Jag har alltid fotograferat mina barn för att kunna minnas mer sen, eftersom tiden går så otroligt fort. Men nu när jag ser tillbaka så blir det tydligt att att fotograferingen inte enbart alltid har handlat om det. Det har funnits en osynlig motkraft. Fotograferingen har tyngts av höga krav, de där som vi alla mäter oss med mer eller mindre medvetet. De om hur livet ska se ut och vara, hur mamman ska se ut och vara, hur hemmet ska se ut och vara. Den perfekta bilden sipprar fram i alltför många bildrutor, som en tröst, något att foga de smärtsamma sprickorna med där livet inte lever upp till illusionen om allt det det hade kunnat vara. Det är inte fel med vackra bilder, jag älskar vackra bilder. Men när estetik går före berättelsen i alla bilder man tar, eller när berättelsen begränsas kraftigt till förmån för den vackra bilden, så går något förlorat. Du kanske inte märker det nu, men på sikt blir det tydligt. Då när man vill se tillbaka på hur livet var när barnen var små och allt man hittar är bilder som är vackra, men tomma på detaljer, känslor, berättelse, hur man levde, rutiner, relationer, hemmet - hur allt det här än var och kändes just där och då. Hej och välkommen till Mamman var här. Här samlar jag observationer om moderskap, fotografering, vardagen och livet. Observationerna rör sig genom fyra återkommande perspektiv: Vackert på riktigt, Vardagen genom kameran, Det kreativa livet och De kreativa verktygen. Det här är Observation 01 ur Vackert på riktigt: Priset vi betalar för den perfekta bilden. Tack för att du läser Mamman var här! Prenumerera kostnadsfritt för att bli meddelad om nya inlägg. För alla som väljer att fotografera vardagen med sina barn blir den perfekta bilden av livet högaktuell. Inte medvetet utan på ett lite lurigt sätt, det uppstår nämligen en sorts outtalad och nästintill omärkbar självcensur eller mer försiktigt uttryckt; en riktning mot det vackra på bekostnad av berättelsen. Det är som en tyst överenskommelse som finns där i varje bild som man aldrig har tagit något medvetet beslut om. Jag hade aldrig diskuterat detta tysta förbund med mig själv, det bara existerade där som en självklarhet. Det var en överenskommelse om hit men inte längre, den här vinkeln men inte den andra, de där färgerna men inte de där, de här kläderna men inte de, det här ljuset men inte det andra, det här uttrycket men inte de uttrycken. Jag är inte frikopplad från den perfekta bilden, den har influerat mig precis som alla andra sen jag var liten. Den är fortfarande högst närvarande för mig. Den sitter där på min axel som en liten välmenande djävul. Men skillnaden nu är att jag är medveten om den och jag kan välja att fatta modiga beslut i min fotografering emellanåt. Och det gör hela skillnaden. Framför allt för mina minnen. Anledningen till bilden När mitt andra barn snart skulle fylla 1 år så hade jag ett par dagars ledighet och under ledigheten så hann jag landa och låta tankarna ta plats, kanske för första gången sen hon föddes egentligen. Jag tänkte tillbaka som om jag gjorde någon sorts utvärdering av året som hade gått. Och då slog det mig hur fort det första året hade gått med henne. Det hade inte alls varit som med mitt första barn när man kunde sitta och titta på sin bebis och insupa tiden och det underbara med första året dagarna i ända. Nej, nu hade det varit ett år av att ha en bebis och ett storasyskon. Det hade inte funnits någon paus. Och jag hade kämpat med att hålla uppe samma nivå på mitt moderskap som när jag bara hade ett barn, jag hade krampaktigt hållit kvar vid mina principer. Det var ett år av kamp mot den otillräcklighet som vi föräldrar känner till alltför väl. Det hade varit ett år av att springa mellan olika uppgifter som mamma och egenföretagare, en lista över saker att göra som aldrig tog slut. Som relativt ny på moderskapet trodde jag nog att jag kunde vinna över listan, men så blev det inte. Istället stod jag inför