Svenska med Kalles Podcast

en podcast av Kalle Cederblad

Här kan du lyssna på Svenska med Kalle. Du kan lyssna på Ett avslappnat brev, videor och livesändningar från YouTube och annat inspelat material. Du kan läsa många av texterna på Svenska med Kalles Substack. svenskamedkalle.substack.com

  1. Jul 26

    En svävande bil

    Den finska konstnären Hanna Vihriälä har en utställning i Göteborg. Den är i Stenhallen, en del av Göteborgs konstmuseum. Det första man ser är en form av hängande band. Det är en blandning av vita och gula band. De har fransar längst ner. De gula banden skapar formen av en bil inne i det vita. Verket heter Mercedes Benz G-klass. Det är en exklusiv och kraftfull SUV. SUV kallas också stadsjeep. Jag läser i verkets beskrivning att banden är sorgband. Jag antar att de används vid begravningar på något sätt. En svävande lyxbil av sorgband alltså. Utställningens beskrivning av verket associerar bilmodellen till maskulinitet och militarism. SUV:ar får mig även att tänka på lyxkonsumtion och klimatförstörelse. Man har inte en stor jeep inne i stan för att man behöver det. Det är mer en statussymbol. En statussymbol som bränner onödigt mycket bensin. Detta är ganska specifika tolkningar. Titeln inbjuder visserligen till det. Kanske kan vi röra oss kring verket mer varligt. En bil är tung och består av metall. Den är hård, kompakt och materiell. Konstverket lockar fram bilens form som en gyllengul skugga i ett hav av skira band. Den blir lätt, mjuk och riskerar att blåsa bort. Den blir närmast eterisk, som en skugga eller dimma, snarare än ett fast objekt. Bilens hela funktion bygger på markkontakt. Den står stadigt på vägen. Jag gissar att denna modell har fyrhjulsdrift. Den kan ta oss framåt långa sträckor och över utmanande terräng. Här har den dock lyfts från underlaget. Svävar den? Eller flyger den framåt? Har den berövats sin förmåga att förflytta oss? Eller kan den transportera oss någon annanstans? Har den kommit till oss i en dröm, som en svävande skugga? Och så sorgbanden då. Det finns en optimism kopplad till bilen som fenomen, eller hur? Drömmen att kunna resa vart som helst. Bilen som en egen värld av frihet. Sätt på stereon och kör iväg vart du vill. Världen är din! Men här tycks bilens potential desarmerad. Hjulen snurrar i luften. Det kan vara den som ska begravas. Eller står vi inför ett minnesmärke? Visst kan det finnas skäl att sörja. Moderniteten, tekniken och utvecklingen lovade oss något. Vi verkar ha fått något annat. Löftet om framsteg har förbytts i förödelse. Drömmen om utveckling har blivit en hägring, som vår svävande bil. Vad mer kan lämna marken? Inte bara konstnärer kan få ting att levitera. Det står oss var och en fritt. Jag ser krukväxterna i mitt rum lyfta. Stolen jag sitter på lösgör sig från golvet. Böckerna i hyllan lyfter försiktigt från hyllplanen. Utanför fönstret ser jag husen frigöra sig från marken. De lyfter långsamt som luftballonger i slow motion. Gravitationen släpper taget om människorna på gatan. De tumlar runt som astronauter i luften. Och jag funderar på vad mer som skulle må gott av att lätta. Mäktiga personer i styrelserum. Ansvarets tyngd lyfts från axlarna, men också maktens självrättfärdighet. Politikerna i parlamentens korridorer. Ett luftdrag under fotsulan. Käkarnas spänning släpper. Slipsknuten lättar. De kan få en paus. Det verkar inte gå så bra med styrandet ändå. För att inte tala om de krigförande presidenterna och världsledarna. De kanske vi kan släppa taget om helt. Månne gör de sig bäst som satelliter i omloppsbana på behörigt avstånd? Livets lätthet Graviationen är inte allenarådande. Det finns mycket omkring oss som lättar, svävar och flyger. Lampan som hänger över bordet. Fiskmåsarna över staden. Skira moln på himlen. Gräsens vippor på fältet som ett tyngdlöst skum. Öarna borta vid horisonten som verkar ha lyft från vattenytan. Har du sett det? Och kanske även barnens lätta steg över skolgårdar, gräsmattor och fotbollsplaner. Har de inte något av tyngdlöshet kvar trots allt? Jag låter denna text sväva iväg i två låttips. Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken kontrasterar livets tyngd och lätthet på ett vackert sätt. Och Cornelis Vreeswijk konstaterar i Turistens klagan att “så länge det finns ungar så finns det hopp”. Och så länge vi har språk kan vi skriva vad vi vill, nästan i alla fall. Som vanligt finns en inbjudan att respondera på detta som du finner för gott. Jag önskar dig en fjäderlätt söndag med stuns i steget. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  2. Jul 19

