Något På Hjärtat - POD Lasse Edfast

Jag sitter på korvserveringen på Ica Maxi strax utanför Nyköping. Jag sitter vid ett slags barbord vid fönstret ut mot parkeringen; bredvid mig sitter en mamma och hennes dotter. De har köpt varsin korv med ketchup och rostad lök, mamman får lite ketchup på sina fingrar.

Jag är snart i Stockholm och tänker att jag ska ta en liten paus i några dagar. Jag älskar att göra radio, men efter elva dagar i rad, oftast redigerande i ett tält sent på kvällen, behöver jag vila lite, tänka igenom mina frågor och de svar jag fått. Så fast jag som vanligt har bandspelaren i handen räcker jag inte fram den med en fråga.

Istället tittar jag ut mot den regniga parkeringen, halvtom nu precis innan folk slutar arbetet. I elva dagar har jag liftat omkring med detta folk på väg från och till arbetet, sommarstugan, landet, staden, barnen och barnbarnen. Jag har frågat vad de tycker är viktigt och fått höra om klimatet, jobben, friheten, nedläggningshotade skolor, invandringen, rasismen och barnen. Jag har stängt av bandspelaren och fått höra om sjukdomar, älskare och älskarinnor, skiljsmässor, elaka grannar och elaka chefer, rädslan för främlingar, semesterplaner.

Jag går ut för att hitta en bil till Stockholm. Det är svårt att lifta på motorvägen, men det går.

Så ser jag mamman och hennes dotter och trycker ner bandspelaren mjuka knapp för en sista intervju innan ledigheten.

Lever vi i ett samhälle där det inte går att lita på någon, där politikerna inte tar ansvar, där invandringen äter upp skolan och 40-, 50-, och 60-talisterna brännt allt vad resurser heter? Vad ska vi i så fall göra?

Om att ta debatten i kön och krama en uteliggare.

Storgatan i Tranås är regnblöt. En kvinna stjäl gul penséer. Vi pratar fibromyalgi, dokumentärfilm och rasism.

De senaste dagarna har många – ja, nästan alla - pratat om samma sak som alla politiker pratar om: ungdomsarbetslösheten.

Eftersom de flesta säger ungefär samma sak, och det faktiskt är helg, så får denna intervju med Pelle, Tomas och Mimmi sammanfatta vad som hittills sagts i frågan.

Men vi börjar i andra änden.

Milovan sätter fram sin knutna näve ovanför bordet och Desirée möter hans knogar med sina. I gesten finns medmänskligheten; precis under den, på skrivbordet, inuti ett vitt kuvert, finns distansen i migrationsdomstolens beslut.

Mannen i keps och sportiga solglasögon slänger ut ett avgnagt revbensspjäll genom fönstret samtidigt som han svarar. I en flottig påse bredvid sig har han två till, och utan att veta något mer om honom tänker jag att det som förenar honom med kurd-svensken i Karlskrona är närheten till de problem de tar upp.