OBS: Radioessän Sveriges Radio

Medierna var en viktig del i spridningen av metoo, men de bär också ett stort ansvar för dess innebörd glömdes bort. Malin Krutmeijer ser bilden av en rörelse äntligen börja klarna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det känns på något sätt länge sedan metoorörelsen drog in över världen. Den tog som bekant fart hösten 2017 och var det riktigt stora genombrottet för så kallad hashtaggfeminism. På sociala medier svarade kvinna efter kvinna ”jag också” på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp.
Medierna hade en stor roll i den storm som blåste upp, men de hade svårt att navigera i den. Efter att den bedarrat var det något som gnagde i mig, som hade med just medierna och metoo-rörelsen att göra.
Då menar jag inte de långa och många artiklarna med namngivningar av mer eller mindre kända män som blivit anklagade för sexuella övergrepp. Det var mer en känsla av en nyckfullt krängande skuta som först rusade ut på öppet hav – och sedan tvärvände tillbaka till mediehusens egen hamn. Efter det skrev och pratade journalister och krönikörer som om hela metoo-rörelsen hade ägt rum i den mediala hamnen. Och där hade den havererat fullständigt.
I den bilden fattas det viktiga bitar. Just i Sverige utvecklades rörelsen annorlunda jämfört med andra länder. Här gick yrkesgrupper samman mot sexism och misogyni på arbetsplatserna. Över hundratusen människor, en majoritet kvinnor, skrev under omkring sjuttiofem yrkesupprop.Några år senare var denna unika inramning av rörelsen mer eller mindre borta ur offentligheten, och en annan bild av metoo dominerade i medierna, där rörelsen hade spårat ur och bara kommit att handla om uthängningar av män med namn och allt. 2020 förklarade till exempel Aftonbladets Åsa Linderborg i en intervju att ”metoo i Sverige kom att handla om enskilda människor mycket mer än om strukturer och makthierarkier”, eftersom ”medierna publicerade en massa namn som inte skulle publicerats”. Cissi Wallin, som var en av de första att namnge sin förövare inför tusentals följare på sociala medier, blev åtalad för förtal. Hon har kallat åtalet för en backlash för hela metoo. Lina Makboul från SVT:s Uppdrag granskning skrev en bok om mediehysteri och sina fruktansvärda erfarenheter från metoo-tiden. I krönikor har det ofta uttryckts att jo, metoo var viktigt, men det gick för långt.
Att just journalister fått en dålig eftersmak av allt som hände är inte så konstigt. Medier fälldes på löpande band i Pressens opinionsnämnd för uthängningar och andra övertramp. Men betyder det verkligen att metoo var ett allmänt haveri?
Nej, är det korta svaret. När forskare från olika discipliner analyserar metoo-rörelsen i antologin ”Maktordningar och motstånd” blir bilden en annan. Malin Sveningsson, Hillevi Ganetz och Karin Hansson har studerat svenska tidningars rapportering, och konstaterar att namngivningar och uthängningar av enskilda förövare inte alls var så dominerande. Det var i själva verket rätt få som namngavs i Sverige, ett femtontal personer får jag det till.
Forskarna har titttat på de första två månadernas rapportering, och där syns något helt annat än ett fokus på enskilda män som betett sig illa. Sexuella trakasserier och övergrepp ramades omedelbart in som ett politiskt problem. Det handlade inte om privata erfarenheter i relationer mellan enskilda individer. Journalisterna såg en struktur i yrkesuppropen och i löpelden av vittnesmål i sociala medier. Och när de pekade ut vem som bar ansvaret kom samhället, arbetsgivaren och män i den ordningen.
Uppropen, med sina fyndiga namn som läkarnas #utantystnadsplikt, byggbranschens #sistaspikenikistan...

George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland annat Spinozas Etiken. Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-09-23.
År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”, som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att överenskommelsen var £50.
”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på 1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism, som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många betraktade honom som ateist.
Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt projekt under pseudonymen George Eliot.
Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin förmåga att gräva djupt i människans inre.
I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift: ”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven samtidigt som hon kan betrakta den utifrån.
Eliot intresserade sig för fler filosofer och fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov.
Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat – mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan endast förstås i relation till vartannat.
Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga som är komplett och perfekt.
Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja, lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa...

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:
”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”
Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.
Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.
Som Borges sammanfattar saken:
”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”
Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.
Principen är sann för mycket mer än litteratur.
Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.
Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.
Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.
Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.
Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.
Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter...

Åtminstone sedan antiken har härskare letat efter en metod att göra sig av med alla fiender. Men först på 1900-talet blev den evige tyrannen bönhörd. Vincent Flink Amble-Naess hör ekot av hans röst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-09-05.
Han hade kunnat ge dem åt lejonen, eller låta dem sönderslitas på sträckbänken, eller spika dem på kors längs med landsvägen. Men han var en barmhärtig kejsare, och fann därför svärdet mera lämpligt.
Det hindrade honom inte från att känna njutning vid åsynen av sina fienders blod, som stänkte över sanden och förvandlades till ånga i sommarsolen. Själv satt han i skuggan och fläktades av sina slavinnor. Han tänkte på dem som kommit undan: De som kritiserat hans skådespel, de som skrattat åt honom och som försummat att svära vid hans genius.
För hans inre öga framstod deras antal som oändligt. Om rättvisan skulle skipas, tänkte han, skulle bödeln aldrig få släppa sitt svärd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid för att ta dem alla av daga. Men plötsligt kom lösningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, högt så att alla kunde höra:
Om bara hela Rom hade en och samma hals.
Repliken återges av historikern Suetonius i en biografi över det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Egentligen delade han namn med sin berömde anfader Gaius Julius Caesar. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders här. Den lilla stöveln, betyder det.
Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga författare och konstnärer. Faktum är att vår kultur tycks vara besatt av den ondskefulle härskaren som litterär trop. Ibland får man känslan av att syftet är att legitimera våra egna härskare, vars godhet ställs i skarp kontrast till Caligula eller till någon av hans epigoner.
Den tragiska sanningen är emellertid att det inte i första hand är härskarnas medmänsklighet som räddar världen från undergång, utan deras brist på makt och – inte minst – på fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford lär ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade frågat människor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare häst. Konsumenterna kunde inte föreställa sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde föreställa sig var – åtminstone som det verkade – en ny och förbättrad halshuggning. Men kanske var han ändå någonting på spåren.
Kejsarens önskan skulle nämligen komma att infrias, men först millennier senare, och av en ättling till det romerska imperiets ärkefiender, germanerna.
Den tysk-amerikanske kärnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 år gammal när han tog anställning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med militären, som finansierade laboratoriet, visade han prov på en beslutsamhet de aldrig tidigare hade skådat. Det tog inte lång tid förrän han utnämndes till vetenskaplig ledare för den forskarinsats som skulle komma att gå till historien som Manhattanprojektet.
Målet för verksamheten var att skapa ett vapen. Ett kärnvapen kallade man det redan under arbetets gång, eftersom den relevanta processen var tänkt att äga rum inuti kärnan av en uranatom. Idén var enkel: Neutroner från en kluven atomkärna störtar in i två intilliggande kärnor. En kedjereaktion utlöses, och sprängkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke på hur lite material som egentligen krävs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt – atombomben Little boy – innehöll inte mer än 60 kilo uran.
Bomben i sig vägde emellertid väl över...

Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta Hultén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”
Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.
Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.
Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.
Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.
I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O’Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.
Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.
Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan...

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.
Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.
Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.
Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.
Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.
Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.
Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.
Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.
Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.
Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell...