K-podd Riksantikvarieämbetet

Välkommen till ännu ett avsnitt av Arkiv special. Medarbetare i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, exempelvis genom forskning. 

I de tidigare avsnitten i vår miniserie Världens främsta textilsjukhus (K-podd nr 71 och nr 72) berättar vi om den historiska bakgrunden till föreningen Pietas och dess textilkonserveringsateljé, som år 1949 blev en del av Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Vi har följt spåren i RAÄ:s arkiv och fördjupat oss i textilantikvariens roll och uppdrag i verksamheten.  

I detta avsnitt möter vi Susanna Oom, textilkonservator och tidigare anställd på Riksantikvarieämbetet. Hur såg arbetet ut för textilkonservatorn under tiden som Susanna arbetade på RAÄ? På vilket sätt hade, och fortfarande har, konservatorn nytta av RAÄ:s arkiv och de så kallade Pietaskatalogerna? 

År 2008 flyttade delar av RAÄ:s verksamhet över till Gotland, bland annat konserveringsateljén. Vad hände sen? Hur ser den verksamheten ut idag hos RAÄ? Dessa och många andra frågor får vi svar på. 

Dessutom berättar Susanna om flera fantastiska uppdrag som hon har arbetat med. Till exempel att konservera Dramatens ridå, och att sy en rekonstruktion av Drottning Margaretas gyllene kjortel. Något som visade sig inte var helt lätt…

I avsnittet nämns även bilder som ligger på vår Flickr Commons. Bilderna hittar du här.

Programledare är Annelie von Wowern, bildarkivarie på Arkivenheten. Avsnittet spelades in av Roger Magnusson. Producent för K-podd är Erik Larsson.

 

I årets första avsnitt av K-podd lyfter vi på locket till digitaliseringens möjligheter för landets museer. Hur kan vi skapa ett sökbart kulturarv? Vilka lärdomar kan vi dra från Nederländerna? Varför kan vi inte fortsätta som förut? Gäst är Björn Sundberg, som leder Riksantikvarieämbetets program för digital omställning på museiområdet.

– Digitaliseringen gör att vi kan upptäcka mer, och sådant som aldrig annars skulle vara tillgängligt för oss. Det ger också en möjlighet att kombinera olika samlingar på ett sätt som inte vore fysiskt möjligt, säger Björn Sundberg.

Riksantikvarieämbetet bedömer att digitaliseringen är den viktigaste frågan inom museiområdet. För att stötta och leda detta arbete har myndigheten tillsatt ett program för museernas digitala omställning.

Det här avsnittet är det första i en planerad serie om tre där vi diskuterar digitaliseringens möjligheter för olika delar av kulturarvet. I kommande avsnitt tar vi upp samhällsbyggnad och forskning.

Länkar

Läs mer här om exemplet Nederländerna: Dutch Digital Heritage Network – Netwerk Digitaal Erfgoed

Riksantikvarieämbetets programsidor: Digital omställning på museiområdet | Riksantikvarieämbetet (raa.se)

Riksantikvarieämbetets nyhetsbrev För museer

Riksantikvarieämbetets konto på LinkedIn

Ta även del av ett ett studiosamtal mellan Björn Sundberg och Eric Fugeläng, chef för Avdelningen för kulturarvsutveckling, om arbetet med en nationell strategi för digitalt kulturarv.

Om K-podd

K-podd är Riksantikvarieämbetets podd där vi träffar människor som på olika sätt arbetar med kulturarv. Ibland är ämnena mycket breda och ibland betydligt smalare. Samtalsledare i det här avsnittet är Emil Schön.

 

Välkommen till ett nytt avsnitt av K-podd: Arkiv special! Medarbetare i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material exempelvis genom forskning.

I dagen avsnitt i vår miniserie Världens främsta textilsjukhus, gästas Annelie von Wowern på arkivenheten av Margareta Ridderstedt, textilantikvarie och tidigare anställd på textilenheten på Riksantikvarieämbetet.