    Klassresor, kulturellt kapital och kontextualisering

    Jag läste två korta böcker av Annie Ernaux i veckan. De heter Min far och Kvinnan på svenska. Den första handlar om Annies far och den andra om hennes mor. Det är autofiktiva böcker. Ernaux berättar på ett rakt och enkelt sätt. Hon sätter in föräldrarnas liv i ett sociologiskt sammanhang. Hon beskriver sin egen klassresa och hur det påverkat relationen med föräldrarna. Klass är ett komplicerat begrepp. Vi kan dock förstå det intuitivt. Det är skillnad på om du har växt upp på en gård på landet, i en familj där alla arbetar med praktiska saker, en familj där alla är akademiker eller en familj där alla har mycket kapital och lever på att spekulera i valuta och aktier. Saker som arbete, utbildning och levnadsstandard påverkar hur vi ser på världen. Klassresor har påverkat många av oss. Min far till exempel, var den enda från sin klass som läste vidare på gymnasiet. Jag har berättat om det tidigare. Hur ser det ut i din familj och din släkt? Finns det en tradition av att studera på högskola till exempel? Har folk bakåt haft lönearbete eller har det funnits egendomar och kapital? Har saker som kultur och bildning varit en självklarhet för dina föräldrar, för dina far- och morföräldrar? Båda Ernauxs föräldrar kommer från enkla förhållanden. Hennes far börjar arbeta på en bondgård, hennes mor på en fabrik. Så småningom avancerar även fadern till en fabrik. Han slipper mjölka kor tidigt på morgnarna och jobbet tar slut på kvällen. Det är en anledning till att modern vill gifta sig med honom, att han är arbetare, inte lantbrukare. Ernauxs farfar lär sig aldrig läsa. Det gör fadern men han känner sig alltid främmande inför skolgång och utbildning. Modern är mer nyfiken på litteratur och kultur. Men hon känner sig alltid underlägsen gentemot folk med mer kulturellt kapital. Vad är kulturellt kapital? Vad jag vet kommer det från den franska sociologen Pierre Bordieux. Ett enkelt exempel: Känner du dig bekväm att gå på ett konstgalleri? Vet du hur du ska göra? Vet du hur du hittar verkens titlar och ser om de är sålda eller inte? Och framförallt, vet du vad du ska säga om någon börjar prata med dig? Hur tittar man på konst och hur pratar man om den? Om du vet det har du kulturellt kapital. Du kan hävda dig i en värld där konst och kultur har status. Ernauxs pappa skulle inte känna sig bekväm på ett konstgalleri. Och han skulle förmodligen ifrågasätta dess värde men känna sig underlägsen inombords. Ernauxs mor å andra sidan försökte lära sig och läsa kända författare. Ofta kände hon dock bara till deras namn. Litteraturens värld blev aldrig hennes på allvar. Den personliga distansen En viktig dimension i Ernauxs bok är hur relationen med föräldrarna förändras. Boken om hennes far börjar med att hon blivit accepterad till lärarutbildningen. Hon får studiekamrater där det är självklart att läsa “fin” litteratur. Hon gifter sig med en man från en bildad familj. Det uppstår ett avstånd, ett glapp, mellan hennes nya värld och föräldrarnas gamla. Båda föräldrarna uppmuntrar hennes framgångar i skolan. Men de känner sig osäkra för den person hon blir när hon utbildar sig, särskilt fadern. Jag associerar till ett tema vi diskuterat här tidigare: mellanförskapet. Då diskuterade vi i termer av hemland och kultur. Den som växer upp i två kulturer, föräldrarnas gamla och det nya landets, får två perspektiv. Den personen kan se med två glasögon på ett speciellt sätt. Föräldrarna förstår inte det nya landets kultur lika bra. Den som är infödd har inte heller samma dubbelseende. I Ernauxs bok skildras något liknande vad gäller klass. Mannen hon gifter sig med förstår inte hennes föräldrar och den värld de kommer ifrån. Han kommer från en bildad och borgerlig familj där vissa saker är självklara. Ernaux däremot har fått ett dubbelseende. Hon kan se världen med föräldrarnas ögon. Hon kan också se den med ögon från sin nya värld, den hon har erövrat. Eftersom hon är författare kan hon också beskriva den här dubbelheten. Kontext som medicin mot ensamheten Något driver Ernaux att berätta om föräldrarna. Hon skriver på ett ställe i boken att det är ett sätt för henne att känna sig mindre ensam. Hon sätter in föräldrarna i ett samhälleligt sammanhang, i deras samhällskontext. De blir inte bara individer utan del av en större helhet som går att förstå. Jag gissar att glappet mellan Ernaux och föräldrarna därmed också blir mer begripligt, det går att tala om och får en mening. Jag läser också in en respekt för föräldrarnas liv och perspektiv i boken. De blev de människor de blev utifrån sina omständigheter. De levde livet så gott de kunde utifrån dessa. De har kunnat ge sin dotter andra förutsättningar. Hon lever sitt liv utifrån dessa. I den förflyttningen uppstår ibland distans och dissonans. Det är något Ernaux delar med många som gjort en liknande resa som hon. Det blir mindre ensamt att se det så. Kanske har du eller jag sådan ensamhet som behöver adresseras? Farfar och farmor Jag pratade lite med pappa nu på morgonen. Farfars bildning satt mycket i händerna, sade han. Farfar var snickare hela sitt liv. Men han var också aktiv socialdemokrat och kyrkvärd i kyrkan hela sitt liv. Han hade läst den svenska arbetarlitteraturen och hade en relation till bibeln och religionen. Han hade sin bildning. Han pratade bara inte så mycket om den, i alla fall inte med mig som barn. Farmor hade läst allt som fanns i skolbiblioteket redan när hon var ung berättade pappa. Hon var först sömmerska och blev sedan hemmafru. Hon kunde sy, sticka och väva. Hon var grym på att laga mat och ta hand om trädgården. Hon läste också hela livet. Om detta pratade jag aldrig med henne om. Vår klass, vår plats i samhället och vårt kulturella kapital säger inte allt om oss. Men det kan hjälpa oss att få en förståelse för oss själva och de som står nära oss. Ernauxs böcker var ett fint exempel på det. Jag rekommenderar dem Dina reflektioner och personliga berättelser på det här temat är förstås välkomna som vanligt. Vad annat? Joakim Berg (som var sångare i Kent) har släppt en ny skiva. Den heter Framtiden som aldrig blev av. Det låter fint i mina öron. Inte helt olikt Kent men mer avskalat. Det är bilder från Stockholm, en viss nostalgi och en underliggande politisk kritik av samtida Sverige. Du var mitt land / Du var syrener och blandband / Och sommarloven på Stockholms solvarma asfalt […] Nu är alla gränser stängda / Alla flaggor är nedslitna brända / Rebellerna hängda och ingen tror att det kan hända / Du var mitt land Lyssna gärna och berätta vad du tycker! Med det önskar jag dig en kontextualiserad mindre ensam söndag! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  3. Jul 12

    Folk i fjällen

    Idag är jag allt lite trött. (Ordet allt fungerar som faktiskt i den meningen). Jag kollade på matchen mellan Norge och England till klockan två ungefär. Somnade sent med andra ord. Norrmännen förlorade tyvärr, men de kämpade väl. Det var jämt hela vägen Idrott kan väcka de skandinaviska och nordiska känslorna till liv. Mången svensk har nog hejat på Danmark eller Norge i fotboll, Finland i ishockey, om Sverige inte har presterat bra i ett mästerskap. Jag tror det var många svenskar som hejade på Norge igår. Folk till fots Jag hann inte skriva om folket vi mötte i fjällen i förra texten. Det var faktiskt rätt många. Att gå på tur i Norge är ett socialt fenomen. Som jag nämnde bor många på hytta i fjällen. Där finns det gott om tid att småprata och socialisera på kvällarna. Ett par i hyttan Första kvällen åt jag och Philip middag på hyttan i Bjørnhollia. Vi placerades på ytterändan av ett bord. Bredvid oss satt ett par, en man och en kvinna i 60-årsåldern. Innanför dem satt ett annat par. De var något yngre. Det andra paret ägnade sig åt uthållighetssport. Philip hade träffat kvinnan ute på fjället. Hon sprang och gick fort utan nästan någon packning. Hon tillryggalade (gick/färdades) ungefär dubbelt så långa sträckor som vi varje dag, upp emot 4 mil alltså. Hennes partner gick samma sträckor i raskt tempo. Paret närmast oss var mer klassiska norska tur-vandrare. De hade en egen hytta någonstans i Norge. Ändå ville de komma ut och vandra i andra områden. De var medlemmar i DNT (Den norska turistföreningen). De hade inte semester än. De använde helgen för att komma ut. De hann två dagsturer med en övernattning på det sättet. Med folk som är lite äldre fungerar det ofta att prata om barn. Det här paret hade tre om jag minns rätt. (Preteritumet hade syftar på samtalets dåtid, inte på att de inte har barn längre. Det är lite konstigt men ett möjligt sätt att uttrycka sig i svenska. Ett alternativ hade varit att skriva: “de berättade att de har 3 barn”.) Jag minns bara vad de berättade om sin yngsta son. Han utbildade sig till någon form av ingenjör. Nu hade han jobb eller praktik på ett vattenkraftverk i norra Norge någonstans. Vi pratade lite om hur arbetsmarknaden ser ut för nyutbildade i Norge och Sverige. Det verkar finnas en viss osäkerhet i båda länderna. Det kan vara svårt för nyutbildade att få jobb. Kvinnan berättade att hon hade bott i Lund under en kortare period. Hon hade skrivit sitt examensarbete där när hon tog universitetsexamen. Mannen var ivrig att tipsa om olika områden där det var fint att vandra. Han nämnde flera ställen i Norge och hur man kunde gå där. Philip och mannen kom också in på en diskussion om vandringsskor. Mannen hade grova vandringskängor som är vanligt bland traditionella vandrare. Philip gick hela turen i trailskor (gymnastikskor för terräng). Vandringsskor skyddar fotleden bättre men är tyngre. De är också i princip vattentäta. Filosofin med trailskor är att det är lätt material som torkar fort om man blir våt. Det är två skolor kan man säga. Carl längs vägen Jag nämnde att jag träffade en ung kille redan på bussen. När jag kom till Bjørnhollia var han redan där. Han satt vid ett bord utomhus och jag slog mig ner. Vi pratade lite om hur vi skulle vandra de närmaste dagarna. Hans plan var att vara ute 3 veckor. Han skulle gå 5 dagar i Rondane/Dovre. Sedan skulle han resa vidare först till Hardangervidda och sedan norrut för att vandra med olika vänner. En semester på tur alltså. Han visade mig två olika kart-appar han använde. Den ena var norska turistföreningens app UT och den andra hette Organic Maps. Den senare fungerar bra i Sverige också. En bra kartapp för Sverige är annars Min Karta från lantmäteriet som du också hittar på nätet här. Carl gick vidare innan Philip kom. Innan han gick berättade han att han skulle fiska. Han fiskade med en speciell teknik där han han använde fiskeflugor tillsammans med kastflöte. På morgonen två dagar senare träffade vi Carl på stigen. Vi hade sett ett tält som stod på väldigt sned mark. Det var Carl som tältat där och han berättade att marken var så mjuk att han inte behövde liggunderlag. Vi slog följe och pratade om ditt och datt. Det blev mycket snack om utrustning och mat på turen. Vi pratade också om en norsk äventyrare som heter Lars Monsen. Det finns en tv-serie på SVT Play med honom som heter Monsen och nationalparkerna. Carl hade med sig ett paket kall gröt som vandringssnacks. Det var Monsens eget turmatsmärke. Vi skiljdes åt så småningom. Carl skulle stanna till och undersöka ett fiskevatten. Vi stötte på varandra en gång till ytterligare en dag senare. Då hade vi precis tagit oss igenom ett hiskeligt (hemskt/utmanande) bergspass. Två ungdomar på stigen Tredje dagen gick vi ikapp en ung tjej och kille längs leden. De visade sig vara kompisar, inte ett par som man lätt trodde. De var i 20-21-årsåldern. Han var från Danmark och hon bodde i Schweiz, fast hennes föräldrar var från Californien och London. Vi gick tillsammans en ganska lång stund och åt även lunch tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag fick god tid att prata med båda ungdomarna. Hon berättade om sina problem att få Schweiziskt medborgarskap. De har speciella regler som kräver att man bor i samma region under minst fem år. Vi pratade också en del om att hon tyckte om att måla och konstlivet i staden Basel, där hon bodde nu. Han å andra sidan berättade om kollektivboendet där han hade bott sedan han var nio. Det var ganska speciellt med familjer som bodde i egna hus i ett område men delade matlagning och vardagssysslor. Han sa att han därför var van att prata med olika vuxna. Vi kom också in på föräldraskap och vad som överförs från förälder till barn. Han hade själv en ganska utmanande relation till sin far. Det blev ett förtroligt samtal på den stund vi vandrade jämsides. Det räcker att förändra förutsättningarna lite så kan vi prata med folk vi i vanliga fall bara skulle passera på gatan eller i kollektivtrafiken. Två cykelnördar, en snickare och en storfiskare Sista kvällen åt vi också middag på hyttan i Snøheim. Det var ett litet sällskap som samlades kring bordet. Två tjejer på max 30 och en ung man med rufsig frisyr. Han visade sig vara snickare som reparerade och renoverade hyttan. En trevlig fyr. Tjejerna var främst intresserade av att cykla i fjällen. Den ena berättade att hon ägde fem olika cyklar. De bodde båda i ytterkanten av Oslo så de hade nära till naturen där också. Även här visade sig den större världen närvarande. Tjejen med cyklarna kom egentligen från Minneapolis och hade flyttat till Norge när hon var 23. Hon pratade fascinerande bra norska. Vi fortsatte hänga med cykeltjejerna efter middagen. I sällskapsrummet satt en man som gärna ville vara med i diskussionen. Han berättade framförallt om alla fiskar han fångat. Han hade fått en vid hyttan som han stolt visade på bild. Han var den där typen som kan hålla igång ett samtal själv utan att få några frågor. Jag träffade honom på morgonen igen och då fick jag hälften av hans historier en gång till. Vissa har den där talangen att bara köra på. Världen är full av folk och filurer. Många är trevliga att snacka med en stund. Ofta behöver vi en ny inramning för att nya samtal ska komma till stånd (bli verklighet). Jag tror det är en färdighet man kan öva sig på också. Min kompis Philip till exempel är grym på att småprata med främlingar. Vi kan lära oss av varandra. Vi kan också fundera på vilka sammanhang som skulle hjälpa oss att få mer kontakt med folk. Jag tror inte det finns en lösning på den frågan utan tusen små lösningar. I vilka sammanhang får du tillfälle att prata med nya människor? Jag önskar dig en lagom social söndag. Kanske har du träffat tillräckligt med nytt folk bara genom att läsa den här texten. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  4. Jul 5

