Budoarstämning - Lars Anders Johansson Podcast

Lars Anders Johansson
  • 0.0 (0)
  • Society & Culture
  • Weekly

Budoarstämning med Lars Anders Johansson, en podcast om frihet och tradition, kultur och samhälle. budoarstamning.substack.com

  1. Oct 28

    Caroline Näsström om unga musikanter, ansvar och glädjen i att spela tillsammans

    Musik finns överallt. I hörlurarna, i flödena, i bakgrunden, i bilen, på gymmet, i filmerna och på skärmarna. Men ett samhälle där många lyssnar på musik behöver också människor som spelar, sjunger, övar, repar och framträder tillsammans. Skillnaden är avgörande. Den som spelar i en orkester, sjunger i kör, repar med ett band eller står på scen tillsammans med andra lär sig sådant som inte ryms i en spellista: tålamod, precision, lyssnande, modet att ta plats och förmågan att ingå i en större helhet. Det handlar om glädje och gemenskap, men också om disciplin, ansvar och hantverk. Barns och ungas eget musicerande hör till det levande kulturlivets grundläggande former. Där finns amatörkulturen, föreningslivet, generationsmötena och den långsamma bildning som uppstår när unga får pröva sina krafter i verkliga sammanhang. De blir delaktiga, inte bara publik eller konsumenter. Frågan är vilka förutsättningar som finns i dag, när kommunala budgetar pressas, kulturskolor får nya uppdrag, instrument kostar pengar, tiden ska räcka till allt och föreningar ofta tyngs av administration. Caroline Näsström vet vad en sådan musikinfrastruktur kan betyda. Hon växte upp i Lycksele, i en familj där föräldrarna inte själva spelade. Vägen in i musiken gick genom musikskolan, engagerade lärare, blockflöjt, brass och till slut trumpet. Det blev estetprogram, konservatorium, folkhögskola och Högskolan för scen och musik i Göteborg. I dag är hon förbundsordförande för Riksförbundet Unga Musikanter, RUM, som samlar omkring 25 000 unga musikanter i föreningar över hela landet. Hennes egen väg in i förbundet började som så ofta i civilsamhället: någon frågade om hon ville engagera sig, och hon räckte upp handen. Hos Näsström finns en tydlig betoning på kultur av unga, inte bara kultur för unga. Unga behöver mer än färdigproducerade upplevelser. De behöver också rum där de själva får spela, sjunga, komponera, leda, arrangera, misslyckas, fortsätta och växa. Mer resurser kan göra skillnad, men pengarna är inte alltid den avgörande punkten. Minst lika viktigt är att de medel som finns når fram till verksamheten, i stället för att fastna i system, projektlogik och administration. Civilsamhället visar dagligen hur mycket som kan göras med små medel när det finns engagemang, förtroende och människor som tar ansvar. Samtidigt är hon påtagligt konkret. Hindren handlar inte bara om terminsavgifter eller instrumenthyror, utan om vardagslivets villkor. Finns tiden? Finns uppmuntran? Finns lärare, ledare, lokaler och sammanhang? Finns en förening där man får vara med? Ett särskilt spår i hennes egen musikaliska bana går genom hemvärnsmusiken. Näsström är krigsplacerad som musiker och har spelat i Hemvärnet sedan tonåren. För henne är militärmusik mer än ceremoni och marscher. Den förenar musik, tradition, disciplin och samhällsansvar. I ett hårdare säkerhetspolitiskt läge blir kulturens betydelse tydligare också där: i det militära sammanhanget finns en konkret insikt om vad som ska försvaras. Näsström är optimist. Unga vill ta plats. De vill få förtroende. De vill spela, sjunga, skapa och samlas. Uppgiften är att ge dem verktygen, rummen och de vuxna som säger: fortsätt. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

