Överlevarna

Överlevarna

One podcast - four themes: survivors of the Holocaust, the Palestinian Nakba, the second generation and Jewish Högalid. The podcast’s various projects have been funded by, among others Statens Kulturråd, Saléns stiftelse, Palmefonden, Victoria AB, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Helge Ax:son Johnson Stiftelse, Annika och Gabriel Urwitz’ Stiftelse, Samfundet S:t Erik, Lind & Co, Ordfront and private donors.

  1. −2 d

    Nakba #68 - Kamal Ma‘aruf

    1948, då Kamal Ma‘aruf var nio år, fördrev israeliska styrkor familjen från byn Dayr al-Qassi. De flydde över gränsen till Libanon. I 34 år levde de i olika flyktingläger, först i Baalbak, sedan i Tyr och slutligen i Sabra. Kamal Ma‘arufs berättelse; ”1982, två dagar efter massakern i Sabra och Shatila, som israelerna och förrädarna utförde, kom beväpnade libanesiska styrkor tillbaka till vårt läger i Sabra. Klockan var sex på lördagsmorgonen. De beordrade ut oss ur våra hus och tog med oss en bit bort. Där ställdes alla män upp på ett långt led, som sträckte sig från Sabra till det andra lägret i Shatila. Alla kvinnor hade beordrats ut ur ledet. Vi var omgivna av beväpnade soldater, både libaneser och israeler, som stod på båda sidor av ledet. Jag såg mer än 20 dödade personer. I över två timmar tvingades vi stå uppradade. Sedan beordrade soldaterna, på måfå, unga och gamla män in i tolv fordon. Jag såg hur min son, Jamal, var en av de som kidnappades. Jag vågade inte protestera. De tog fångarna till en fotbollsplan där israelerna höll kvar de till klockan två på eftermiddagen. Mer vet jag inte. Vi fick aldrig tillbaka Jamal och vi vet inte vad som hänt honom. Jamal var 19 år.” In 1948, when Kamal Ma‘aruf was nine years old, Israeli forces drove the family out of the village of Dayr al-Qassi. They fled across the border into Lebanon. For 34 years, they lived in various refugee camps—first in Baalbek, then in Tyre, and finally in Sabra. Kamal Ma‘aruf´s story: ”In 1982, two days after the Sabra and Shatila massacre—perpetrated by the Israelis and the traitors—armed Lebanese forces returned to our camp in Sabra. It was six o'clock on a Saturday morning. They ordered us out of our homes and took us a short distance away. There, all the men were lined up in a long column stretching from Sabra to the other camp in Shatila. All the women had been ordered out of the line. We were surrounded by armed soldiers—both Lebanese and Israeli—standing on either side of the line. I saw more than twenty dead bodies. We were forced to stand in line for over two hours. Then, the soldiers randomly ordered young and old men alike into twelve vehicles. I saw my son, Jamal, being among those abducted. I dared not protest. They took the prisoners to a football field, where the Israelis held them until two o'clock in the afternoon. That is all I know. We never got Jamal back, and we do not know what happened to him. Jamal was 19 years old.

