Vi har alla sett dem på film, läst om dem i böcker eller serietidningar och hört talas om deras blodiga bravader: gladiatorerna, de förslavade krigare som utkämpade dueller till döds på antikens amfiteatrar. Men frågorna är många. Hur uppstod gladiatortraditionen, hur såg en gladiatorstrid ut, vilka typer av gladiatorer fanns det, och när gick ridån ned för spektaklen? Rötterna till gladiatorernas tvekamper är att söka i begravningsritualer, vid vilka människoblod – trodde man – måste spillas för att de dödas andar skulle få det bättre. Seden uppstod i syditalienska Campanien och spred sig omkring år 300 f.Kr. till Rom, där man lärde sig att älska underhållningsvåldet. Det blev vanligt att förmögna romerska karriärister bjöd på gladiatorspel för att bli populära, och en mängd gladiatortyper introducerades – till exempel retiarius, ”nätmannen”, secutor, ”förföljaren”, essedarius, ”vagnskämpen”, sagittarius, ”bågskytten” till häst, och många fler. Kring gladiatorspelen utvecklades en omfattande kultur med gladiatorskolor och träning, och de skickligaste gladiatorerna kunde bli föremål för idoldyrkan av både krigisk och sexuell natur. De kristna kyrkofäderna och biskoparna, som avskydde striderna, kunde indignerat konstatera att deras församlingsmedlemmar var lika entusiastiska som övrig publik. Ända till 400-talet e.Kr. var gladiatorspelen ett stort folknöje i Sydeuropa, Nordafrika och Främre Orienten. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om gladiatorerna i det antika Rom. Gladiatorer i strid, avbildade på den så kallade Zlitenmosaiken från Leptis Magna i dagens Libyen, troligen 100-talet e.Kr. Mosaiken ger en ovanligt konkret inblick i romerska arenans våld, utrustning och underhållningskultur i Nordafrika. Okänd upphovsperson. Public domain (PD-Art), via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
