#9: Dubbelmordet i Wermland

Välkommen till ”En visa om ett brott” en podcast om skillingtryck, det vill säga 17-, 18 och det tidiga 1900-talets true crime. I varje avsnitt får ni höra en visa om ett brott som hände för länge sedan och den sanna historien om brottet.

För att ge dig en fingervisning om huruvida du kommer uppskatta den här podden eller inte så citerar vi Boktryckaren Andreas Sylvenius år 1802. ”Dessa visor äro icke skrivna för läsare av en bildad smak eller av en fin moralisk känsla, utan för den råaste och lägsta folkhopen”.

Den du nyss hörde berätta heter Christina Ljunggren, och är vår gäst i detta specialavsnitt. Förutom hennes berättelse om mordet har Christina och hennes man Lars spelat in musiken till avsnittets skillingtryck. Vill ni lyssna mer på deras musik så har gruppen Boda Mollkapell som de är med i spelat in en skiva.

Vi frågade Christina hur minnet av mordet i Segolstorp lever kvar idag på orten och bland ättlingarna till det mördade paret.

I Segolstorp i Långseruds socken i Värmland låg en liten stuga där ett par bodde tillsammans under många år. Deras namn var Anders Jansson och Maria Larsdotter.

Stugan låg avsides, mellan två bergåsar i närheten av Fjällsjön.

Både Anders och Maria var födda och uppväxta i trakten. De gifte sig i början av 1851 när de var 28 respektive 24 år gamla. Tillsammans fick de snart två söner: Anders och Johannes.

Paret var uppfostrade i torftighet och de mest enkla seder. De levde i all enkelhet på vad jorden och fisket gav. Kaffe, tändstickor och fotogen kan hända att de använde när det kom främmat. Men aldrig för egen del. I Boken om Långserud från 1996 berättar Göran Olsson att när en grannfru en gång erbjöd Maria en ask tändstickor tackade Maria nej och bad istället få lite salt. Salt var nämligen inget de köpte, utan de bad istället i affären om att få den överblivna saltlaken ur silltunnorna. Istället för att använda tändstickor slog de eld med flinta.

Vid en första anblick kunde man tro att paret var mycket fattiga, men så var inte alls fallet. Tvärt om! Anders verkar ha haft en näsa för affärer. I Nya Wermlands-Tidningen år 1889 finns följande beskrivning av Anders: ”Gubben […] är af gamla stammens ‘skrot och korn’, likaså gumman.” Från början ägde de ganska litet men hade skaffat sig flera egendomslotter. I artikeln beskrivs det även hur gubben är en samlare av tenn och koppar. Det går att se på ett fotografi som finns sparat, där paret sitter i sitt kök intill den vägg som var Anders egna ”tenn- och kopparmuseum”.

Bilderna som nämns i avsnittet finns upplagda på envisaomettbrott.se, Fotot på Anders och Maria skickades till oss av Helena Johansson som är intresserad av och väldigt kunnig om Långseruds socken med omnejd. Helena berättar även att de klenoder som Anders samlade på sig säkerligen var saker han köpt eller bytt till sig, men att folkpratet var att det också var mycket av det som satts i pant och som låntagaren sedan inte lyckats köpa tillbaka. Vilket Helena menar ger en inblick i hur saker och ting fungerade på den tiden.

I den muntliga traditionen används även ordet Hänsynslös för att beskriva Anders. Det berättas att Anders bror fick böter för hembränning. För att kunna betala dessa fick han låna pengar av Anders, vilket slutade i att Anders tog broderns gård så att han blev ställd på bar backe.

När paret blev äldre, försökte deras släktingar och grannar övertala dem att flytta till en plats som inte var så avsides. Men trots detta stannade paret i sin lilla stuga vid Fjällsjön, ända fram till sin sista stund.

Vi läser ur beskrivningen av makarna i Seffletidningen den 28 januari 1903:
”Den äldste sonen, arrendatorn Anders Andersson å Gullsjö, dog för 3 à 4 år sedan vid cirk