    Caroline Näsström om unga musikanter, ansvar och glädjen i att spela tillsammans

  2. Oct 14

    Johan Lundberg om hegemoni och likriktning i media och kulturliv

    Litteraturhistorikern Johan Lundberg har under mer än två decennier återkommit till samma grundfråga i svensk kulturdebatt: vad händer när miljöer som ser sig själva som kritiska, oppositionella och normbrytande själva blir normerande? I den nya boken Rikslikaren granskar han Dagens Nyheters roll i den svenska offentligheten från Olof Lagercrantz 1960-tal till Peter Wolodarskis agendasättande journalistik. Lundberg beskriver en utveckling där gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning blivit allt mindre tydlig och där vissa perspektiv, begrepp och problemformuleringar fått en närmast självklar ställning. Reva-debatten, de apatiska barnen, migrationskrisen 2015 och striden om begrepp som ”no go-zoner” fungerar som exempel på hur journalistik enligt honom kan påverka inte bara vad människor tycker, utan vad som över huvud taget uppfattas som möjligt att säga. Samma tendens menar Lundberg går att se inom akademin. Han beskriver en universitetsvärld som blivit mindre pluralistisk än när han själv började som litteraturvetare, med större teoretisk och metodologisk likriktning och ett starkare genomslag för perspektiv som intersektionalitet, genus och postkolonial teori. Hans egen erfarenhet av att nekas professorsbefordran trots positiva sakkunnigutlåtanden blir en ingång till frågan om vilka åsikter och intellektuella profiler som belönas eller bestraffas i akademiska miljöer. Likriktningen återkommer också i de kulturdebatter där Lundberg själv blivit en stridbar aktör. I OEI-debatten 2007 angrep han den språkmaterialistiska poesins ställning och nätverken kring den. Två år senare väckte utställningen Figurationer hård kritik genom att lyfta fram klassiskt figurativt måleri i opposition mot den modernistiska föreställningen att den betydelsefulla konsten alltid måste vara nyskapande, svår och normbrytande. Lundberg använder begreppet ”nutidsfetischism” för den föreställning som automatiskt ger det nya och traditionsöverskridande ett högre värde. Därifrån går linjen vidare till hans kritik av identitetspolitiken, museivärlden och poststrukturalismen. Den gemensamma nämnaren är enligt Lundberg föreställningen att språket, berättelserna och diskurserna inte bara beskriver verkligheten utan också upprätthåller makt och förtryck. Frågan som återstår är om det i första hand är de idéerna som är problemet – eller om det verkliga problemet är själva hegemonin: att ett perspektiv blir så dominerande att avvikelsen i sig börjar framstå som misstänkt. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

    Johan Lundberg om hegemoni och likriktning i media och kulturliv

  3. Sep 30

    Kristian Wedel om Göteborg – staden som hade storstadssjälvförtroende

    Göteborg har från början burit på en motsägelse. Staden anlades som Sveriges port mot väster, öppen för handel, människor och idéer, men samtidigt som en fästning, byggd för att stänga ute omvärlden. Kristian Wedel ser denna dubbelhet som en nyckel till den göteborgska identiteten. Under 1800-talet växte ett självmedvetet handelsborgerskap fram, med rikedomar som kunde mäta sig med – och ibland vida överträffa – huvudstadens ämbetsmannaelit. Göteborgarna finansierade järnvägar, institutioner och sociala projekt och utvecklade en stark föreställning om att staden kunde klara sig på egen hand. Frihandel blev närmast en självklarhet i en stad vars välstånd byggde på att varor och idéer kunde röra sig över gränserna. Ur denna stad växte också en alldeles särskild humor. Wedel är i dag redaktör för Göteborgs-Postens vitsar och kan följa traditionen tillbaka till 1800-talets Aron Jonason. Föreställningen om den ständigt vitsande göteborgaren blev så stark att göteborgare så småningom började förväntas leva upp till den. Wedel konstaterar att det ibland kan vara begränsande att alltid förväntas vara rolig – men att alternativet trots allt kunde vara värre. Stockholmaren betraktas som dryg, örebroaren som gnällig, medan göteborgaren åtminstone får vara glad och rolig. ”a medium sized dog with a big dog attitude” Samtidigt menar Wedel att något av Göteborgs äldre självförtroende har gått förlorat. För hundra år sedan kunde staden resa monument över nationella storheter utan att först fråga vad de hade med Göteborg att göra. Det var en storstadsreflex: en stad med anspråk på att vara mer än bara regional. Med Wedels formulering var Göteborg en gång ”a medium sized dog with a big dog attitude”. Även den lokala offentligheten har förändrats. När Wedel började på Göteborgs-Posten 1993 var tidningen, som han uttrycker det, en jättestor fisk i en liten damm. Folk kunde ringa redaktionen inför en demonstration och fråga när GP hade möjlighet att komma – annars fanns det ingen större mening med att demonstrera. ”Om det inte har stått i GP så har det inte hänt” var en reell föreställning. För Wedel finns stadens historia samtidigt överallt i nuet. Gamla fotografier, tidningsarkiv, byggnader och bortglömda miljöer hjälper människor att skapa ett kollektivt minne. Att förstå en stad handlar därför också om att lära sig se det som inte längre finns. Göteborg har förändrats många gånger och kommer att förändras igen. Men i Wedels blick finns fortfarande samma grundfråga: vad är det som gör att en plats blir mer än bara hus och gator – och i stället blir en stad med ett eget temperament? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