    Monotonins nåd

    Jag tog nattbussen upp till Oslo. Därifrån tog jag tåget vidare till Ringebu station. Det vackra norska landskapet utanför rutan. Jag bytte till en buss som körde till Straumbu. Vi var bara fyra passagerare. Två steg av efter halva sträckan. En ung kille åkte vidare till Straumbu som jag. Bussen snirklade sig upp längs den krokiga vägen upp för fjället. Kalfjället bredde ut sig. Plötsligt tvärbromsade bussen. Ett litet lamm hade kommit ut på vägen. Det sprang stressat rakt framför bussen. Väl framme vid Straumbu plockade jag ut min ryggsäck. Det gjorde även den unge killen. Han frågade vilken tur jag skulle gå. Jag förklarade att jag skulle möta en kompis på fjällstationen Bjørnhollia. Vi skulle fortsätta vandra därifrån. Killen sa att han skulle gå femdagarsturen. Jag visste inte exakt vad det var. Vi sa hejdå och att vi kanske ses senare på turen. Jag hittade skyltarna mot Bjørnhollia. Precis när jag skulle börja gå mötte jag en sportig man på stigen. Han började fråga om vart jag skulle gå och tipsade om bra tältplatser, väldigt entusiastisk. I Norge har de en stark kultur kring att gå på tur. Många hälsar och vill prata om vandring, fjället och vart man är på väg. Jag hittade ett ställe där jag kunde ta vatten från älven. Jag pausade kort, åt en ölkorv och en proteinbar och drack lite vatten, innan jag började vandra på allvar. Stigen upp mot Bjørnhollia gick genom låg fjällbjörkskog. Det var fint väder men luften var sval. Perfekt vandringsväder. Jag gick hela sträckan till fjällstationen på två och en halv timme med en paus i mitten. Där satte jag mig att vänta på min vän Philip. Hyttorna på fjället Det vanligaste i Norge verkar vara att vandra mellan hyttor. Det är inte lika vanligt att tälta. Hytta är ungefär samma sak som stuga. Nu säger de också fjällstation. I de områden vi vandrade i fanns en blandning av privata hyttor och de som ägdes av den norska turistföreningen. Konceptet är att du betalar för helpension, det vill säga både husrum och mat. Du kan sova i ett rum för en eller flera personer. Du kan också sova i en sovsal med flera personer. I priset ingår middag på kvällen, frukost på morgonen och att du kan packa med dig lunch till dagens vandring. Du kan också betala för bara middag eller frukost. Det gjorde Philip och jag några gånger. Hyttekulturen är väldigt social. När du äter middag placeras du vid borden med andra personer du inte känner. På det sättet får du lära känna nya människor som är ute och vandrar. Det kan vara en extra hjälp om du vandrar själv. Det gör det lättare att få social kontakt och sällskap på kvällarna. Jag vet inte hur det fungerar i svenska fjällstugor nuförtiden. Men jag tror att det här är speciellt för Norge. Det blir ett väldigt trevligt inslag i fjällvandringen. Själva vandringen Vi vandrade 8-10 timmar om dagen. Sträckan varierade lite. Någon dag gick vi cirka 25 kilometer. Flera dagar tog vi en längre paus mitt på dagen på någon fjällstation. Min kompis hade varit ute och vandrat sex dagar när vi möttes. Vi gick fem dagar tillsammans. Han hade valt en ganska tuff tur. Det var mycket uppför och nerför och terrängen var utmanande. Långa passager var underlaget bara stenblock. Man fick vara mycket noga med var man satte fötterna. Det var lätt att vricka sig. När man måste koncentrera sig på underlaget blir vandringen meditativ. Du tittar på var du ska sätta nästa fot eller stav. Jag vandrar oftast med en eller två vandringsstavar. Du hinner inte tänka på så mycket annat. Du tvingas att fokusera på det du gör i nuet. Det hjälper också att hela kroppen är aktiverad. När du långsamt går upp för en brant backe i en timme känner du hur armar och ben blir tröttare och tröttare och ryggen värker. Medvetenheten fastnar inte i tankarna och huvudet. Att gå brant nerför kan förresten vara lika utmanande som att gå uppför. Du måste bromsa varje steg. Det tröttar ut knäna. Det kan också vara hisnande att se branten nedåt hela tiden. När du går uppför ser du bara vägen om du inte vänder dig om. Att tälta Det här var första gången jag tältade i enmanstält. Det finns lagom plats för en person plus några saker inne i tältet och ryggsäcken i yttertältet (absiden). Det är en härlig känsla att få plats med allt du behöver i en ryggsäck och ett tält du kan slå upp. Tältet kallas Lanshan och är ett relativt billigt lättviktstält. Det är lite komplicerat att sätta upp. Philip är mer erfaren och kunde hjälpa mig dock. Det var väldigt mysigt att ligga på kvällen i sovsäcken och lyssna på alla ljud från fjället. Ibland tog det en stund att somna för att sinnet skulle vänja sig vid den nya miljön. Det är också mysigt att laga mat i tältet. Det gäller att vara försiktig så att inget välter eller fattar eld. Vi hade med oss frystorkad mat som bara behöver varmt vatten för att bli färdig. Efter en lång dags vandring smakar den enkla födan underbart. Monotonins nåd Att skala ner livet till det allra enklaste ger själen en viss lindring och avkoppling. Att bara tänka på nästa steg i flera timmar ger tankarna en chans att stillna. Att låta dagarna växla mellan vandra, äta och vila gör att stressen lägger sig. Effekten förstärks av det storslagna landskapet. Det är också ganska enformigt i grunden. Vitt, grått, grönt och blått. Berg, vatten, snö och låg växtlighet. Mer än någonsin behöver vår hjärna paus från alla intryck i vardagen. Norrmännen har hittat något här i sin turkultur. Jag vandrade i fjällen en hel del när jag var tonåring, med min familj. Nu har jag vandrat några gånger med vänner. Jag är verkligen ingen expert men om någon vill ha tips eller inspiration försöker jag gärna hjälpa till. Det finns förstås en massa information på nätet och sociala medier för den som är intresserad. Det finns många fina vandringsleder på många platser i Sverige. Man måste inte åka till fjällen i Norge eller norra Sverige. Med det får jag önska dig en vilsamt enformig söndag! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  5. Jun 14

