Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling

Den gamla barnsången "När det stormar..." gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.

Vad är meningen med livet? Vad gör vi ens här? Många har svarat på dessa frågor, men svaren är ofta lika hopplösa som vilseledande för oss människor. Kristus är världens enda hopp. Han är den som skapade oss, och till honom är vi ämnade. Syftet är varken nyandlighet, hedonimsm, beroende eller humanism. Syftet med allt är Kristus. Inte som idé eller enbart andlig verklighet, utan såsom uppstånden, så konkret att helige Thomas kunde sticka fingrarna i såren på hans händer (Joh 20:19-31). Den härlighet han ägde då, den väntar oss vid uppståndelsen, genom Guds människokärlek.

På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem (Joh 12:1-18), och staden vibrerar av förväntan och segervisshet. Men vilket antiklimax! Istället för att inrätta ett jordiskt rike och kasta ut romarna kommer Jesus att förrådas av sin lärjunge Judas; utlämnas åt Stora rådet; överges av alla sina närmaste vänner; falskeligen anklagas; smädas; piskas och pinas; dömas till döden av de händer han själv skapat; hängas upp på det redskap för avrättning som var förbehållet rövare och upprorsmakare, till allmänt spektakel för de som såg på. Är då denna segervisshet missriktad? Ja, men bara om man misstar sig, som vissa villolärare, och tror att Guds rike är av denna världen.

Vad är en människa? "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster" (Ps 139). När Ordet just tagit sin boning i Jungfruns livmoder känner ett annat foster, Johannes i Elisabeths livmoder, igen honom som sin Herre (Luk 1:39-49; 56). En människa blir till vid konceptionen, och fullbordas i gudomliggörelsen.

I helige Markus evangelium (9:17:31) läser vi om en desperat pappa som har fört sin son, som är besatt av en ond ande, till Jesus. I pojkens beteende kan vi se vår egen själs utsatthet för den Ondes alla konster och ogärningar ännu idag. Men även Kristi läkande mirakel som han utförde då har sin relevans ännu idag: Ortodoxa Kyrkan är nämligen fortsättningen på Kristi strid mot demonerna.

På korsärandets söndag läser vi om korsets helt centrala plats i hela skapelsen, i Kyrkans liv och i varje troendes liv. Korset är dock en dårskap för många: för heretiker, muslimer, rationalister och humanister. Men om Kyrkan skulle överge sin förkunnelse om korset skulle hon samtidigt förlora allt hopp.