Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Utrikeskrönikan tisdagen 28 maj
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg tisdag. Det är prestigemöte i hockey-VM mellan Sverige och Finland. Kvartsfinal. Nu är det inte alls lugna puckar som Finlands president Alexander Stubb brukar säga. Finlands sak är vår, tillsammans in i Nato. Alla uttryck som brukar beskriva enigheten mellan brödrafolken är i det här läget helt bortglömda. Knappast något kan plocka fram kärleken för det egna landslagets färger som ett möte i hockeyrinken mellan Sverige och Finland. Under min tid i Finland blir jag varse känslan mer och mer för varje dag. Jag minns mitt första besök på nationalmuseet i Helsingfors. Ett lärorikt besök. En tidslinje på väggen pekar ut viktiga händelser i Finlands historia. Mitt leende blir stort när jag kommer fram till 1900-talet.
1995 - Finland vinner sitt första VM-guld i hockey någonsin och det är Sverige som besegras i finalen på hemmaplan i Globen.Oj, oj var det så viktigt att det kommer med på tidslinjen på museet? Minsann -  4 - 1 i en hockeyfinal mot Sverige - en viktig milstolpe i Finlands historia, tydligen, funderar jag.

Jag tar upp det hela med en finländsk vän och hon bekräftar betydelsen. Finländarna badade i fontänen på Sergels Torg för att fira vinsten och minnet vårdas ömt i hockeyintresserade kretsar.
Nåväl, nu är det 2024 och Sverige och Finland möts än en gång i hockeyrinken. Det är vinna eller försvinna som gäller i kvartsfinalen. Sverige är segertippat. Har spelat stabilt genom turneringen.
Finland slår i underläge – har klarat sig vidare med nöd och näppe och till råga på allt är deras lagkapten avstängd. Men se det verkar passar Finland bra.
Det blir en tuff match. Det är kämparanda och sisu och inte alls några lugna puckar. Jag undrar hur det låter hemma i det hockeyintresserade presidentpalatset i Helsingfors. Svårt är det också för en Finlandskorre som alltmer förstår och känner med den finska folksjälen.
Finland kämpar och biter sig fast. Det är målfattigt och det är först i förlängningen som Sverige avgör. De finska hockeylejonen hänger med huvudet och resten av Hockeyfinland likaså.
Finland föll på målsnöret som så många gånger förut känns det som.  Det kan vara tufft att ha hjärtat hos de blåvita färgerna. Hockey-VM 2024 kommer inte hamna på väggen på Nationalmuseum. Jag tittar på hockey och lider som en riktig finne.

Utrikeskrönikan måndag 27 maj
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bangkok, måndag.
Ris. Det är livet.
Att köpa ris i Thailand är en fröjd. Här säljs det i säck, vanligtvis fem kilo och uppåt. När jag står i mataffären och väljer min säck kan jag fnissa för mig själv åt minnet av de patetiska halvkilos-förpackningarna i svenska matbutiker. Rissäckarna här bär den kanske främsta kvalitetsstämpel som finns: khao hom mali – thailändskt jasminris.
Thailändarna är stolta över sitt ris, med rätta. Det är inte bara nationalism – det har flera år utsetts till världens bästa ris på världsriskonferensen i Macau. De vita kornen är en självklar del av kosten här. Som i flera asiatiska språk är ordet för ris synonymt med mat på thailändska. Och vill man fråga en vän hur läget är kan man fråga: har du ätit ris ännu?
Men skulle jag äta tio år gammalt ris, även om det då var thailändskt jasminris?
Frågar man Thailands handelsminister Phumtham Wechayachai är det inga problem. Tidigare den här månaden slevade han glatt i sig kokt ris från ett tio år gammalt statligt lager i nordöstra Thailand. Där ligger 15 000 ton ris som regeringen nu vill bli av med. Ett förslag har varit att sälja det till Afrika.
Att handelsminsitern inför ett samlat medieuppbåd mumsade i sig riset var för att försäkra alla om att det är fullkomligt säkert att äta. Labbtester som regeringen låtit göra visar att det inte innehåller några gifter. Däremot uppger hälsoministeriet att det finns en stor mängd döda kryp i riset som måste rensas bort innan det kan säljas. Ett universitets-labb har dock varnat för att risprover visade rester av cancerframkallande mögelgifter, och en expert på matsäkerhet vid universitetet tyckte att regeringen istället skulle bränna sprit på riset eller använda det till biobränsle.
