År 1975 lade invandrarministern Anna-Greta Leijon (S) fram regeringens linje för en ny invandrar- och minoritetspolitik. I stället för en politik där invandrarna skulle bli svenskar formulerades en vision där de nya svenskarna skulle få möjlighet utveckla sin egen kultur vid sidan om den svenska, som fick brett stöd i riksdagen. Femtio år senare är islam Sveriges näst största religion, och Sverigedemokraterna ett av landets största partier. Samtidigt har politiken rört sig mot en betydligt mer restriktiv migrations- och asyllinje, inte minst efter flyktingvågen 2015. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Simon Sorgenfrei – religionsvetare och föreståndare för IMS, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola Han är aktuell med boken Öppna era hjärtan. Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot många fler asylsökande än jämförbara europeiska länder; kommuner och myndigheter pressades hårt, och ord som ”systemkollaps” blev frekvanta. Året därpå infördes den tillfälliga lagen (2016:752) som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och påverkade bland annat permanenta tillstånd och familjeåterförening; lagen förlängdes senare. I riksdagsvalet 2022 blev Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti. Kort därefter tecknades Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD, där migrations- och integrationspolitiken lyfts som centrala samarbetsområden och där man talar om ett ”paradigmskifte” – bland annat att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå i asylpolitiken och minska det som kallas ”tilldragningsfaktorer”. Redan i mitten av 1960-talet fattades beslut om att frikyrkor och minoritetssamfund skulle kunna få statligt stöd för sin verksamhet. Under 1970-talet breddades stödtänkandet också till invandrarföreningar – exempelvis satsningar på hemspråk och hemlandskultur. Grundidén var jämlikhet i rättigheter: invandrade skulle ha samma möjligheter som etniska svenskar och själva kunna välja graden av kulturell anpassning. När arbetskraftsinvandringens epok klingade av fortsatte migrationen i nya former: anhöriginvandring och flyktingmottagande från bland annat Chile, Uganda, Iran/Irak och Libanon. Det förändrade både demografin och konfliktlinjerna i debatten. I slutet av 1970-talet växte också den organiserade invandringskritiken. Bevara Sverige Svenskt (BSS) spred flygblad om ”invasion” och nationell undergång. Det viktiga är att islam länge inte var huvudmålet: ”invandrare” klumpades ofta ihop i grova kategorier, och tidiga utpekanden gällde ofta andra grupper än muslimer. Men år 1989 blev en vändpunkt. Dels bidrog Rushdie-affären, där den brittiska författaren Salman Rushdie dömdes till döden av mullorna i Iran, till att polarisera synen på yttrandefrihet och religion i Europa. Dels fattade Sverige det restriktiva Luciabeslutet den 13 december 1989, där regeringen slog fast att mottagningssystemet nått ”gränsen för vad vi klarar av” och begränsade asylmöjligheterna till flyktingkonventionen och särskilt starka skyddsbehov. Efter kalla krigets slut bytte hotbilder ofta färg i västliga debatter: från ”den röda faran” till en föreställd ”grön fara”, där islam kopplades till geopolitik, migration och identitet. I Sverige tog Ny Demokrati plats i riksdagen 1991 med en hårdare, mer mediedriven invandringsretorik. Samtidigt kom tiotusentals bosnier – många muslimer – som flyktingar undan Balkankrigen. Här syns också en annan svensk reaktion: lokal solidaritet, föreningsliv och institutionsbygge. Sverige blev ett land där islam inte bara ”finns”, utan organiserar moskéer, studieförbund, begravningsplatser och vardagsreligion. Bild: Första morgonen efter ramadan samlas män i Botkyrkas turkiska islamiska kulturförenings moské i Fittja (Botkyrka) för storbön, fotograferat tidigt på morgonen den 14 november 2004. Foto: Anna Ulfstrand, CC BY, via Stockholms läns museum. Musik: Islamisk kallelse till bön, Pixabay, Creative Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