    Skakningar

    En vän från förr sitter framför mig. Hans hand skakar när han lyfter glaset. Jag har hört att han genomgått en personlig tragedi. Han ser mig först när han ska gå. Vi växlar några ord. Det känns inte läge att ta upp något mer personligt. Några dagar tidigare står jag i kassan på Hemköp. Kvinnan framför mig står böjd över kortmaskinen. Hennes huvud är i konstant skakning. Den är subtil men tar inte paus. Jag undrar hur det är att leva i en kropp som ständigt darrar. På spårvagnen ser jag ett bekant ansikte. Det tar en stund att placera det. Skägget är längre. Han ser sliten ut. Blicken är tom. Han ser jagad ut. Så minns jag en kille jag träffade i mitt förra jobb. Han försökte hålla sig borta från alkohol och droger. Han hade varit nykter i nästan ett år då. När han går av är gången instabil. Killen jag börjat prata med berättar om sitt ex (förra partner). Det var drickat, säger han. Jag älskar alkohol. Att gå på spelningar är ju en hobby. Men så ingår det här. Han lyfter lätt på glaset. Så berättar han att han har en ny flickvän. Jag undrar om han dricker mindre. Han skakar på huvudet. Nä nä, men hon hanterar det bättre säger han. Vi hanterar livet. Andra människor hanterar oss. Människor omkring mig kämpar. Någon har social ångest. Någon försöker komma tillbaka efter sjukskrivning. Någon har en sjuk förälder. Någon återhämtar sig efter en operation. Någon har blivit arbetslös. Någon oroar sig för sitt barn. Någon oroar sig för släktingarna i hemlandet. Vi omges av kamp och lidande. Det räcker att lyfta blicken på spårvagnen för att se det. Ibland kommer det fram i samtal. Vissa bär sina problem synligt, andra strax under ytan. Ibland är det ingen som ser vad en människa brottas med. Män och psykisk hälsa En kollega till mig berättar att hon jobbar som volontär på en självmordslinje. Människor som funderar på att ta sitt liv ringer in. Jag undrar om det blir många samtal på ett pass. Tyvärr, säger hon. Här hittar du kontaktinformation. Det är viktigt att söka hjälp om du eller eller någon du känner är i den situationen. Det står också att man ska ringa 112 om risken är akut. Den svenska artisten Janice var under en tid ambassadör för organisationen Suicide Zero. Hennes pappa tog sitt liv som hon berättar om i den här artikeln och hon skrev också en vacker låt till sin pappa. I artikeln pratar hon om hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Den tar också upp att risken för självmord är större bland män. Män står för ca 70% av självmorden i Sverige. Det är olika riskfaktorer som bidrar. Därför är det extra viktigt att vi stöder män att prata om sitt mående och våga söka hjälp. En person som engagerar sig i mäns mående som en jämställdhetsfråga är Anna Blixt. Hon skriver om det på Linkedin om du är intresserad av temat. Hennes arbete riktar sig till ledare och företag. Det anknyter också till diskussionen om hur unga män påverkas av manosfären. Det är manliga influencers på internet som ofta för fram en problematisk bild av manlighet. De marknadsför också en väldigt aggressiv syn på kvinnor. Det som Anna och många andra lyfter fram är att de här värderingarna även skadar män. Särskilt oroande är hur många unga män påverkas. Ofta lyfts manliga ideal som individualism, dominans och aggressivitet fram. Det är precis sådana saker som gör män sårbara för psykisk ohälsa. Måste man alltid vara stark och klara sig själv kan man inte söka hjälp. Det blir som män förlorar sin mänsklighet. Alla är svaga och sårbara ibland. Ingen kan alltid klara sig själv. Den här debatten tog ny fart när Netflix släppte en dokumentär om manosfären. Har du sett den? Här är en artikel från BBC som diskuterar filmen. Jag tror det här är en viktig fråga för oss alla. Vi har alla fäder, bröder, manliga partners, söner och vänner omkring oss. En organisation som arbetar med frågan är föreningen MÄN. Läs mer på deras hemsida om du blir nyfiken. Vi kan också följa Anna Blixt rekommendation i vardagen och fråga män i vår närhet om hur de mår. Det finns hur mycket som helst att läsa och lyssna på om det här. Jag slänger in ett sista tips. Poeten Faysa Idle har skrivit en självbiografisk bok: “Ett ord för blod”. Där beskriver hon hur det är att vara kvinna och anhörig nära gängvåldet som är ett stort problem i Sverige. Det är också en berättelse om männen i hennes liv, särskilt hennes bröder och vänner, och hur det påverkar henne och dem. Om du googlar på Faysa Idle hittar du intervjuklipp och poddavsnitt. Läs boken! Den är berörande och skrämmande. Jahapp! Jag hade ingen aning om att dagens text skulle handla om det här. Det bara kom ur de små observationerna jag gjorde i veckan. Kanske har du tankar om det här. Du är som vanligt välkommen att fråga och kommentera. Du kan göra det för att du vill träna din svenska eller för att du vill dela dina tankar. En man jag ser upp till är sångaren i metalbandet Napalm Death, Barney Greenway. Musiken är hård men han är en mjuk kille med vettiga värderingar. Han avslutar ofta sina konserter med orden “take care of yourself and the ones around you”. Så det gör jag också. Ta hand om dig själv och människorna omkring dig denna söndag! Vi människor är sköra varelser och behöver varandra. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  6. Jun 7

