Jag tittar i spegeln och fylls av skräck OBS: Radioessän

Spegeln är en plats för våra drömmar och för att lära oss se oss själva med andras ögon. Författaren Ann Lagerhammar blickar in i sanningssägaren som även kan vara ett fönster ut mot världen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns fem speglar i mitt hem. En kvinna möter mig där, i speglarna, flera gånger varje dag. Ofta kastar hon bara en snabb blick när hon går förbi, ibland stannar hon till och ler, prövande, eller så lutar hon sig helt nära och granskar sitt ansikte. Hon är varken gammal eller ung, men hon bär tydliga ålderstecken. Det är ofta dem hon granskar när hon stannar till. För att kritiskt syna det hon redan vet finns där, eller för att kontrollera om det har kommit något nytt. Hon drar handen över huden, skrapar med nageln, kniper om skinnet. Ibland ser hon ut som en ung flicka, ibland ser hon så gammal ut att hon framstår som någon annan.
Så en morgon, helt nyligen, i spegeln i badrummet. Jag tvättade händerna framåtlutad över handfatet. När jag lyfte blicken ryste jag helt oväntat till vid åsynen av mitt ansikte. I det från sidan kommande ljuset var huden så tunn att kraniet lyste igenom. Och när jag mötte min blick grep en skräck tag i mig av det slag som kan gripa tag när man vaknar i vargtimmen utan dagens alla skyddsmekanismer. Det var som om jag, eller ett annat jag, tittade ut från ett långt avstånd, bortom livet. Det varade bara i några sekunder, sedan drog jag ett djupt andetag, och den där isande klarheten var borta.
Vad är det vi ser när vi ser oss i en spegel? På ett plan ser vi förstås vår spegelbild, en skenbild som vi, eller vår hjärna, uppfattar som en bild inuti spegeln. En, beroende på ljusförhållandena och spegelns yta, någorlunda naturtrogen avbildning av vår fysiska kropp, färgad och formad av ljus och skuggor, avstånd och perspektiv.
Men spegeln är inte bara ett tunt lager aluminium struket på en glasskiva för optimal optisk spegling. Spegeln är en bärare av upplevelser och minnen, en plats för tankar och drömmar. Den bistår oss villigt i att lokalisera ett gruskorn i ögat, eller en persiljeflaga mellan tänderna, men lika ofta är den en obarmhärtig sanningssägare som blottlägger tidens gång eller våra allra fulaste sidor.
I romanen Äcklet från 1938 låter Jean-Paul Sartre sin huvudperson Antoine Roquentin granska sig i en spegel och fundera över sin oförmåga att förstå sitt eget ansikte. Han tycker att andras ansikten har en mening, men när han betraktar sig själv i spegeln upplever han att det han ser ligger vid gränsen till växtvärlden, i nivå med polyperna. Ett blaskigt hull sväller fritt ut och skälver, ett vitt fjun löper nedför kinderna, ögonen liknar fiskfjäll. Han säger sig uppleva sitt ansikte på samma sätt som han upplever sin kropp, genom, som han säger, ”en dov och organisk sensation”.
Jag avundas honom först denna förmåga att så sakligt betrakta sig själv, men när han har resonerat klart ändrar jag mig eftersom han drar slutsatsen att hans oförmåga att förstå sitt ansikte beror på att han är ensam. ”Människor som umgås med andra”, säger han, ”har lärt sig att se sig själva i speglar på samma sätt som deras vänner ser dem.” Han har inga vänner och därför upplever han sin kropp i spegeln som bara en kropp. En kropp som med hans ord är ”naturen utan människor”.
För de allra flesta är kroppen naturen med människor. Att leva bland människor är att leva med medvetenheten om att bli betraktad, kanske på något sätt definierad, kommenterad, bedömd.
I Äcklet, liksom i flera andra av sina verk, använder Sartre spegeln som en symbol för den andres blick. När Roquentin...