sina gränser - så funkar det inte - vi följer med.”
Två timmar med Bassem Youssef i Stockholm!
Ja, det enda sanna beviset för kärlek är avundsjuka. Varför kom inte jag på det där.
Cecilia Uddéncecilia.udden@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg, torsdag
Flaggorna är halade, dammet har lagt sig och den finska delegationen med Alexander Stubb i spetsen har åkt hem.
Traditionsenligt har det första officiella statsbesöket för den nyvalde presidenten i Finland gått till Sverige.
Stockholm bjöd på sol och klarblå himmel men bitande kalla vindar när kungen och drottningen tog emot på slottets inre borggård.
Högvakten i givakt, nationalsånger ljöd och knapparna i paraduniformerna noggrant putsade.
Vid besök av utländska statschefer firar traditioner triumfer.
Seder, rutiner och protokoll med flera hundra år på nacken följs till punkt och pricka.
Som utomstående betraktare kan det kännas lite udda men förstår också känslan av den trygghet det kan ge. Både det finska presidentämbetet och svenska kungahusets uppgifter handlar ju också om symbolik, trygghet, en enande kraft som manar till lugn och eftertanke i orostider.
Kanske har det aldrig varit viktigare än nu.
I talen betonas den goda vänskapen mellan Finland och Sverige, starka band som stärkts på vägen in i Nato.
Det är också tydligt att det är gamla bekanta som möts även på ett personligt plan när besöket fortsätter till riksdagshuset.
Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson känner varandra sen gammalt med hemvist i systerpartierna, Samlingspartiet i Finland och Moderaterna i Sverige.
Vid sidan av de officiella mötena kan det också bli en gemensam joggingtur.
Alexander Stubb är en elitmotionär som tävlar i triathlon och ett intensivt statsbesök stoppar inte rutinen av daglig träning. Och det går lite i linje med budskapet i hans tal i riksdagens andrakammare. Prata mindre, förbered mer.
Är det möjligen en liten känga till de lystna och avundsjuka blickar Sverige skickar mot Finland och dess beredskapslager och stora reserv, undras det på åhörarläktaren?
För kanske har det aldrig varit viktigare än nu?
Än en gång betonas vikten av enighet – Sveriges sak är vår. Finlands sak är er säger Alexander Stubb.
Och i Sverige finns ett växande intresse för Finland av sällan tidigare skådat slag. Den brist på kunskap och intresse för Finland som många finländare upplevt i Sverige tidigare börjar sakta förändras.
Berätta mer – hur ser man på både ditt och datt i Finland får jag ofta höra. Finland har blivit det positiva exemplet. Kunskapsluckor fylls ut om tvåspråkighet, gränslinjer och namn på ledande politiker.
Och ett pampigt statsbesök fyllt av traditioner och ceremonier bidrar på sitt sätt. När den finska delegationen vänt hem finns intresset för Finland kvar – att lära känna, veta mer och förstå.
En god grannrelation med ömsesidig respekt – kanske har det aldrig varit viktigare än nu?
Carina Holmberg, Finlandskorrespondent för P1 morgon.carina.holmberg@sverigesradio.se