  4. Sep 16

    Ola Andersson om staden, arkitekturen och byggnadskonstens ansvar

    Arkitektur är inte bara en fråga om husens utseende. Den avgör hur vi rör oss, hur städer hänger samman, vilka platser som blir gemensamma och vilka miljöer som går att leva i över tid. Bakom varje byggnad finns en kedja av beslut: arkitektens, byggherrens, tjänstemännens och politikernas. När resultatet blir dåligt är ansvaret sällan enkelt att placera. Ola Andersson hör till de arkitekter som länge har skrivit, ritat och debatterat med staden som utgångspunkt. Han växte upp i hyreshus i Danderyd, men det var Stockholms innerstad som väckte intresset för arkitekturen. I början av 1980-talet flyttade han till Kungsholmen, nära de gamla industriområden som senare skulle förvandlas till Lindhagen. Staden, gatorna, broarna, de modernistiska miljöerna och känslan av att göra Stockholm till sitt blev vägen in i yrket. Hans arkitekturgeneration formades efter postmodernismens genombrott. Medan 1980-talets debatt fylldes av historiska referenser, ironi och återblickande formspråk drogs han själv snarare till 1930-, 40-, 50- och 60-talens modernism. Men hans hållning är inte ett okritiskt försvar för modernismen. Tvärtom skiljer han skarpt mellan modernistisk arkitektur och modernistiskt stadsbyggande. Formspråket kan vara rationellt, starkt och användbart. Stadsplaneringen blev ofta djupt problematisk. Den avgörande frågan är därför inte om ett hus har klassiska detaljer eller modernistiska fasader, utan om staden fungerar. Gatan, kvarteret, den täta strukturen och gränsen mellan allmän plats och privat mark betyder mer än fasadens stil. Därför blir också dagens arkitekturdebatt otillräcklig när den fastnar i motsättningen mellan modernism och traditionalism. Ola Andersson är kritisk mot samtidens försök att återuppföra 1920-talsklassicismen som färdig stil. Det blir, menar han, lätt karaoke: en imitation av något som en gång var levande därför att det var på väg någonstans. 1920-talets arkitekter sökte sig framåt, mot enkelhet, rationalitet och modernism. Att hundra år senare upprepa deras uttryck utan deras historiska rörelse är inte nödvändigtvis att hedra dem. Samtidigt riktar han hård kritik mot dagens byggbransch. Det är inte längre sociala program, arkitektoniska idéer eller byggnadskonst som styr, utan kalkylerna. Excelbladet har blivit en av stadsbyggandets viktigaste aktörer. Då räcker det inte att tala om arkitekternas smak. Byggherrar, kommuner och politiker formar staden minst lika mycket. Stockholm är den återkommande prövostenen. Bostadsbristen är enligt Ola Andersson stadens viktigaste framtidsfråga. Lösningen är inte att förtäta sönder den befintliga innerstaden, utan att göra den större: att bygga mer tät stad där fler människor kan bo nära gator, verksamheter, service och kultur. Den sortens stad är ingen naturresurs. Den är skapad, och kan skapas igen. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

