Varje vaken minut går åt till att försöka mota bort de obehagliga och våldsamma tankarna. Om de stämmer förtjänar jag inte att leva Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Om du känner igen dig i Mikaelas berättelse eller är anhörig finns hjälp att få:*Chatt: https://ocdforbundet.se/ocd-chatten*Anhöriglinje: https://ocdforbundet.se/anhoriglinjen/Reporter & ljuddesign: Vincent HanssonProducent: Gustav AsplundSlutmix: Astrid Ankarcrona Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.UTSKRIFT AV DOKUMENTÄREN: – Tänk om jag är pedofil men jag har bara inte insett det förrän nu? För Mikaela går varje vaken minut åt till att försöka mota bort tankarna. Tankar som är obehagliga, våldsamma och ständigt fyllda av tvivel. Hon är rädd för att hon ska övertyga sig själv att vara en fara för dem hon älskar mest. En fara för sin son. – Det enda sättet att skydda mitt barn är att flytta ifrån honom. Jag har sökt upp Mikaela i Onsala utanför Kungsbacka. När jag fick reda på hennes berättelse slog den an i mig personligen. En historia om att brottas med och leva med sina demoner. Går dem att övermannas? Mikaela växer upp i Luxemburg. Hon beskriver sig själv som ett känsligt barn, som upplever mycket ansvar för andras välmående. Och att hon redan som liten börjar ha en stark rädsla för döden. – Jag började få tankar kring döden som alla barn får. Men jag fick verkligen panik av tanken av döden och blev rädd för att sova, för jag tänkte att jag skulle dö när jag sov. Så jag hade väldigt mycket känslor som liten. En dag får Mikaela ta del av en tragisk nyhet. En nära vän till familjen har drabbats av cancer. En hjärntumör. Tillståndet är kritiskt och han mår sämre och sämre för varje dag som går. – Då blev jag ganska ledsen av att höra det. Och så tyckte jag synd om honom för att han led. Då minns jag att jag tänkte: ”jag hoppas att han dör snart så att han inte behöver lida för länge”. Kort efter att Mikaela tänkt den tanken så går familjevännen bort. Mitt i sorgen slår skulden till med full kraft, en fixidé om att hon bär ansvaret –att det är hon som har orsakat hans död. – Det är mitt fel att han dog. För jag tänkte ju tanken, ”jag hoppas att han dör snart så han slipper lida”. Och då minns jag att jag sa det till min mamma. Att det är mitt fel. Och då förklarade hon att man kan inte tänka sig att någon ska dö, och att det är en ganska normal tanke att ha. Och att det kan vara lite fint att hoppas att någon inte ska behöva lida. Hennes mammas ord blir en viss tröst men dessa tankar skulle visa sig bara vara början. En dag när hon hackar grönsaker så dyker en skrämmande bild upp i huvudet. – Då började jag få tankar på att ”tänk om jag tar en kniv och sticker mig själv.” Jag ville absolut inte skada mig själv, men jag var livrädd för att jag skulle tappa kontrollen och bara sticka kniven i min mage. Så jag sa det till min mamma, och hon förklarade för mig att om du är rädd för att du ska skada dig själv, så behöver du inte vara ensam hemma. Men det ledde också till att jag var mycket med min mamma på fritiden. För jag var så rädd för att vara hemma. När Mikaela är 16 år slår en ny, absurd fixering rot. Det är en tanke som trotsar allt sunt förnuft och som för de flesta – även för henne själv – framstår som helt världsfrånvänt. Men trots det känns det som något hon behöver ta på allvar. – Så var jag fortfarande oskuld, och då började jag få tankar kring att jag skulle vara gravid, att jag skulle på något sätt ha lyckats bli gravid ändå. Jag minns att jag tog graviditetstest, trots att jag någonstans förstod att det är klart att du inte är gravid. Men jag var så rädd för det, för den tanken satte sig där också. Lex Jungfru Maria? – Ja. exakt! Det är ingen som ser några varningsflaggor eller snappar upp att det är något problem. För tankarna påverkar ännu inte Mikaela till den grad att det innebär några större bekymmer för henne. Att den starka ansvarskänslan, rädslan för att skada sig själv, rädslan för att vara någon slags jungfruföderska – att det här skulle vara ett tecken på en sjukdom var det ännu ingen som kunde förstå. Mikaela är nu i 20-årsåldern och befinner sig på en fest. Och där mitt bland alla människor så får hon syn på en kille. Det är som att världen stannar upp, och allt folk runt omkring blir bara till en suddig bakgrund. – Direkt fick vi ögonkontakt med varandra och jag kände direkt någon attraktion till honom och han kände likadant. Gnistan mellan dem är omöjlig att ignorera. Så de börjar dejta och blir snabbt ett par. Och för Mikaela känns det helt fantastiskt. Hon har aldrig varit såhär lycklig. – Och då var det, jag svävade bland rosa moln. Jag var så kär. Älskade