Drömdatabasen skulle berätta allt om vårt inre liv OBS: Radioessän

I över fyrtio år samlade forskare in drömmar från jordens alla hörn. Men både metoderna och förvaringstekniken föråldrades. I dag bokförs våra inre liv på ett annat sätt, säger Ulf Karl Olov Nilsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.
Mellan åren 1920 och 1963 samlade mer än sextio hårt arbetande amerikanska antropologer och psykologer in enorma mängder drömmar, livsberättelser och resultat från projektiva tester, såsom Rorschach-testet. Forskarna sökte inte i första hand upp de vanliga informanterna – storstadsbor ur den bildade medelklassen – utan ursprungsfolk och olika minoriteter och målet var ett slags arkiv över hela mänsklighetens inre liv. 
I en synnerligen välskriven studie, "Database of Dreams, the Lost Quest to Catalogue Humanity", berättar vetenskapshistorikern Rebecca Lemov om detta modernitetsprojekt med det knastertorra namnet ”Microcard Publications of Primary Records in Culture and Personality”. Forskarna ställde sig frågor som: Har olika folkgrupper liknande nattliga drömmar? Drömmer vi olika över tid? Förändrades det nattliga drömmandet globalt mellan åren 1925 och 1955? Vad tyckte olika folkgrupper att Rorschach-testets tio tavlor med bläckplumpar visade? Vad – om något – är mänsklighetens minsta själsliga gemensamma nämnare? Ingen blygsam forskningsansats kan tyckas! 
Påtaglig var den höga tilltron till drömberättelser och projektiva test. Rebecca Lemov skriver i ett kapitel Rorschach-testets historia där vi också kan läsa om hur 26 nazi-förbrytare testades under Nürnbergrättegångarna, Göring, Hess, von Ribbentrop, bland andra. Deras svar på Rorschach-testets ständigt första fråga: ”Vad skulle det här kunna föreställa?” sågs som vägen in i deras patologiska, eller kanske helt enkelt onda, inre. Idag hade man förmodligen scannat hjärnor och undersökt genuppsättningar. 
Men forskarna ville framför allt samla in material från icke-europeer och begav sig till avlägsna platser för att tala med urbefolkningar. De åkte till Stilla havs-öarna, Australien och Afrika; de bad inuit-barn om teckningar. De talade med cheyenne, hopi och zuni-stammarna. Lemov skriver: ”Som ett slags inverterat mjölkbud gick en antropolog stationerad i Tanzania omkring i byn varje morgon innan frukost för att samla ihop byinvånarnas drömmar innan de glömt dem.” Nästan aldrig uppstod det någon ideal och kontrollerad test-situation utan de fick improvisera och ofta betala för tjänsterna. Komplicerade band mellan forskare och test-personer uppstod där vissa kunde försörja sig på att berätta om sina nattliga drömmar och ibland blev de utfrusna av de egna för att avslöja gruppens hemligheter. Detta föranledde den flitigaste av drömsamlarna, Dorothy Eggan, att försäkra hopi-stammen hon arbetade med i två decennier: ”Jag vill inte ha hemligheter, jag vill bara ha era drömmar”. Ändå kritiserades projektet för att informanterna ibland tycks ha lämnat ut mer än de önskade.
Drömmarna betraktades som hårddata, där själva kvantiteten och ytskiktet var viktigast. Vad, rent konkret, drömde de intervjuade om? Hur levde de, vad mindes de av sin uppväxt, vad tänkte de på och fantiserade om? Ja, man ville veta ALLT och Lemov sätter ett träffande namn på forskarambitionen: ”The Fantasy of Total Information”. Om svaren på forskarens frågor inte infunnit sig beror det enligt denna forskarfantasi inte på felaktigt ställda frågor...