  5. Sep 2

    Eric Luth om Georg Brandes och den nordiska litteraturens förlorade offentlighet

    Georg Brandes gjorde Norden till en litterär kraft i Europa och gav det moderna genombrottet dess skarpaste röst. Men hans betydelse säger också något om vår egen tid, där den gränsöverskridande litterära offentligheten har krympt och där ingen längre tycks fylla samma roll. Prenumerera på Budoarstämning Georg Brandes är ett av de där namnen som en gång var omistliga i den europeiska offentligheten och som i dag nästan har fallit ur minnet. Det är märkligt, för få personer har betytt mer för den nordiska litteraturens väg in i moderniteten. När Brandes 1871 inledde sina berömda föreläsningar i Köpenhamn var det inte bara en ny litteratursyn som tog form. Det var ett angrepp på idealism, konventioner och kristen moralism, och ett försök att göra litteraturen till ett redskap för intellektuell frigörelse. Han öppnade fönstret mot Europa och släppte in en ny luft i Norden. Eric Luth hör till dem som fortfarande läser Brandes som något mer än ett litteraturhistoriskt namn. Han är litteraturvetare, chefredaktör för Liberal Debatt och vice vd för den gröna liberala tankesmedjan Fores. Med ena foten i idédebatten och den andra i litteraturen rör han sig i ett fält som blivit allt ovanligare i vår tid. Han har länge intresserat sig för sambandet mellan politik, kultur och offentlighet, och Brandes framträder hos honom som en nyckelgestalt för att förstå inte bara det moderna genombrottet, utan också den nordiska offentlighet som en gång fanns och sedan gick förlorad. Brandes var inte bara kritiker. Han var förmedlare, nätverkare, smakdomare och idégivare i en och samma person. Genom sin oerhörda beläsenhet och sina europeiska kontaktytor förde han in nya idéer i Norden och förde samtidigt ut nordisk litteratur i Europa. I hans spår följde Ibsen, Strindberg och sedlighetsdebatten, men också en större förändring där litteraturen blev en arena för strider om äktenskap, religion, kvinnans frihet och individens rätt att bryta sig loss ur ett hierarkiskt samhälle. Det moderna genombrottet handlade därför inte bara om estetik, utan om ett nytt sätt att tänka om människan och samhället. Samtidigt leder Brandes vidare till en större och mer obehaglig fråga. Hur kunde Norden vid slutet av 1800-talet ha en så tät litterär gemenskap att idéer, böcker och debatter rörde sig över gränserna nästan självklart, medan litteraturen i dag tycks bli alltmer nationell trots globaliseringen? Luth pekar på sådant som försvagade språkkunskaper, en svåröverblickbar bokmarknad och avsaknaden av kritiker med verklig internationell räckvidd. Det finns inga samtida motsvarigheter till Brandes, inga självklara introduktörer av utländska författarskap, inga gestalter som förmår samla litterär överblick, estetiskt omdöme och offentlig auktoritet i en och samma person. Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

  6. Aug 19

    Johanna Nylander om dataspel som kulturyttring

    Dataspel är i dag en av Sveriges största kreativa exportnäringar. De omsätter omkring 37 miljarder kronor, sysselsätter runt 9 000 personer i över 1 000 bolag och står för cirka tre procent av tjänsteexporten. Det är större än den traditionella musikexporten om man räknar bort Spotify. Minecraft är världens mest sålda spel och Candy Crush Saga ett av världens mest nedladdade. Frågan är därför inte om dataspel ska räknas som kultur. Det intressanta är vad det innebär att en av våra största kulturella och ekonomiska framgångar är helt digital, global och beroende av öppna marknader. Johanna Nylander, tillförordnad vd och analyschef på Dataspelsbranschen, har följt utvecklingen i över tjugo år. När hon började utbilda sig till spelgrafiker i Skövde var mobilspel plan B. I dag är mobilen den mest spridda spelplattformen. Den svenska bransch som då uppfattades som lovande men liten är nu en av Europas största per capita. Prenumerera på Budoarstämning Det avgörande är att svenska spel aldrig gjorts för en liten hemmamarknad. De har från början riktat sig ut i världen. Det har format allt från berättande till affärsmodeller. När världsmarknaden fragmenteras genom olika nationella regler, skatter och tolkningar av digital lagstiftning slår det direkt mot svenska utvecklare, särskilt de små. En splittrad digital marknad är i praktiken ett hot mot kreativ frihet. Spelens värde ligger inte i tekniken i sig. Det ligger i känslor, berättelser och gemenskap. Spel är ett möte mellan skapare och spelare där relationen är omedelbar och ekonomiskt direkt. Det är spelarna som betalar. Det skapar en annan dynamik än i mer institutionellt finansierade kultursystem. Samtidigt är bilden av spelaren föråldrad. Den genomsnittliga spelaren är inte en isolerad tonårspojke utan snarare en vuxen person, ofta kvinna, som spelar regelbundet. Spelandet är utbrett långt upp i åldrarna och många av de största titlarna bygger på att människor gör saker tillsammans. Debatten om skärmtid och läskris blir därför förenklad. Att tala om skärm som ett enhetligt problem bortser från innehållet. Ett avancerat rollspel kräver fokus och aktivt deltagande. I många fall läser man mer text i ett större rollspel än i flera romaner tillsammans. Frågan är inte om skärmen är god eller ond, utan vad den används till. AI är nästa stora förändring. För spelbranschen är det framför allt ett verktyg. Rätt använd kan tekniken effektivisera processer och möjliggöra mer komplexa upplevelser. Men äganderätten är central. Utan kontroll över immateriella rättigheter urholkas förutsättningarna att bygga långsiktigt värde. Sverige saknar i dag en nationell stödstruktur för spel. Branschen har vuxit fram utan tung statlig infrastruktur. Frågan är därför inte om politiken ska definiera spel som kultur, utan hur den ska förhålla sig till en redan global och självständig sektor. För mycket reglering kan hämma. För lite förståelse kan isolera. Dataspel är inte en perifer företeelse som söker erkännande. De är en etablerad del av Sveriges ekonomiska och kulturella tyngdpunkt. Den verkliga frågan är hur man bevarar handlingsutrymmet i en tid av ökande reglering, teknologisk acceleration och internationell konkurrens. Dela inlägget This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