    Nakba #68 - Kamal Ma‘aruf

  2. −4 d

    Överlevarna #1 - György Fenyö

    György Fenyö, född 1936, i Budapest, Ungern. Befriad i januari 1945 av sovjetiska styrkor. Kom till Sverige 1957. Inspelat den 29 augusti 2017. "1939 döpte vi oss, föräldrarna trodde vi skulle få ett undantag från Hitlers raslagar. Det var ett sätta att försöka överleva, inget annat. Det innebär ingen skillnad för hur jag blev behandlad som jude, noll. Det var helt förgäves. Kriget började för min del 1942 när jag var sex år gammal och gick i första klass. Min far blev för tredje gången inkallad som judisk tvångsarbetare, slavarbete. De kallades in i armén men fick inte ha vapen. När han fått inkallelsen satt han på soffan djupt försjunken i tankar. Hans trupp skulle till ryska fronten. De åkte ut i slutet av november. Hans sista vykort kom 31 december 1942. Han försvann någon gång i januari, februari 1943. Han försvann och kom aldrig igen. 19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Då slutade jag gå i skolan. Vi fick flytta ett antal gånger till olika lägenheter, fram till november 1944. Det bildades judiska hus i vissa områden. Pilkorsarna tog makten genom en kupp den 15 oktober 1944. De jagade och mördade så många judar som möjligt. De hade en stor kasern, Radetzki-kasernen. De kom till vårt jude-hus och rekryterade två polska systrar och min mamma som städerskor. Mamma gick varje morgon och städade. Hon fick inget betalt men pilkorsarna gav henne mat som hon hade med sig hem varje eftermiddag. Sent en kväll knackade pilkorsarna på vår dörr och förde ner oss på gatan. De tömde hela huset och förde oss till ett mindre hus som låg trekvart bort. Vi släpade på tillhörigheter som täcken. Den natten låg jag skavfötters med min farmor. Nästa morgon gick mamma till kasernen för att jobba. Och vi togs till en polisstation. Där stod vi på gården hela förmiddagen. Plötsligt dök min mamma upp med en pilkorsare, som lyckades ta oss därifrån. Vi fick en ny lägenhet, den här gången i det nykonstruerade gettot. Min farmor gick raka vägen dit, medan jag följde med min mamma till hennes städjobb på kasernen. Men medan vi var där kom det en annan grupp pilkorsare som förde bort alla människor, även min farmor, från vårt nya hus. Sedan dess har vi aldrig sett min farmor. Då var det bara vi två. Hon fortsatte städa i kasernen fram till julafton 1944. Då stack pilkorsarna. Ryssarna hade omringat Budapest. Sen satt vi i källaren fram till den 18 januari då ryssarna befriade oss."

    Överlevarna #1 - György Fenyö

  3. 16 aug.

    Nakba #67 - Ove Björklin

    Vad betyder den blå FN-baskern för dig? - Det låter kanske lite högtidligt, men man har bidragit till en liten del till fredsinsatserna i Gaza. Jag har pratat med mina barn att när jag begravs så vill jag att baskern ska läggas på kistan, säger Ove Björklin, 88 år. Han hörde till den svenska FN-bataljonen i Gaza, under ett halvår 1959-1960. Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele

    Nakba #67 - Ove Björklin

  4. 10 aug.

    Nakba #66 - Mohammad Ahmad Yassine

    - Jag var ett hyperaktivt barn som brukade klättra omkring på hustaken. Folk pekade på mig och sa att jag var som en apa. Jag stal hönsägg och tog med mig hem för att äta. Ibland blev jag avslöjad och då fick jag stryk av min far, säger Muhammad Ahmad Yassine Muhammad Ahmad Yassine, född 1942 i al-Kabri, Palestina. Tolk och foto: Muna Bibi. Inspelat 2022 i lägret Burj al-Barajna, Beirut, Libanon. *** "I was a hyperactive child who used to climb around on the rooftops. People would point at me and say I was like a monkey. I used to steal chicken eggs and bring them home to eat. Sometimes I got caught, and then my father would beat me," says Muhammad Ahmad Yassine. Muhammad Ahmad Yassine, born in 1942 in al-Kabri, Palestine. Interpreter and photo: Muna Bibi. Recorded in 2022 in Burj al-Barajneh Camp, Beirut, Lebanon.

    Nakba #66 - Mohammad Ahmad Yassine

  5. 31 juli

    Nakba #65 - Selim Mohammad Abu Kheraibi

    - När jag var tio år, 1948, såg jag tre flygplan som flög på rad. Sedan delade de på sig. Jag sprang hem och berättade för min mormor vad jag sett. Innan jag hade hunnit avsluta min mening började de bomba. Min mamma kom bort i kaoset, så mormor och jag flydde på egen hand över bergen till Libanon. - Jag gick med i fatah 1969 (skrattar). Jag tycker inte om krig, men jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi vill återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om inte mina barn, så mina barnbarn. - When I was ten years old, in 1948, I saw three airplanes flying in a row. Then they split up. I ran home and told my grandmother what I had seen. Before I could even finish my sentence, the bombing started. My mother got separated from us in the chaos, so my grandmother and I fled on our own across the mountains to Lebanon. - I joined Fatah in 1969 (laughs). I don’t like war, but I love my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country, and we will stop fighting. We want to return to Palestine. If I don’t live to see it, then my children will. If not my children, then my grandchildren.