    Radikal nyfikenhet

    Har träffat mycket folk senaste tiden så jag skriver om några. Först ett litet uttryck. Folk och fä är en sådan där liten fras man kan läsa ibland. Jag fick googla lite för att kunna förklara det. Det betyder bokstavligen människor och djur. Men det kändes inte som det fångade hela uttryckets betydelse. Människor av alla sorter, från alla samhällsklasser, både fint och vanligt folk, är en utökad betydelse. Det passar bra. Jag träffar allt möjligt folk. Och jag associerar till barnboken Folk och rövare i Kamomilla stad av författaren Thorbjørn Egner. Den läste jag många gånger när jag var liten. Den fanns även inspelad med musik till. Nämn boken för någon i min ålder och de kommer att tänka på Rövarsången. Samma författare skrev också boken om Klas Klättermus där man hittar Klättermusens vaggvisa. Barndomen alltså, den var längesen den. En brokig skara Jag träffar kollegan på hållplatsen. Hon nämner att hennes man är musiker. Musiker på vilket sätt undrar jag. Då preciserar hon att mannen är tonsättare (kompositör). Jag frågar om han komponerar modern konstmusik. Hon hajar till. Hur har du koll på det undrar hon? Det är det inte så många som känner till. Jag förklarar att jag studerat musikvetenskap och lyssnat på mycket sådant också. Jag nämner att jag skrev en B-uppsats om kompositören Karlheinz Stockhausen. Tonsättaren, Mikael Forsman som han heter, har bland annat skrivit verk för cyklar och traktorer. Lite roligare grejer alltså. Jag hittar den här videon med ett stycke för två violiner: Lödöse stämmor. Dagen därefter letar jag efter ett mötesrum på jobbet. På en display står det Nina - Vetenskaplig fredag. Det blir man ju nyfiken på. Vad pratar man om på en vetenskaplig fredag. Vid kaffemaskinen står en person jag inte känner. Jag presenterar mig och hon säger att hon heter Nina. Aha, säger jag, kanske är det du som har vetenskaplig fredag. Det visar sig stämma. Hon är arbetsterapeut och jobbar mest på ett av våra kompetenscenter. Ibland träffas hon och kollegor för att diskutera ny forskning inom arbetsterapi. Vi är ju legitimerade och ska utgå från aktuell forskning, berättar hon. Men det är lätt att man inte tar sig tiden. Det här är ett sätt att se till att vi läser och diskuterar aktuell vetenskap. Ett sympatiskt initiativ. Jag tipsar henne om att prata med Niklas som är ansvarig för vårt kunskapsbaserade arbetssätt på hela förvaltningen. Det här var ju ett bra praktiskt exempel. Anna slår sig ner bredvid mig. Gissar att hon är lite äldre än mig. (Jag ändrar några namn här. Det känns schysstast så). Vi börjar snacka. Hon kommer från Malmö. Det hörs. Där jobbade hon inom vården. Sen träffade hon en man och flyttade till Göteborg. Han jobbar som vaktmästare på Ullevi. Hon jobbar i en matbutik. Trivs. Tycker att kollegorna är toppen. Jag berättar att jag jobbat i delikatessbutik på ICA. Hon säger att de behöver folk och tycker jag ska söka. Bra tips om jag tröttnar på byråkratin! Hon berättar vidare om sin pappa som hon stod nära. Han gick bort nyligen och hon arrangerade begravningen. Visar bilder på en grön kista. Hon ville ha något lite varmare och fridfullare än svart eller vitt. Berättar att pappan hade jobbat inom lager hela sitt liv. Hon tycker också om att arbeta, har aldrig varit arbetslös. Snart åker hon på semesterresa till Polen dock. Springer ihop med en bekant. Hans kompis Lina är runt 40. Just nu är hon sjukskriven men annars är hon barnsköterska. Hon har alltid jobbat inom omsorg säger hon. Börjat på äldreboende. Älskat att jobba med gamla människor. Men så hade hon prövat förskolan. Älskat det också. Utbildat sig till barnskötare och sen har det varit det som gällt. Dessutom är hennes pappa gammal förskollärare. Hon tycker dock det är orättvist att barnskötare har så dåligt betalt. Vi gör samma jobb som förskollärarna, menar hon, men får 10 000 mindre i lönekuvertet. Sen glider samtalet in på politik. Inget nytt där så vi går vidare. Maria var med om en bilolycka för några år sedan. Hon gillar egentligen att jobba med kroppen, lager, trädgård, vad som helst. Men nu sätter ryggen stopp. Hon prövade en utbildning till mjukvarutestare men det kändes inte rätt. Så nu ska hon pröva en annan YH-utbildning. Vi snackar lite om Komvux. Hon har studerat matematik på ABF Vux där jag började min lärarbana (nu heter skolan Talenti). Hennes mattelärare var fantastisk, så engagerad. Läraren hade fått ett kit med téer som avslutningspresent. Hon berättar att hon är intresserad av växter och örter. Det finns så mycket som växer omkring oss som har hälsobringande effekter. Han berättar om ett jobb han har haft. Han bytte oljefilter på stålverk. Man jobbade i skyddsdräkt och filtren var fortfarande varma. Oerhört svettigt. Nästan alla som jobbade med det tog droger för att orka med. Det var en del resande i jobbet. Boende på hotell. Blev många fester. Jag tänker på en lång passage i Johan Jönssons diktsamling Proponeisis. Det handlar om att rengöra insidan av grafitugnar. Nästan samma arbete. Det är något surrealistiskt över det. Små sårbara människor i dessa stora industrimiljöer de flesta av oss aldrig ser. På studentmottagningen hamnar jag bredvid farmorns syster. Hon har varit sjuksköterska hela sitt liv fram till pensionen. Arbetade inom intensivsjukvård. Thorax. Hon tyckte om det. Man hade ansvar för 2-3 personer åt gången. Det var mer fokuserat. Inte som vanlig vårdavdelning där man kanske har ansvar för 15 patienter. Hon var ofta handledare till studenter. När hon var yngre var hon uppskattad. Men sedan hände något när hon blev äldre. Studenterna förändrades. De var inte intresserade av samma saker. När hon försökte förklara detaljer i EKG-kurvan som kunde visa att att något var fel, så var studenterna inte intresserade. De kunde googla det menade dem. De hade en annan syn på kunskap. Då var det dags för någon annan att ta över, menade hon. Semere kom till Sverige för 20 år sedan ungefär. Han hamnade i Sundsvall. Han köpte en begagnad dator och stängde in sig i lägenheten. Pluggade svenska konstant i 3 månader. Efter det fick han jobb på Migrationsverket. Jag hade inte ens fått uppehållstillstånd själv, säger han. Sedan gick det vidare till ett jobb inom kommunen. Han jobbade med mottagandet av invandrare, integration och samhällsinformation. Sedan har han haft en massa olika jobb på olika platser i Sverige. Jag berättar om en religiös fras som en elev har lärt mig på sfi. Är hon ortodox, frågar Semere. Det där är gammalt språk. Det är inte tigrinja. Det är ge’ez. Alla kan inte prata det, bara vissa. Jag kan det inte. Varje dag lär man sig något nytt. Det finns en bredd som min kompis Maimuna sa. Pratar man med människor får man alla möjliga berättelser. Vem behöver böcker egentligen. Fast att läsa hjälper ju när man ska navigera samtal med nya människor. Ofta har man fiktiva exempel som kan ge hjälpsamma referenser. Det hjälper att vara nyfiken, radikalt nyfiken till och med. Vågar man fråga människor om deras liv har de så mycket fint och intressant att berätta om. Vad är din berättelse? Jag önskar dig en söndag med minst ett oväntat möte och en ny livsberättelse. /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  7. May 31