I förra avsnittet berättade vi om föreningen Pietas och den textilkonserveringsateljé som Agnes Branting startade år 1907. Till att börja med drev hon verksamheten hemma hos sig, på Styrmansgatan i Stockholm. Den drevs av färgstarka kvinnor, som var pionjärer inom konservering av textilier i början på 1900-talet. Men serien handlar också om de som tog vid och förde verksamheten vidare under 100 år.

År 1949 blev föreningen Pietas statlig och övertogs av Riksantikvarieämbetet. Verksamheten pågick till början av 2000-talet.

Vi fortsätter att följa spåren efter Pietas i arkivet. Vi får bland annat följa med till ett sidenväveri i Venedig som Margareta besökte. Här finns ett arkiv som var ”ganska så förfärligt”. Varför då? I avsnittet berättar Margareta om det arkivet och annat spännande från hennes tid på textilenheten.

Är du intresserad av att se fler bilder från verksamheten hittar du det på RAÄ:s Flickr Commons.

Det här avsnittet är inspelat av Roger Magnusson och mixat av Erik Larsson, producent för K-podd. Alla avsnitt av K-podd hittar du här.

 

Nu är det premiär i K-podd för serien Arkiv special. Personalen i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, genom forskning och annat.

Vi börjar med en miniserie som vi kallar Världens främsta textilsjukhus. Avsnitten kommer att handla om färgstarka kvinnor, som var pionjärer inom konservering av textilier i början på 1900-talet. Men också om de som tog vid och förde verksamheten vidare under 100 år framåt.

Vid sekelskiftet 1900 var intresset för kulturarv stort. Världen förändrades snabbt. Mycket av det som den tidens människor hade växt upp med höll på att försvinna. Det blev viktigt att samla in och bevara minnet av den tid som varit. Men, föremål som bär spår av tidens tand behöver också omvårdnad för att inte förstöras.

År 1908 beslutade sig en grupp personer för att bilda en förening för konservering av äldre textilier. Den fick namnet Pietas. Personerna bakom föreningen var män som hade höga poster på de stora museerna, men också två kvinnor: Anna Wallenberg, som donerade pengar, och Agnes Branting, textilkonstnär och initiativtagare till Pietas. Branting kom också att bli ledare och sekreterare för konserveringsateljén för textilier. De genomförde banbrytande insatser för att rädda historiska textilier från att förstöras. 

År 1949 blev föreningen Pietas statlig och övertogs av Riksantikvarieämbetet. Verksamheten pågick till början av 2000-talet.

I vårt första avsnitt följer Mari-Louise Franzén, textilhistoriker och tidigare anställd på textilenheten på RAÄ samt Annelie von Wowern, bildarkivarie på arkivenheten, spåren efter Pietas verksamhet i arkivet. Bland annat berättar de om Pietaskatalogen, där all konservering som utfördes dokumenterades och som fortfarande är av intresse för forskare och yrkesverksamma. 

Är du intresserad av att se fler bilder från verksamheten hittar du det på RAÄ:s Flickr Commonsida.

Det här avsnittet är inspelat av Roger Magnusson och mixat av Erik Larsson.

K-podd avsnitt 70 tar dig med till Östersjöns största öar för att undersöka hur bruket av runor sett ut under vikingatid och medeltid. Vem var egentligen Grimmelige Gred som bornholmarna behövde så många amuletter för att skydda sig emot? Hur kunde 1800-talets runnestor George Stephens reta upp sin kusk så till den milda grad att denne drog sin kniv? Och kan det ha varit så att gutarnas ökade användande av runor efter invasionen 1361 var ett sätt att markera motstånd mot dansken?

Riksantikvarieämbetets runexperter Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström reder ut hur användandet av runor skiftat i olika tider och mellan olika öar.