  7. Aug 5

    Fredrik Wetterqvist om musikens dåtid, nutid och framtid

    Kungliga Musikaliska Akademien är en av de institutioner som många känner till namnet på, men som få riktigt vet vad den gör. Den framträder som något annat än både myndighet och intresseorganisation. Uppdraget är att främja musiklivet, stödja utbildning och forskning och samtidigt förvalta ett arv som sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Det innebär att förena tradition med ett aktivt arbete i samtiden, och att göra det utan att vara en del av staten i vanlig mening. Den ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist beskriver rollen som närmast jämförbar med en vd för en gammal lärdomsinstitution. Titeln är historisk, men arbetsuppgifterna är högst nutida. Kansliet ska ledas, ekonomin förvaltas, kontakter med politik, utbildning och musikliv upprätthållas, och samtidigt ska akademien fortsätta att vara en självständig röst i frågor som rör kulturens villkor. Prenumerera på Budoarstämning Att Wetterqvist själv har bakgrund i diplomatins och kulturpolitikens värld snarare än som utövande musiker är i det perspektivet inte märkligt. Akademierna skapades inte bara av konstnärer, utan också av personer som såg behovet av att bygga strukturer kring konsten. Det handlade om att skapa förutsättningar för ett musikliv som kunde bestå över tid, oberoende av tillfälliga politiska eller ekonomiska svängningar. Just frågan om institutionernas självständighet återkommer ständigt. De kungliga akademierna står utanför myndighetsorganisationen och har inga statliga representanter i sina styrelser. Det gör att de kan uttala sig friare än många offentligt finansierade verksamheter. Samtidigt är de beroende av samarbete med staten och av ett kulturliv som till stor del finansieras med offentliga medel. Balansen mellan oberoende och samverkan är därför en av de centrala förutsättningarna för att verksamheten ska fungera. En annan återkommande fråga gäller återväxten. Intresset för musik är fortfarande stort, men vägen från barnets första kontakt med instrumentet till ett professionellt musikliv har blivit mer osäker. Kulturskolorna har långa köer, vissa instrumentgrupper har svårt att få fram nya musiker och den högre utbildningen pressas av minskade resurser. Samtidigt förväntas institutionerna hålla samma nivå som tidigare. Problemet är inte brist på vilja eller talang, utan att de strukturer som ska bära upp musiklivet försvagas steg för steg. Paradoxalt nog har akademien själv aldrig haft starkare ekonomi än i dag. Donationer, stiftelser och kapitalförvaltning gör det möjligt att dela ut stora stipendier och att bedriva projekt som annars inte skulle bli av. Det visar att långsiktiga finansieringsformer kan ge en stabilitet som saknas i det bidragsberoende kulturlivet. Men det förändrar inte bilden av ett system där allt fler verksamheter lever från år till år. Bakom diskussionen om stipendier, utbildningar och institutioner ligger en större fråga. Vad händer med ett samhälle som inte längre förmår upprätthålla sina bildande strukturer? Musiklivet kan inte reduceras till underhållning eller till en bransch bland andra. Det är en del av det som håller samman ett samhälle över tid, och som gör det möjligt att föra erfarenheter vidare mellan generationer. Att värna tillgänglighet och bredd behöver inte stå i motsats till att försvara kvalitet och fördjupning. Tvärtom förutsätter det ena det andra. Utan starka institutioner finns ingen långsiktighet, och utan långsiktighet finns ingen verklig kultur. Det är i den spänningen mellan arv och samtid som en akademi fortfarande har sin uppgift. Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