mitt andra barns ettårsdag med gråten i halsen och jag ställde mig frågan - hade jag varit där? På riktigt? Så jag började söka efter bevis bland bilderna jag hade tagit under året som gått. Det var ganska många, som familjefotograf visste jag hur viktigt det var att fotografera för att minnas, och den här gången visste jag också hur speciellt det första året med bebisen var. Jag ville ju så gärna minnas detta år, jag ville behålla det så att jag alltid kunde återvända till den här tiden. När jag kollade igenom bilderna så hittade jag mest bilder med mina barn i ett städat hem, med färgkoordinerade kläder och vackert ljus. Jag kunde fota, det var ingen tvekan om det, och jag kunde ta bilder som var vackra. Men något saknades. Sen kollade jag igenom bilderna på mobilen och där hittade jag våra vardagsstunder tillsammans. Där och då fick jag min första stora och kanske viktigaste insikt någonsin när det kom till min fotografering, och det var att berättelsen spelade roll och inte bara det, berättelsen var egentligen hela anledningen till bilden. Det var berättelsen som höll minnena, de riktiga, och det var berättelsen som skulle hjälpa mig att minnas den här tiden som vi var i. Bilderna jag hade tagit med systemkameran hade hög kvalitet, men de innehöll på sin höjd en allmän berättelse om tiden med barn. De handlade inte specifikt om vår tid, om våra stunder. Om vår glädje, om våra utmaningar, om vardagen, om rutinerna. Bilderna jag hade tagit med mobilen hade dålig kvalitet, de hade inte gett mig möjlighet till kreativitet i stunden, de hade inte infriat min passion för fotografering. Mobilfotograferingen hade inte hjälpt mig att gå in djupare i stunden, den hade inte hjälpt mig till närvaro, den hade bara handlat om att trycka på en knapp. Men bilderna höll ändå essensen av en stund, de var ärliga. De var mer som en lite snabb anteckning på en post it lapp. En bild som hade tagits som en mental anteckning över var vi var, vad vi gjorde. Inget storslaget, inget avancerat, bara vi var här. Varje gång jag hade plockat upp systemkameran för att fotografera så var det som att jag skulle göra ett jobb där det viktigaste var kvalitet (rätt ljus, rätt färger, städat hem osv.), med berättelsen underordnad. Det var så klart inget jag tänkte på medvetet då, men när jag ser tillbaka så ser jag det tydligt. Startsträckan kunde vara lång med tanke på allt som behövde stämma. Det krävdes energi som ofta inte fanns. Och när det väl var dags att fotografera så var jag ännu tröttare än innan. Jag hade fram tills nu inte förstått att fotograferingen av barnen i vardagen är en helt unik genre som krävde ett helt unikt tillvägagångssätt. Jag hittade ett par bilder tagna med systemkameran som inte var som de andra mer perfekta bilderna. Det var bilder jag tog efter att min dotter hade fötts. Jag minns inte vad det var som gjorde att jag tog dessa bilder på det här sättet. Men de stod egentligen för allt det jag ville ändra med min fotografering. Jag ville inte riskera att hamna i samma situation igen i framtiden där jag skulle behöva ställa mig frågan om jag hade varit där, så jag fattade flera beslut om min fotografering framåt. Det stora övergripande beslutet var följande; Jag skulle börja fotografera i vardagen. Jag började stort. Jag lovade mig själv att fotografera varje dag i ett helt år. Jag tänkte att detta skulle tvinga mig ur perfektion och in i något mer ärligt, in i den riktiga berättelsen och därmed också in i närvaro. För den riktiga berättelsen förutsätter närvaro, den förutsätter att du stannar upp och att du ser på riktigt. Detta förändrade allt med min fotografering och efter 365 dagar kunde jag se tillbaka på året som hade gått och med säkerhet säga att Mamman var här. Länkar: Connecta med mig på Instagram Gå med i fotomedlemskapet Mamman var här Boka en fotografering med mig This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit mammanvarhar.substack.com