honom så mycket. Men att känna så starkt får någon har också sina baksidor för Mikaela. För den där starka ansvarskänslan, som genom hela livet har legat i bakgrunden och lurat börjar träda fram. – Jag kände så mycket för honom att det nästan blev jobbigt för mig. Jag ville hellre bara få känna mig lite mer: ”okej, jag älskar dig jättemycket, men jag är inte besatt av dig”. För då märkte jag också att jag fick sådana här tankar om att jag ville skydda honom från allt. Och Mikaela börjar oroa sig. Tänk om hon skulle förstöra allt? Allt det fina de håller på att skapa tillsammans Tänk om hon skulle råka flörta med någon, råka vara otrogen. Eller någonting mycket värre. – Då började jag få tankar om att jag skulle råka döda honom eller någon annan, för jag bodde med min kusin, att jag skulle döda honom eller min kusin i sömnen. Och jag tror att det har att göra med att jag hittade en person som jag började älska jättemycket. Och så blev jag så rädd för att jag skulle råka förstöra det. Och vad är det värsta man kan göra då? Jo, det är att döda någon. Mikaela vet att hon aldrig skulle göra något sånt i ett vaket tillstånd. I ett tillstånd där hon har kontroll. Så hon måste anpassa hemmet för någon annan – den potentiellt sömngående versionen av sig själv. – Började gömma knivarna i lägenheten. Försöka sätta dem högt upp i ett skåp, för då kommer det att vara svårt för mig att komma åt dem när jag sover. Men det är också nu det blir uppenbart, både för henne själv, och folk runtomkring. Det är något som inte står rätt till. Hon behöver hjälp. Så hon tar steget och vänder sig till vården. Mikaela, som levt i skräck för att förlora greppet om verkligheten, får nu äntligen en förklaring på vad det är som pågår. Hon har OCD, eller tvångsyndrom som det också heter. – För jag var har jag en psykos? Nej, du har inte en psykos. Du har tvångstankar och det kändes väldigt skönt att äntligen få ett ord att hänga upp mig på och förstå mer om det. Mikaela hade aldrig kunnat föreställa sig att OCD kunde se ut på det här sättet. För henne, liksom för många andra, var diagnosen förknippad med människor som maniskt tvättar sina händer eller håller saker kliniskt rent. Det kan förstås se ut på det sättet, men långt ifrån hela sanningen. Det centrala i OCD är inte städning, utan de ritualer (fysiska eller mentala) som skapas för att avvärja en katastrof. Hjärnan identifierar ett hot och kräver en motprestation för att lugnet ska infinna sig. Men det är en falsk trygghet. För ju mer Mikaela försöker försäkra sig om att hon inte kommer mörda sin kille sömnen, desto mer utrymme får tvivlet att växa. För att bryta mönstret måste hon sluta söka svar och istället våga stanna kvar i ångesten utan att agera. Så Mikaela får påbörja en KBT-behandling, där hon steg för steg får närma sig det allra läskigaste. – När jag stod där med kniven så kändes det ju ganska läskigt i början, för det kändes verkligen som att jag kommer tappa kontrollen nu. Tänk om jag egentligen vill döda honom? Tänk om det är därför jag tänker de här tankarna. Sen blev det lättare och lättare ju mer jag övade på det. Och så tillslut får Mikaela börja sova med knivar bredvid sig i sovrummet. Den ultimata exponeringen som ska få henne att tolerera osäkerheten kring vad hon gör och inte gör i sömnen. Och det funkar. Rädslan tynar till slut bort. – Titta, du kan sova med en kniv i sovrummet, men du dödar ingen när du sover ändå. Mikaela har äntligen lämnat skräcken bakom sig och börjat blicka framåt mot en ljusare horisont. Relationen är starkare och tryggare än någonsin. De gifter sig och bestämmer sig för att ta det stora steget att skaffa barn. Men drömmen om en växande familj visar sig vara en betydligt snårigare väg än de hade föreställt sig. – Så vi fick genomgå en IVF process, vilket var ganska påfrestande. Sen blev jag gravid och i början av graviditeten började jag märka av att jag blev väldigt orolig för fostret. Jag började bli jättenojig för att någonting skulle hända som jag tänker att många gravida blir. Men jag kanske blev det lite väl mycket. Jag hörde av mig till barnmorskan hela tiden. Sen fortsatte det under graviditeten. Jag började må bättre sen också. Men sen de två sista veckorna så började jag må jättedåligt. Jag kunde inte sova, jag fick skakningar i hela kroppen. Jag mådde illa, jag kunde inte äta och det var på grund av ångest. Och så händer något mer. Oron kring sömnen, som ofta varit en domän för Mikaelas OCD, börjar återigen ta plats. Men än så länge har hon inte gjort kopplingen. Hon ser inte att det är precis samma gamla demon som har börjat hemsöka henne på nytt – Då blev jag jätterädd för att inte kunna sova. Jag minn