Men det här riset har också en politisk laddning, och det beror på den tidigare premiärministern Yingluck Shinawatra. Mellan 2011 och 2013 köpte hennes regering in ris för dubbla marknadsvärdet som ett sätt att hjälpa landets jordbrukare – en viktig väljargrupp för hennes parti Pheu Thai. Men när världsmarknadspriserna sedan sjönk satt regeringen fast med en massa dyrt ris i ladorna. En domstol höll Yingluck personligt ansvarig för skandalen och dömde henne till fem års fängelse, varpå hon flydde landet och gick i exil i Dubai där hennes bror redan befann sig efter att ha blivit avsatt i en militärkupp några år tidigare.
Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Shinawatra-familjens parti Pheu Thai är nu tillbaka i regering och förra året återvände Yinglucks bror Thaksin till landet och benådades. Det har ryktats om att även hans syster skulle kunna komma tillbaka på liknande vis. Vi får väl se om hennes gamla ris ligger kvar och dammar i bodarna när det i så fall sker.
Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 24 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sollentuna, fredag.
Det hörs ryska vid hotellet och inne i butiken Tre Brudar, som säljer specialiteter från de tre baltiska staterna. Men där kassörskan talar ryska med kunderna och där en hel del säljs som är lika ryskt som lettiskt eller estniskt – som pelmini, grönsaksinläggningar och gresjka, helt brunt bovete. Grynen som ser ut som små bruna pyramider och används istället för ris eller till gröt. De bästa odlas i Altajbergen borta i Sibirien och det är inte ett sädesslag utan en ört, som dessutom har fördelen av att vara glutenfri.
De tre brudarna visar sig vara en oväntad överraskning för mig och var inte anledningen till varför jag åkt till just Sollentuna. Nej, det var av samma anledning, som fått några hundra rysktalande att samlas utanför en aula inne i hotellet. De flesta unga. Någon hade en pin med ”Russians against war” på t-tröjan. Var det någon popstjärna, som lockade dem dit?
Nej långt därifrån. De var där för att lyssna på ett föredrag om dekabristerna och deras idéer om en rysk grundlag. Och stjärnan, som möts med applåder och jubel, är statsvetaren Jekaterina Shulmann. Hon är liten, nätt och matchar sitt gråa hår med en klänning i grått. Ingenting hos henne tyder på stjärnstatus, tills hon börjar tala. Då blir det uppenbart.
För hennes skull och journalisten Maxim Kournikov från radiostationens Moskvas Eko, har exilryssarna köpt biljetter som kostar mellan 500 och 1 300 kronor. För hennes skull är de beredda att lyssna, applådera och skratta under föredraget om dekabristerna.
Vilka var de då? I december 1825 försökte dekabristerna sig på en palatskupp i St Petersburg. Krigen i Europa med bland annat Napoleon hade också inneburit en andlig väckelse och spridning av liberala idéer bland ryska överheten.
Dekabristerna ville hindra armén från att svära trohet till den nye tsaren. Livegenskapen skulle avskaffas liksom soldaters 25-åriga (?!) värnplikt, och yttrande och mötesfrihet skulle införas. Upproret slutade i ett blodbad med hundratals döda som låg kvar på Senatstorget i St Petersburg, den tidens ryska huvudstad.
För de upprorsmakare som överlevde blev straffen grymma plågsamma utdragna dödsstraff .
Frågorna och föredraget handlade inte så mycket om just de grymma detaljerna utan mer om det politiska frö som såddes i Ryssland då, och förstås om dagens verklighet, som publiken frågade mest om. Kön för att få en autograf av statsvetaren ringlade lång.
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 23 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Det börjar kännas i knoppen nu. Bevakningen av Indiens megalånga parlamentsval, som spänner över nästan sju veckor, tär lite på idébanken. Inte bara min, jag ser en viss rundgång vad gäller uppslag i internationell media. Inte det minsta konstigt så klart och en bra idé tål att spridas till fler.
Indiska medier kan man så klart också gärna hämta inspiration ifrån men där handlar valet ofta om enskilda kandidater och ett politiskt rackarspel som är svårgenomträngligt. Allianserna är inte sällan rätt kortvariga; att maximera röster framstår som det viktigaste.
Sedan spelar regionala frågor in och där kan det också bli komplicerat att hänga med i svängarna. Nyligen röstade delar av Kashmir och det är första valet efter att den hindunationalistiska BJP-regeringen tog bort det speciella regelverk som gav Jammu & Kashmir större självbestämmande. Kashmir är den enda region i landet där muslimerna är i majoritet och när beslutet fattades väckte det ramaskri.
