Utrikeskrönikan Sveriges Radio

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, fredag.
Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.
Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.
Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlovså frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.
Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch,  och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.
Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.
Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever. 
Jo, den ville min dotter också se.
Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter, men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.
Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns. Jag bokade. Vi blev sena, som vanligt. – Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.
Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare, kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret. Som en dröm för en journalist. Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad, att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.
Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage. 
Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.
Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna hade jag inte fått nys om just den filmen.
Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då. 
Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller. 
Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen. 
Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare. 
Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.
Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.
Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering,  ibland är det tillfälligheterna som gör det. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 16 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jerusalem, torsdag.
När jag skriver den här krönikan, sitter jag på mitt hotellrum i Jerusalem.
Från balkongen hör jag då och då bilar eller motorcyklar som svischar förbi, men annars är det lugnt och stillsamt där ute.
Jag är nyintroducerad till staden, som alla vill äga.
På min näthinna har det fastnat lager av bilder från Jerusalem som har samlats i fyra decennier.
Bilder på israeliska poliser som slår palestinska bedjande med batonger vid Al-Aqsa moskén. Bilder på Palestinska unga män som utsätter israeler för knivattacker, och bilder på Judiska högextremister som tågar i Gamla staden och ropar ”död åt araber”.
Det var det jag hade förväntat mig se när jag kom till Jerusalem. Men när jag går runt i staden, särskilt i det ockuperade Östra Jerusalem, där både israeler och palestinier bor, så får jag se bilder som jag aldrig har sett förut.
Häromdagen var jag på väg till Gamla staden i Östra Jerusalem, när jag gick förbi en busshållplats.
Där stod det två beslöjade kvinnor. Några meter bort stod det en ultraortodox judisk man, med skruvlockar och en svart hatt på huvudet och väntade på bussen.
Jag gick vidare mot Damaskusporten. På trapporna stod det en kvinna med asiatiskt utseende och sjöng på engelska, en sång om Jesus. Två unga israeliska, beväpnade soldater gick förbi henne och var helt inne i ett samtal. De tittade inte ens mot den sjungande, glada kvinnan – som verkade ha fått feeling av att vara i Jerusalem.
Från Damaskusporten tog jag mig in i labyrinten av gränder, med rader av butiker och marknadsstånd. På hyllorna stod det högar av Palestinasjalar bredvid kippor i olika färger.
En dag jag gick jag runt i gränderna när solen hade börjat gå ner och alla butiker hade stängt. De trånga gatorna med de blanka stenarna var tomma.
Ibland kunde det dyka upp en eller två personer. En kille i 20-årsåldern, iklädd svarta jeans och en svart bomberjacka gick med blicken fäst på mobilen, och växlade från en arabisk låt till en annan.
Snart dök det upp en jämnårig kille, med en kippa på huvudet och en tallit runt överkroppen, en fyrhörnig bönesjal med tofsar som hänger ner från varje hörn.
De två unga männen gick förbi varandra, utan någon speciell reaktion från båda.
Jag kan inte sluta observera människorna här, och på något sätt fascineras av tanken att i varje konfliktområde, så finns det någon slags koexistens. Bakom de oroväckande rubrikerna och de våldsamma bilderna, finns det också en vardag, som kan vara lugn och stillsam.
Samar Hadrous, Jerusalemsamar.hadrous@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 15 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pretoria, onsdag.
För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.
Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.
Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.
Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.
Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.
Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.
Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.
Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.
Richard Myrenberg, Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tbilisi, tisdag.
Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.
20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.
Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.
Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.
Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.
Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.
Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.
Maria Persson Löfgren, Tbilisimaria.persson_lofgren@sr.se

Utrikeskrönika
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Washington, måndag.
Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.
Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.
Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.
Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.
Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.
Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.
Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.
Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.
Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.
Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.
På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.
Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.
Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 8 maj 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berlin, onsdag.
”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,
tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.
Med vänliga hälsningar,
JR”
I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.
Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.
Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.
Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.
Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:
”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”
Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.
Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.
Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.
In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.
Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.
Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.
De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:
– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.
Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.
Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se