Göteborgs stadsbyggnadsdebatt har under lång tid präglats av en märklig asymmetri: alla vet att människor ogillar mycket av det som byggs, men nästan ingen med formell makt har velat dra konsekvenserna av den insikten. Med Johannes Hulter har detta börjat att förändras. Som socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor har han trotsat arkitekturetablissemanget och sitt eget partis historia. Han har sagt rakt ut att göteborgarna inte vill ha modernistisk arkitektur och därefter börjat agera som om det faktiskt spelade roll. För Hulter är stadsbyggandet en demokratifråga. När politiken abdikerar från gestaltningsfrågorna gör den sig beroende av professionella normer som inte är folkligt förankrade. Resultatet blir en stad som formas av intern branschlogik snarare än av medborgarnas preferenser. Det är denna maktförskjutning han vänder sig mot, och det är därför hans uttalanden väckt så starka reaktioner, inte minst inom arkitektkåren. Prenumerera på Budoarstämning Hulter återkommer ofta till begreppet trivsel. Inte som en mjuk känsla, utan som ett samlande mått på trygghet, orienterbarhet, mänsklig skala och skönhet. Människor rör sig mer i miljöer de tycker om, stannar längre, känner större ansvar för platsen och varandra. Den som tror att detta är oväsentligt, menar han, har missförstått hur städer fungerar. Hulters parti Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för den funktionalistiska syn på stadsbyggnad som möjliggjorde de stora rivningarna i Göteborg. Det var ett politiskt val, fattat i framstegstrons namn. Det var under socialdemokratins långa maktinnehav som funktionalismen gick från avantgardistisk idé till norm, från ett arkitektoniskt experiment till statlig och kommunal doktrin. Rivningarna i Landala, Nedre Masthugget och stora delar av den äldre innerstaden var inga olyckor eller sidospår. De var konsekvensen av en politisk övertygelse om att det gamla var förbrukat och att det nya, rationellt, storskaligt, industriellt, per definition var bättre. Göteborg blev ett laboratorium för denna idé, och priset betalades i förstörda stadsrum och brutna sociala sammanhang. Det är mot denna bakgrund hans nuvarande kamp mot arkitekturetablissemanget ska förstås. Hulter är tydlig med vad han menar med klassisk arkitektur: inte pastischer eller dyr ornamentik, utan ett formspråk med begripliga proportioner, tydlig hierarki, stadsmässiga bottenvåningar och en arkitektonisk grammatik som människor intuitivt förstår. Att detta väcker ilska hos delar av professionen ser han som ett symtom på hur långt ifrån medborgarna arkitekturdebatten har glidit. Särskilt intressant är hans erfarenhet av motståndets gränser. Kritiken har varit hård från vissa arkitekter, men betydligt svalare från byggbranschen. Byggare, menar Hulter, vill främst ha tydliga besked. När politiken klargör vad som gäller anpassar sig marknaden snabbt. Det som däremot skapar friktion är otydlighet och signalpolitik – när man talar varmt om kvalitet men inte vågar ställa krav. Under Hulters ledning har Göteborg därför gått längre än många andra kommuner i att faktiskt styra: genom budgetdirektiv, översiktsplanering och inte minst via allmännyttan. Ambitionen är inte att skapa enstaka vackra prestigeprojekt, utan att förändra vardagsbyggandet. Det är där legitimiteten avgörs. Ett nytt hus ska upplevas som ett tillskott, inte som ett intrång. En förtätning ska kännas som en förbättring, inte som ett hot. Detta placerar Hulter i ett ovanligt politiskt läge. Han är socialdemokrat, men driver en fråga som länge förknippats med borgerlig kritik. För honom handlar det om relationen mellan stad och medborgare: om människor känner att de blir överkörda i något så grundläggande som sin vardagsmiljö, undergrävs tilliten till det politiska systemet som helhet. Göteborg framträder därmed som ett testfall. Om Hulters linje håller, om människor faktiskt börjar uppleva att staden byggs med dem snarare än över deras huvuden, förändras spelplanen. Då blir det svårt att gå tillbaka till en ordning där estetiken betraktas som intern fackfråga och politiken som passiv förvaltning. I så fall har en socialdemokrat inte bara brutit med ett arkitektoniskt etablissemang, utan också med det egna partiets arv på ett område som berör oss alla. Dela inlägget This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com
