Det jag gillar med Liv är att hon låter lyssnaren navigera sig genom livet tillsammans med henne. Att lyfta rädslor och våga satsa på sin grej. Det är en konst att knyta samman gemenskap och igenkänning i ett samhälle med ouppnåbara förväntningar där individualism och unikhet är det ultimata idealet för vad som idag anses som ”framgång”.
Från att man ska klara sig själv och ha en hypernischad usp som få kan relatera till. Allt ska vara utstuderat och färdigt för att dela tankar och insikter, men få vågar visa sin resa när man faktiskt är mitt i den.
Till att istället lyckas skapa en samlingsplats för alla som saknar den vardagliga tillhörigheten av vad det innebär att vara en människa i det stora kugghjulet. Liv skapar en plats för gemenskap, där man kan finna sig i en vanlig vardag med hinder som ”vanliga människor” upplever. Det som inte behöver vara så extremt, udda och redan uträknat. Vi alla tacklas med vanliga problem och rädslor, men på något vis har det blivit radikalt att våga prata om just det.
Det i sig blir revolutionerande. Liv tar det transparenta klivet och lyckas med det många andra misslyckas med: att samla människor i gemenskap och igenkänning, för att peppa och heja på varandra tillsammans. Genom att höja varandra med välvilja och öppna armar och att våga vara en människa med problem som många andra också har i en tid där gemenskapen står hotad.
Istället för att splittra och stå helt egen samlar hon och bygger tillhörighet, där alla som känner något liknande är välkomnade utan dömande och tykna kommentarer om varandras liv eller förutsättningar.