Samtalet utgår från den nyutkomna antologin Det öppna och det fördolda som Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström är redaktörer för. I boken undersöker sex olika runforskare hur runor använts på Gotland, Öland och Bornholm. Bruket av runor på de tre öarna bär på vissa likheter, men betydligt fler skillnader. Eller som Laila Kitzler Åhfeldt konstaterar i podden: ”Jag hade förväntat mig att det skulle vara större likheter mellan öarna.”

Om forskningsantologin Det öppna och det fördolda

I Det öppna och det fördolda undersöker runforskare användningen av runor på Öland, Gotland och Bornholm i olika sociala miljöer från senvikingatid till efterreformatorisk tid. Temat är hur runor i vissa sammanhang använts öppet och publikt, för alla att se och betrakta — såsom på kyrkväggar, runstenar och gravhällar — och under andra omständigheter mer dolt och diskret, som i hopvikta amuletter. Därtill publiceras för första gången Carl Säves anteckningar från en forskningsresa till Bornholm 1865 tillsammans med professor George Stephens och tecknaren Julius Magnus Petersen.

Här kan du ladda ner hela antologin som PDF eller beställa ett fysiskt exemplar på print-on-demand:

Det öppna och det fördolda: runor i olika sociala miljöer från senvikingatid till efterreformatorisk tid.

Lyssna gärna även på K-podd 36 som djupdyker i Ölands runfynd.

Samtalsledare är Emil Schön.

Hamnplatser har alltid haft en central roll för människor. Framförallt fram till dess att järnvägen och mer vägbaserade transporter konkurrerade ut de flesta. Hamn- och handelsplatser har en unik historia, med långväga, ofta internationell handel, samtidigt som de kunde ha högst begränsad kulturell koppling till bygden runt omkring. Den historien berättar vi här.

Följ med arkeologen Ny Björn Gustafsson och programledaren Erik Larsson när vi ger oss ut i spåren av gamla hamnplatser på Gotland. Detta är tredje sommaren vi åker ut på ö-turné  –  lyssna gärna även på avsnitten om fornborgar (2020) och fyndplatser (2021).

Det här avsnittet av K-podd är inspelat och producerat av Erik Larsson (CCBY). Prenumera gärna – K-podd finns i appar som till exempel Apple Podcasts, Acast och Spotify.

Platser som nämns i avsnittet (i kronologisk ordning) 

Korumpan och Koviken i Sanda socken, norr om Klintehamn. I dag finns här Gotlands Fiskerimuseum. Längst in i dagens Kovik ligger ett område med 8 båtlänningar som idag ligger ca 2-3 m över havet – RAÄ-nr Sanda 119:1.

Strax norr därom ligger den före detta ö där det gravfält som besöks i podden är beläget – RAÄ-nr Sanda 183:1. Ursprungligen fanns där sannolikt mer än 100 gravar.

Karlsöarna – med Stora Karlsö ytterst – har flera hamnplatser och stora mängder gravar från flera perioder. Lilla Karlsö är mindre utforskat än Storön, men på dess södra del finns en myr som med största sannolikhet var en skyddad hamn under järnåldern. På Storön finns två tydliga hamnområden, ett i norr och ett i söder. Från ön finns även arkeologiska fynd som tydligt visar att Stora Karlsö var en del av det nätverk av handelsplatser som knöt samman hela Norden för dryga 1000 år sedan.



På Gotska Sandön finns idag få direkta spår av äldre hamnanläggningar, dessa är till stora delar utplånade av den sanddrift som präglar ön. Däremot pekar arkeologiska fynd och bevarade fornlämningar, från sten-, brons- och järnålder – liksom från medeltid – på att ön haft en liknande position som Karslsöarna, som en nodpunkt i dåtidens kontakt- och transportnätverk. Bl.a. finns där en muromgärdad kristen begravningsplats vid Säludden på öns norra del.

Vid Norra Gattet, norr om Fårösund på nordligaste Gotland, finns tre svackor uppe på en nivå som idag ligger 3 meter över havet (RAÄ-nr Fleringe 73:1-3) invid en tidigare havsvik som nu,