Det är svårt att betygsätta Tutto Balutto. Anledningen är skillnaden mellan de två programledarna. Om Gusten Dahlin är den insatte rolige killen som en hamnar bredvid när man ser en stormatch på kvarterskrogen, och som man lätt hamnar i ett kul samtal med, så är Thomas Wilbacher alkisen och föredettingen som avbryter samtalet för att berätta om något han upplevde på 90-talet. Gusten är alltid oerhört påläst, och kommer med skarpa spaningar och nya perspektiv - hade han haft podden på egen hand hade den varit fem plus. Thomas däremot är i stort sett aldrig påläst. Han verkar bara lat. Han sitter och killgissar, och drar samma trötta resonemang gång på gång på gång. Om Gusten har en intressant spaning på något, så lyckas i stort sett Thomas alltid leda in den på något fullständigt ointressant om hans dotters flicklag. Om Gusten har ett spännande perspektiv på något i Premier League, La Liga eller Bundesliga så börjar Thomas alltid prata om Serie A istället - den enda liga han verkar kunna någonting om, och även den enda han verkar intresserad av - och fortsätter att prata på så att Gustens intressanta take försvinner i ett totalt ointressant och ändlöst meningslöst pladder. Typexempel ett avsnitt nyligen där Gusten lyfte vilka platta insatser Endrick har gjort i Real Madrid inför säsongsstarten. Då kapar Thomas tråden med ett intetsägande evighetslångt generiskt utlägg om att det är svårt för unga sydamerikanska spelare att komma över till Europa. Zzzzz… GUD vilken revolutionerande spaning! De bästa avsnitten är symptomatiskt de där de tar in gäster som är lika initierade som Gusten, typexempel Jesper Hofmann. Det blir en trea i betyg, men det är enbart Gustens och gästernas förtjänst - det hade varit kul att höra Gusten göra en podd med någon som är lika kunnig, nyfiken, driven och pigg som honom, utan dödköttet Thomas.
