OBS: Radioessän Sveriges Radio

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.
I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.
Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.
I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.
Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.
I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! – självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.
Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från turkarna.
Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte – naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.
Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.
Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.
Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi...

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.
Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.
Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.
Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.
Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.
Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.
Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle...

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.
Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.
Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.
Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.
Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.
Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.
Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers...

George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland annat Spinozas Etiken. Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-09-23.
År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”, som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att överenskommelsen var £50.
”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på 1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism, som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många betraktade honom som ateist.
Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt projekt under pseudonymen George Eliot.
Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin förmåga att gräva djupt i människans inre.
I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift: ”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven samtidigt som hon kan betrakta den utifrån.
Eliot intresserade sig för fler filosofer och fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov.
Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat – mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan endast förstås i relation till vartannat.
Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga som är komplett och perfekt.
Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja, lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa...

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:
”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”
Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.
Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.
Som Borges sammanfattar saken:
”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”
Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.
Principen är sann för mycket mer än litteratur.
Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.
Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.
Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.
Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.
Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.
Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter...

Åtminstone sedan antiken har härskare letat efter en metod att göra sig av med alla fiender. Men först på 1900-talet blev den evige tyrannen bönhörd. Vincent Flink Amble-Naess hör ekot av hans röst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-09-05.
Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.
Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Han tänkte på dem som kommit undan: De som kritiserat hans skådespel, de som skrattat åt honom och som försummat att svära vid hans genius.
För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:
Om bara hela Rom hade en och samma hals.
Repliken återges av historikern Suetonius i en biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Egentligen delade han namn med sin berömde anfader Gaius Julius Caesar. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders här. Den lilla stöveln, betyder det.
Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den ondskefulle härskaren som litterär trop. Ibland får man känslan av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans epigoner.
Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång, utan deras brist på makt och – inte minst – på fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde inte föreställa sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde föreställa sig var – åtminstone som det verkade – en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå någonting på spåren.
Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets ärkefiender, germanerna.
Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med militären, som finansierade laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma att gå till historien som Manhattanprojektet.
Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två intilliggande kärnor. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt – atombomben Little boy – innehöll inte mer än 60 kilo uran.
Bomben i sig vägde emellertid väl över...