“Kriget är en gigantisk tvättmaskin som sköljer medborgarnas stulna pengar genom floder av blod och vidare in på företagens och finanskapitalets konton.” Detta skriver Patrik Baab i sin essä om krigets och finansinstitutionernas logik. Dissidentklubbens Henry Söderström har översatt essän och den finns ävan att läsa som text nedan. Den publicerades på Baabs Substack den 6 augusti, 2026. Länk. Ett långt och blodigt uppskov med konkursen Varför våra eliter behöver kriget av Patrik Baab, den 6 augusti 2026 Pizzakartongerna. Det var det första han lade märke till: de sönderrivna, fettfläckiga, halvöppna pizzakartongerna som låg på den slitna heltäckningsmattan i korridoren på femte våningen i lägenhetskomplexet Chelsea Cloisters på Sloane Avenue. Chauffören från Seico Car Service hade kört honom dit från Heathrow på knappt en timme. Han checkade in, kastade resväskan på sängen och satte sig sedan direkt i bilen igen för att samma eftermiddag kunna klippa sitt första tv-inslag från London i studion på Great Chapel Street. Petra och kollegorna på hemmaredaktionen hade satt ihop ett paket med några underhållande reseinslag under rubriken ”Välkommen till Storbritannien!”. Avskedet präglades av hjärtliga skratt och alla gladdes åt den nyblivne korrespondenten. På redaktionen i Soho möttes han med ett vänligt leende: – Den här mannen ringer inte bara, sade redaktionschefen lättsamt. Han skriver brev till mig. Sånt gillar jag! Det var den 1 juli 2003. Staden plågades av en extrem värmebölja. Premiärminister Tony Blair befann sig mitt i den allvarligaste krisen i sin karriär – en kris kring manipulerade underrättelserapporter som Downing Street hade använt för att motivera invasionen av Irak tillsammans med USA, i strid med folkrätten. I det ständiga nyhetsflödet försvann därför frågan om vem som tanklöst slängt de tomma pizzakartongerna i korridoren. Till en början funderade han inte heller särskilt mycket på de många långbenta unga kvinnorna i korta kjolar som samlades i entrén till Chelsea Cloisters när kvällen kom. En efter en passerade de portvakten, gick ut på Sloane Avenue och steg in i olika sportbilar. Deras brutna engelska och de fragment av ryska eller ukrainska som kunde höras avslöjade dem som ukrainskor. Han antog att de var turister som hade fått tips om Chelsea Cloisters som ett bra ställe att bo på. Några dagar senare lade han märke till Lamborghinihandlaren vid tunnelbanestationen South Kensington. Där stod alltid de senaste bilmodellerna uppställda – gula, röda och svarta cabrioleter och sportbilar. Sakta började det gå upp för honom att någon måste köpa alla dessa lyxbilar runt Hyde Park. Det fanns ofattbart mycket pengar i staden. Finansindustrin skapade ständigt nya finansiella konstruktioner: komplexa värdepapper, säkerställda skuldinstrument, ofta byggda på undermåliga fastighetstillgångar, samt kreditderivat som påstods skydda mot kreditförluster men i praktiken fungerade som rena vadslagningar. Bankirer skapade pengar ur tomma intet och såg fram emot nya vinster. Efter Irakkriget skulle oljan från ökensanden skölja in som nya pengar i fickorna på finansdistriktets lånehajar, eftersom nya råvarutillgångar skapade grunden för nya derivataffärer och nya lån, med nya premier och ränteintäkter i kölvattnet. Den som hade mindre än 50 000 pund i månaden i grundlön, bonusar och premier betraktades nästan som ett socialfall. Pengarna försvann till skatteparadis, lyxbostäder, lyxbilar – och till kvinnorna som tog plats passagerarsätena. Och det var också dessa kvinnor som, efter arbetsdagens slut, ibland beställde mat sent på natten och slängde sedan, utmattade, ut pizzakartongerna utanför dörren till rummet. Det var sådana scener han kunde iaktta om kvällarna när han satt utanför på puben Hour Glass på Brompton Road och drack en eller två extra pints för att varva ned efter den nervösa, uppskruvade rytmen i det dagliga arbetet med tv-inslag och nyheter. Premiärminister Tony Blair var det ständiga samtalsämnet, liksom de “dodgy dossiers” med vilka han, genom tvivelaktiga metoder och lögner om påstådda massförstörelsevapen i Irak, hade försökt dra in landet i ett krig som – fullt synligt för den som ville se – var ett krig om Iraks olja. Den oljan skulle i sin tur bli grunden för nya spekulativa affärer, nya råvaruterminer, nya lån och nya investeringar. Det var inte bara regeringsexperten David Kelly, som BBC avslöjade som källan till uppgifterna om regeringens vilseledande kampanj, som fick betala med sitt liv för finansindustrins vinster, utan också Iraks folk. Finansmännen däremot hämtade sina cabrioleter i det underjordiska garaget, plockade upp ett sällskap eller försvann in på nattklubben på andra sidan gatan. Kreditbubblan blev allt större tills Irak sjönk ned i inbördeskrig och kaos och bubblan slutligen sprack år 2008. City of London var – och är – en stat i staten. Ända sedan Maggie Thatcher avvecklade landets industriella bas för att bryta arbetarklassens makt har pengar i Storbritannien framför allt tjänats inom finansindustrin. Om hur finanskrisen byggdes upp och var dess orsaker stod att finna rapporterade korrespondentkontoret nästan ingenting; man ägnade sig i stället åt århundradets bästa sommarväder, “Lady Diana-fanklubben” från Veitshöchheim i den bayerska regionen Nedre Franken och naturligtvis Tony Blairs permanenta kristillstånd. Om det fanns någon tid över grillades det på takterrassen i den ljumma kvällsluften, till exempel under fotbolls-VM sommaren 2006 då ölen flödade i strida strömmar. På vägen hem från Soho kunde han beundra diamantbolaget De Beers butik på Piccadilly – en påminnelse om de verkliga maktförhållandena. I bokhandlarna låg Monica Alis roman Brick Lane staplad i högar: Nazneen är nitton år när hon lämnar sin lilla by i Bangladesh för att gifta sig i London med en man hon aldrig tidigare träffat och som är betydligt äldre än hon själv. Outbildad men intelligent inser hon snart att mannens stora drömmar om välstånd och social framgång aldrig kommer att förverkligas. Hennes egna små drömmar går däremot i uppfyllelse: hon lär sig engelska av sina döttrar, får arbete i en klädfabrik och finner en karismatisk vän i Razia. När hennes make bestämmer sig för att återvända till Bangladesh och älskaren Karim alltmer vill pressa in henne i idealbilden av en muslimsk kvinna frigör hon sig från dem båda och väljer ett liv i England. I denna roman fann London vägen till sig självt: staden som löfte. Den som kom hit från den religiösa enkelhetens och den kulturella efterblivenhetens djungel kunde på egen hand bana sig en väg till friheten. London som färgstark, kosmopolitisk och tolerant huvudstad – så ville staden se sig själv. Scenen var Brick Lane, gatan där många fattiga invandrare från Bangladesh lärde sig vad det innebar att vara brittisk. Tio år senare skulle han intervjua en statssekreterare från Schleswig-Holstein som just under denna tid hade arbetat med riskhantering på Deutsche Bank i London och som via De gröna kommit till Kiel, där han mellan 2012 och 2017 tjänstgjorde som politiskt tillsatt tjänsteman, först i finansdepartementet och sedan i delstatskansliet. – Jag bodde på Brick Lane, jag vet vad det betyder. Han svarade: – Jag känner till Brick Lane. När jag var där 2003 såg jag ett stort antal yuppies! Stämningen frös omedelbart till is. – Ställ gärna lite mer precisa frågor! Ett borgarbarn som ville framställa sig som en man som kämpat sig upp på egen hand. År 2024 gick han vidare till stiftelsen Klimaneutralität. Där fortsatte han att genomföra programmet för ”klimatförändring” som drivs fram av Rockefeller Foundation och som öppnar nya marknader för finanskapitalet. När Monica Ali publicerade Brick Lane hade gatan sedan länge börjat förvandlas till ett centrum för turister och höginkomsttagare. En fredagskväll drack han två pints utanför puben Nelly Dean’s på Dean Street och promenerade sedan österut. Den sommarkvällen kunde… Get full access to Dissidentpodden at dissidentpodden.substack.com/subscribe