    Att träffa folk

    Jag brukar säga att språk handlar om kommunikation och möten. Idag tänkte jag skriva om tre möten och kanske lite om hur jag förberett mig för dem. En vanesak På vagnen träffar jag en före detta elev. Vi spenderade mer än ett år tillsammans när hon läste sfi där jag jobbade. Först var hon min elev och sedan fortsatta hon med mina kollegor. Vi har alltså setts mycket under en tid i livet. Jag får en kram (det värmer alltid lärarhjärtat) och sedan pratar vi om sådant vi har gemensamt. Vi har barn i samma ålder. De är stora nu. Jag berättar lite om mitt nya jobb. Innan hon går av vagnen får jag med mig en hink med kakor. Det har varit Eid Al-Adha och tydligen har hon fått över. Jag går hemåt med min kakhink i handen. Vi har inte supermycket språk gemensamt. Hon kan en hel del svenska förstås. Jag kan lite somaliska. Vi blandar för att det är kul. Hon retar mig för att jag har glömt all somaliska. Jag tycker det är roligt att försöka säga några meningar i alla fall. På sfi fick jag träna på en sak, att prata med människor som jag inte har så mycket språk gemensamt med. Det är faktiskt en vanesak. Vissa har lättare för det och andra behöver träna mer. Det kan vara stressande att inte förstå och ha svårt att göra sig förstådd. Grejen är att man kan få kontakt ändå. Man kanske får nöja sig med enklare ämnen. Men det går ändå att få kontakt. Ofta tänker jag att det är viktigare. Ett helt liv Lite tidigare samma dag träffar jag en gammal kollega. Han var samhällslärare på Abf när jag fick mitt första lärarjobb där. Vi har knappt setts eller haft kontakt sedan dess. Vi har pratat om det men det har inte blivit av. Det är kul att ses och vi pratar en lång stund. Vi har mycket gemensamt, inte bara modersmålet. Vi är båda lärare, intresserade av samhälle och politik och har liknande åsikter. Det här samtalet har jag förberett mig för hela livet. Ända sedan jag var liten har det pratats politik i min familj. Jag har massa erfarenheter, exempel och berättelser att falla tillbaka på. Dessutom har jag jobbat som lärare i 15 år. Jag har lätt att hitta många gemensamma nämnare med min kollega. Skillnaderna mellan oss blir snarast en möjlighet. Vi har lätt att jämföra olika erfarenheter och perspektiv för att vi har så mycket gemensamt Vi är dessutom ungefär lika gamla och har upplevt liknande saker i karriären. Det är lätt att prata och vi hade lätt kunnat prata i flera timmar om vi hade haft tid. Egentligen känner vi inte varandra så mycket. Men det känns ändå som jag känner honom väl. Har du upplevt samma sak? 14 timmar brädspel med främlingar Igår spelade jag brädspelet Twilight Imperium mellan klockan 10 på förmiddagen och midnatt. Vi tog visserligen en lunchpaus. Jag hade aldrig träffat folket innan. Skulle gissa att de var 10-20 år yngre än mig också. En kom från Turkiet så vi pratade mest engelska. Hur hamnade jag hos en spelnörd och hans kompisar i Tynnered då? Jag är med i en brädspelsgrupp på Facebook. Det är en lokal grupp. Framförallt köper och säljer man spel där. Men för en vecka sedan var det en spelgrupp som letade efter en extra spelare. Jag hade bara hört talas om Twilight Imperium men kände att jag måste ta chansen. Jag kommer knappast själv köpa spelet för flera 1000 kronor och hitta andra som vill spela det. Det var för spännande för att inte pröva. Så jag svarade på inlägget och fick snabbt en inbjudan. Sedan började förberedelserna. TI som det kallas är ett väldigt avancerat spel. Det finns 30 olika karaktärer att spela. Det finns en massa regler och olika kort och platsfigurer. Allt har sin funktion och betydelse. Korten och spelplanen är full av symboler som man behöver förstå. Det är som ett språk. Vill man kunna delta behöver man förstå språket. Dessutom är spelet väldigt socialt. Man pratar med varandra nästan hela tiden. Det ser ut som stridsspel med rymdtema. Men det mesta man gör är att göra affärer, förhandla och diskutera. Det var inte tyst många minuter under timmarna vi spelade. Reglerna skapar en ram där man kan vara väldigt kreativa tillsammans. Man tävlar mot varandra men måste samarbeta för att komma framåt. Spelet blir som ett slags social workshop. Jag visste att det skulle bli en utmaning. Det går inte att lära sig allt i ett sådant avancerat spel i förväg. Samtidigt behövde jag förbereda mig om jag skulle ha roligt. Målet var förstås att bli inbjuden igen. Hade jag inte förstått någonting och frågat om alla regler hade chansen varit mindre. Är man total nybörjare gör man spelet långsamt för de andra. Jag ville visa att jag brydde mig och att jag hade ansträngt mig. Jag tror att jag lade ungefär 10 timmar under veckan för att studera spelet. Jag läste regler och tittade på YouTube-videor. Vi hade en process på Discord där vi förberedde oss tillsammans. Jag ställde många frågor till killen som bjudit in mig. Det gjorde att jag kunde hänga med ganska bra igår. Jag hade koll på de viktigaste reglerna och ställde ganska effektiva frågor. Jag förstod vad jag inte förstod, så att säga. Samtidigt var det helt omöjligt att följa med i de avancerade strategierna och förhandlingarna kring bordet. Att ha rätt förväntningar är superviktigt. Man behöver delta i ett socialt sammanhang utifrån sina förusättningar. Hade jag krävt av mig själv att spela jättebra hade det inte blivit roligt. Träna på att möta folk Vill man bli bättre på tennis måste man spela tennis. Vill man bli bättre på att möta folk måste man träna på att möta folk. Här fick jag en liten utmaning att bita i. Det är förstås inte alls samma sak som att lära sig ett nytt språk i ett nytt land. Men det är alltid intressant att reflektera över nya sammanhang där man själv är nybörjaren. Vad säger du själv? I vilka sammanhang är du själv nybörjare just nu? Och skulle du uppskatta att spela brädspel i drygt 12 timmar? Eller lägger du hellre tiden på något annat? Dela gärna med dig något från din värld! Jag hoppas att du går lagom förberedd in i nästa vecka! /Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