    Nakba #65 - Selim Mohammad Abu Kheraibi

  6. 27 juli

    Nakba #64 - Aydin Amir Hashimi

    - De mördade barnen i Gaza, ser jag som mina egna, säger Aydin Amir Hashimi, gatuartist och chef för Motståndsteatern. Under de senaste två åren har hans gatuteater varit ett återkommande inslag under Palestina-demonstrationerna i Stockholm. - Jag tycker om att provocera med min konst, men jag räknade aldrig med att Gaza-skylten skulle väcka så starka reaktioner, säger Aydin Amir Hashimi.

    Nakba #64 - Aydin Amir Hashimi

  7. 17 juli

    Det judiska Kristianstad #48 - Semmy Rülf

    - Pappa var gabai i synagogan i Kristianstad. Ofta saknade de en man, så pappa gick in på Grand Hotell och ringde mamma och så jag fick cykla i väg till synagogan klockan åtta på lördagsmorgonen, gömma cykeln i någon port och sitta av en och en halv timma. Sedan fick jag vänta på att alla gick förbi. För de hade också gömt sina bilar på bakgården. Och så fick man cykla hem och sova vidare, säger Semmy Rülf.

    Det judiska Kristianstad #48 - Semmy Rülf

  8. 10 juli

    Det judiska Högalid #47 - Isse Albert

    På 1950-talet var det många som talade jiddisch på Lindvallsplan 4. En av de var min morbror Isse. Han föddes i polska Rajgrod 1926. Han fick namnet Jisrael Mordechai Albert. På 1930-talet utvandrade familjen till Sverige och här kom han att kallas Isse. När han senare utvandrade till USA tog han namnet Irving. Innan jag var född bodde han hos oss på Lindvallsplan 4. Isse var mångbegåvad. Han gick i lära hos en silversmed. Han spelade och sjöng, komponerade sånger, skrev dikter, målade och skulpterade i trä. I USA bodde han och Luba och deras dotter Rose i ett litet hus på Long Island. På dagarna hade Isse ett kontorsjobb på New York Telephone Company. På lediga stunder satt han uppe på vinden där han inrett en liten studio. En av hans specialiteter var att översätta svenska sånger och dikter till jiddisch. Han hade en livslång kärlek till Evert Taube och Dan Andersson. Han uppträdde aldrig för publik, den tanken var honom främmande. Men varje gång vi träffades, antingen i USA eller i Sverige, sjöng han gärna och oombedd sina sånger för oss i familjen. Han försåg oss också regelbundet med kassettband och textblad. Kanske var det meningen att hans arbete med att översätta sånger och dikter till jiddisch en dag skulle få sitt hem här på Det judiska Högalid. Här är ett par inspelningar på kassettband, som Isse gjorde uppe i sin studio, gissningsvis någon gång på 90-talet. Först hör vi ”Der Klezmer” (Spelmannen) av Dan Andersson. Sedan läser han upp dikten ”Di miltzkrankeyt” (Mjältsjukan) av Esaias Tegner och till slut Johan Ludvig Runebergs ”Der Poier Adam” (Bonden Paavo).

    Det judiska Högalid #47 - Isse Albert
Visa alla (337)

4
av 5
86 betyg

Om

One podcast - four themes: survivors of the Holocaust, the Palestinian Nakba, the second generation and Jewish Högalid. The podcast’s various projects have been funded by, among others Statens Kulturråd, Saléns stiftelse, Palmefonden, Victoria AB, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Helge Ax:son Johnson Stiftelse, Annika och Gabriel Urwitz’ Stiftelse, Samfundet S:t Erik, Lind & Co, Ordfront and private donors.

Information

  • Skapad av
    Överlevarna
  • Aktiva år
    2017 - 2026
  • Avsnitt
    337
  • Åldersgräns
    Vuxet innehåll
  • Copyright
    © All rights reserved
  • Programmets webbplats
    Överlevarna