Parlamentsvalet har därför kommit att ses som en slags folkets dom om just den här frågan. BJP har för första gången sedan 1996 inga egna kandidater där utan säger sig stödja andra partier men oklart vilka.
Så hur gick det då med valdeltagandet? Jo, det ser ut som om befolkningen i vissa delar av Kashmir röstat som aldrig förr och det väcker ju funderingar. Har man köpt regeringens budskap om nya tider, bättre säkerhet och ekonomi? Eller är det istället något helt annat som folket vill säga?
Nu på lördag är det dags för valomgång nummer 6, sen återstår bara en sista valdag innan resultatet presenteras 4 juni. Jag bevakar ju än så länge valet på distans men min indiske kollega vittnar om en valrörelse som till skillnad från den i Kashmir inte är som vanligt i resten av Indien. Rent av lite avslagen emellanåt. Det ser jag flera medier skriva om och experter skyller både på vädret och en allmän apati bland väljare. Regeringen är på det stora hela mycket populär, särskilt premiärminister Narendra Modi. Det finns inte heller någon enande yttre faktor som mobiliserar väljarna.
Så var det då vädret. Häromdagen uppmättes 47,4 grader i Delhi som ju röstar på lördag. Värmeböljan spås hålla i sig i några dagar. Under hela valet har det varit extrema temperaturer och även om Indiens befolkning är van vid hetta så tros detta ha påverkat människors benägenhet att köa för att få rösta på sin favoritkandidat.
Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 22 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bryssel, onsdag.
GPS: sväng nu till höger.
Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.
Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.
Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.
GPS: resmålet ligger på höger sida.
Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.
Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?
I en skum lagerlokal?
Mitt ute i ingenstans?
Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.
Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.
För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.
Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.
Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.
Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.
”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.
Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.
Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.
Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.
Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.
”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.
”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.
SUCK.
Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.
Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.
Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.
Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.
Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.
Washington DC och Natotoppmöte, here I come.
Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 21 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Nyss hemkommen från en reportageresa där jag för en gångs skull inte fokuserat på sjukdomar eller problem. Utan i stället på vad som gör oss friska, mer specifikt vad som kan ge ett riktigt långt liv. Den grekiska ön Ikaria är en av fem platser i världen som ringats in som så kallade Blue zones, ställen där ovanligt många blir ovanligt gamla. Även om Blue zones inte är helt vetenskapligt sammanställda, så är det ingen tvekan om att de inringade platserna har en hög andel invånare som blir riktigt gamla. Forskare har också intresserat sig för Ikaria och gjort studier på människorna där för att hitta svaren.
Men det visar sig att vi kan slå fast mycket mer om vad som förkortar våra liv, än om vad som gör dem riktigt långa. Bland de människor i världen som blivit rekordgamla är det svårt att se något gemensamt mönster.
Det finns förstås ändå en rad saker som vi vet håller oss friska, och på Ikaria hittar man flera pusselbitar. Det är några självklara, men också andra som åtminstone inte jag hört lika mycket om. En av de mest givna är maten, lagad från grunden och med en stor andel grönsaker. En annan är vardagsmotion. Ikaria är en bergig ö och att knata i uppförsbacke ger bra flås.
Ikariaborna är också övertygade om att öns honung och, inte minst, vinet bidrar till ett långt liv. Av hälsoskäl dricks till och med en slurk till frukost. En oomtvistat hälsoskyddande faktor är avsaknad av stress – och det är också Ikarias melodi. Här helgas siestan, och för en reporter på besök kan ett ”jag är tillbaka i eftermiddag” innebära ”jag kom tillbaka sent på kvällen”, och det blev ingen intervju alls.
Det som också nämns här, men inte lika ofta i hälsoguruernas ”lev så här”-inlägg i sociala medier, är de sociala banden. Ikaria är känt för sina Panagirias – fester fyllda med mat, vin och dans där hela byar och alla generationer är med. De börjar tidig eftermiddag och slutar först morgonen dagen därpå.
En känsla av sammanhang, i sociologin kallat KASAM, är viktigt för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera motgångar. KASAM betyder att man ser sin tillvaro som hanterbar och meningsfull. Och, utan att ha haft turen att få gå på en riktig panagiria, tror jag att sådana fester bidrar till det där – så länge man tar sig hem på serpentinvägarna på ett säkert sätt framåt morgonkröken. Jag tycker ofta att sådant som ska ge hälsa känns motigt att få till i vardagen. Det jag tar med mig från Ikaria är att det kanske inte behöver vara så svårt. Det som – kanske – gör livet långt är i mångt och mycket sådant som – helt säkert – gör livet roligare. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se