  8. Jul 22

    Susanna Dahlberg om principen om armlängds avstånd

    Principen om armlängds avstånd har under de senaste femton åren blivit ett av kulturpolitikens mest använda och samtidigt mest oklara begrepp. Den åberopas av politiker, myndigheter, kulturinstitutioner och konstnärer, ofta med olika innebörd. För vissa handlar den om ett skydd mot politisk styrning av konsten. För andra är den en norm som reglerar ansvarsfördelningen mellan folkvalda och professionella. I praktiken fungerar den inte alltid som det är tänkt, och i vissa fall kan den snarare bidra till att ansvar blir otydligt än att friheten stärks. Susanna Dahlberg, vd för Riksteatern, har ägnat stor del av sitt yrkesliv åt frågor om styrning, ledarskap och offentlig kulturpolitik. När hon skrev sin masteruppsats om armlängdsprincipen utgick hon från en iakttagelse som många inom kulturlivet delar. Alla säger sig vara överens om att principen är viktig, men när man försöker definiera vad den betyder uppstår snabbt oenighet. I hennes formulering är armlängds avstånd framför allt en princip för att fördela makt. Den gör det möjligt för det offentliga att finansiera kultur utan att innehållet förvandlas till propaganda, men den är inte ett juridiskt skydd utan snarare en norm som fungerar olika i olika sammanhang. I teorin ska principen skydda det konstnärliga innehållet från politisk detaljstyrning. I praktiken visar erfarenheten att gränserna är svårare att dra. I intervjuer med konstnärer, politiker och tjänstepersoner framkom att systemet i många fall fungerar hyggligt, men att det inte alltid ger den frihet som var avsikten. Det finns en inbyggd spänning mellan politiskt ansvar och konstnärlig autonomi, och den spänningen går inte att lösa en gång för alla genom en formulering i kulturpolitiska dokument. Samtidigt har begreppet fått en allt större betydelse i den svenska kulturdebatten först under senare år. Användningen ökade markant efter 2010, i en tid då kulturpolitiken blev mer konfliktfylld och fler partier började ifrågasätta tidigare konsensus. Det gjorde att principen började användas mer explicit, inte minst som ett sätt att markera gränser mellan politik och konst. Prenumerera på Budoarstämning Men armlängdsprincipen kan också få motsatt effekt. När politiker blir rädda för att uppfattas som styrande kan de dra sig undan även när de borde ta ansvar. Hänvisningen till armlängds avstånd kan då fungera som ett sätt att undvika beslut, eller att låta tjänstemän och institutioner fatta avgöranden som egentligen är politiska. Det skapar en situation där makten flyttas bort från de folkvalda utan att den blir mer transparent. Den bilden bekräftas också av senare kulturpolitiska studier, där många kulturskapare uppger att den styrning de upplever inte i första hand kommer från politiker utan från administrationen inom kulturförvaltningar och myndigheter. Armlängdsprincipen kan då användas för att legitimera beslut som i praktiken innebär stark kontroll, samtidigt som ansvaret blir svårt att utkräva. Frågan blir särskilt tydlig i relation till stora offentligt finansierade institutioner. Riksteatern är ett av de tydligaste exemplen. Organisationen har ett omfattande nationellt uppdrag, med krav på att producera och turnera scenkonst av hög kvalitet, nå publik i hela landet, samverka med regionala och lokala aktörer och redovisa verksamhetens resultat i detalj till staten. Samtidigt ska det konstnärliga innehållet vara fritt. Balansen mellan dessa mål är inte självklar. Statens riktlinjer visar hur stark styrningen faktiskt är på strukturell nivå. Riksteatern ska bidra till utvecklingen av olika konstformer, stödja arrangörsledet, arbeta med särskilda målgrupper, delta i kultursamverkansmodellen och redovisa publikstatistik och ekonomiska resultat till regeringen. Den typen av krav är nödvändiga i ett system som bygger på offentliga medel, men de visar också att armlängds avstånd aldrig innebär frånvaro av styrning. Det leder till en mer grundläggande fråga om vad principen egentligen ska skydda. Är syftet att skydda konsten från politiken, eller att skydda politiken från ansvar för kulturen? Och vem har i praktiken störst inflytande över innehållet – politiker, tjänstemän eller institutionernas egna ledningar? I ett läge där kulturpolitiken åter blivit en konfliktfråga är de frågorna mer aktuella än på länge. Armlängdsprincipen framstår ofta som en självklar lösning, men i praktiken är den snarare en ständig förhandling om makt, ansvar och legitimitet. Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

See All (61)

About

Budoarstämning med Lars Anders Johansson, en podcast om frihet och tradition, kultur och samhälle. budoarstamning.substack.com

Information

You Might Also Like