  8. May 17

    System

    Jag påminner om att mina texter kan läsas på minst två sätt: 1) för att ämnet låter intressant och/eller 2) för att lära dig nya ord i ett sammanhang (textens ämne). Det är alltid trevligt med feedback och dialog kring textens ämne. Du får förstås gärna ställa frågor om språket också. Jag tänkte skriva lite om system. Vi omges av olika system. Det finns enkla system och komplexa system. Det finns materiella system och abstrakta system. Det finns mekaniska system (en klocka till exempel) och organiska system (människokroppen t ex). Det finns en herrans massa system om vi tänker på det. Delar, relationer och syfte Jag bad Gemini (AI-verktyget) att ge mig lite tips. Den föreslog 3 kännetecken för system: delar, relationer mellan delarna och ett syfte. Man kan fundera på det där med syfte. En klocka är byggd med syftet att den ska visa tiden. Men finns det ett syfte med en älg till exempel? Alla levande varelser kan ses som system. Evolutionisten kanske ser systemets syfte som att föra vidare älgens gener. Man kanske kan se älgens funktion i ekosystemet som ett syfte. För den religiöse kan älgen passa in i en gudomlig ordning. Finns det någon läsare som är bra på Aristoteles? Han hade ju någon idé om att varje objekt hade ett slutmål eller ett syfte. En lite lurig tanke eller hur? Vad är syftet med en blomma liksom. De här enkla begreppen kan hjälpa oss att fundera på system. Människans hjärta är ett system. Den har muskler för att krama ihop sig, olika rum för blodet och rummen har ingånger, utgångar och passager. Delarna sitter ihop på ett ändamålsenligt sätt (ett sätt som passar hjärtats funktion och syfte) och hjärtats syfte är att pumpa blod så att kroppen kan syresättas. I metaforisk mening är hjärtat också kopplat till vår förmåga att känna kärlek men det hör nog inte till hjärtat som organiskt system. Det är nog snarare begreppet hjärta som del i språksystemet. Ett sätt att se på det är att ordens betydelse upprättas av skillnader. Betydelser är väl ett slags funktioner eller syften, tänker jag rätt? Hjärta och hjärna, himmel och jord, mörker och ljus har olika funktion i språket och människans tänkande. Skillnaderna (relationerna) mellan delarna ger dem deras funktion. Och vad är språkets syfte? På evolutionär nivå handlar det om överlevnad, förmodar jag. Men vad blir språkets syfte när det används till att skapa samhällsystem, vetenskap och poesi? Är det fortfarande överlevnad på en högre nivå? Eller har det blivit något annat? Inflöde, genomförande och utflöde Man kan också tänka sig system som en process som tar in något, gör något och skickar ut något. En räknemaskin tar in tal, gör en beräkning och levererar ett svar. En bakmaskin tar in ingredienser, bearbetar ingredienserna och i andra ändan kommer ett bröd ut. Vi använder ganska ofta de engelska orden input och output, särkskilt när det gäller tekniska saker och datorer. Ett dataprogram tar något som input. Vi kan ta en träningsklocka som mäter din puls som exempel. Som output ger den analys och sammanfattning av hälsodata som vilopuls, arbetspuls och maxpuls. Ett system har ofta någon form av feedback eller återkoppling. Ett klassiskt exempel är en termostat. Ett element värmer ett rum. När termostaten känner att det är tillräckligt varmt stänger den av elementet. När luften svalnar sätter termostaten på elementet igen. Systemet bildar en rundgång eller en loop där input och output påverkar varandra. Undervisning fungerar på samma sätt. Eleven får input från läraren och svarar med output. Det kan vara undervisning om skrivande som sedan eleven redovisar i en övningstext. Läraren ger feedback på texten som resulterar i en ny output från eleven. Mycket föbättringsarbete, ibland kallat systematiskt kvalitetsarbete, bygger på sådana här loopar av input - output - feedback, där feedbacken blir ny input som leder till ny output och så vidare. Saker är förstås ofta mer avancerade än så. Outputen kanske mäts på något sätt. Sedan görs en analys av mätningen. Analysen ligger till grund för en planering som mynnar ut i konkreta aktiviteter. De blir till den nya outputen som får vissa resultat. Dessa resultat mäts, analyseras och leder till en ny planering. Systemtänkande Det finns de som menar att vi kan tänka bättre om vi blir medvetna om system. Jag har själv bara skummat på ytan i denna värld. Ett sätt är att studera generella mönster och scheman för system. Dessa går att känna igen i olika sammanhang och kan hjälpa en att analysera olika situationer och komma med förslag och analyser fortare. Jag gissar att google eller första bästa AI-bot gärna hjälper den som är nyfiken att gräva vidare i detta tänkande. En läsare tipsade mig om forskaren Derek Cabreras DSRP framwork. Framework blir helt enkelt ramverk på svenska. Förkortningen DSRP står på svenska för Distinktioner, System, Relationer och Perspektiv. Cabrera menar att vi kan analysera och förstå en mängd olika fenomen genom att betrakta de här fyra aspekterna. Jag tar ett exempel utifrån min begränsade förståelse. Låt oss ta språket svenska. Svenska är svenska just för att det skiljer sig från danska, finska, swahili och resten av världens språk. Det är disktinktionen. Svenska blir något eget i kraft av att inte vara de här andra språken. Svenska är ett system av fonem, morfem och syntax, alltså grammatiska och semantiska regler. Språket svenska står i relation till alla som talar det, både modersmålstalare och andraspråkstalare. Det står också i relation till Sveriges historia, till nationen Sverige och dess kultur samt politiska och instituionella organisation. Det svenska språket står även i relation till resten av världens föreställningar om svenska, Sverige och svenskhet. Vilken betydelse får några repliker på svenska för kulturellt värde i en hollywoodfilm? På vilket sätt svenska är ett perspektiv enligt det här ramverket är inte lika tydligt. Kanske finns det i varje språk ett sätt att tänka på och förhålla sig till världen? Du som pratar flera språk kan hjälpa mig här. Ser världen annorlunda ut om du tänker på svenska eller något annat språk? Ett band och ett beat Samhällskritik riktar sig ofta mot “systemet”, förstått som det dominerande samhällssystemet. Jag antar att det ligger bakom bandnamnet Skitsystem (dåligt/kasst system). Det är ett punkband, närmare bestämt ett crustpunkband, som är välkänt och etablerat i den scenen. Klicka här för ett smakprov. Tomas “Tompa” Lindberg som gick bort förra året spelade under en period i Skitsystem. Hans mer kända band At the gates släppte en skiva nu i år som heter The Ghost of a Future Dead. Kolla in det om du, likt mig, föredrar metal framför punk. Musik kan också ses som ett system med delar. Toner, harmonier och rytmer skapar en helhet. Pratar vi om crustpunk och dödsmetall är d-takt eller d-beat en viktig beståndsdel. För den som är nyfiken på en utläggning (längre förklaring) av det kan titta på det här klippet med Tobias Forge från bandet Ghost. Här kan vi faktiskt se hur olika sätt att spela trummor representerar olika perspektiv. Han inleder med en tydlig distinktion som grundar sig på hur trummisen lägger baskaggen (bastrumman). Det blir tydligt i den korta intervjun att debatten om d-takten står i relation till ett större kulturellt sammanhang, med olika band och subgenrer. Så är det nästan alltid. Varje facett av verkligheten sätter en i relation till en större helhet. Ännu en söndag i veckodagssystemet. Här fick du lite input att bearbeta och kanske ger det någon output i ditt liv. Jag önskar dig en distingerad söndag med ditt eget perspektiv i relation till ett större och förhoppningsfullt meningsfullt sammanhang. /Kalle *Foto: Primitive Man spelar i på Monument031 i Göteborg. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com

About

Här kan du lyssna på Svenska med Kalle. Du kan lyssna på Ett avslappnat brev, videor och livesändningar från YouTube och annat inspelat material. Du kan läsa många av texterna på Svenska med Kalles Substack. svenskamedkalle.substack.com

You Might Also Like