Harrisons dramatiska historia Historiska poddar

Det finns historiska namn som alla reagerar på, även om det är få som kan säga när personen levde och exakt vad han eller hon gjorde sig känd för. Flera av dessa världshistoriens kändisar är människor som vi påfallande helst hade varit utan – blodbesudlade krigsledare och hänsynslösa diktatorer som Caesar, Attila, Napoleon, Hitler och Stalin. Men ingen är lika mytomspunnen och fruktad som Djingis khan, den mongoliska nationens fader.
Egentligen hette han Temüdjin. Fadern var härskare över en av de många smärre nomadiska grupperingarna på stäppen i dagens Mongoliet, men i Temüdjins barn- och ungdom fanns det inget som varslade om att han som vuxen skulle förena alla stammarna till ett enda folk, och ingen förväntade sig att han skulle bygga upp ett av de största imperier som jorden skådat. Likväl var detta vad som skedde. Genom en kombination av politisk och diplomatisk skicklighet och militär genialitet skapade Djingis khan i början av 1200-talet en centralasiatisk stormakt som slukade alla grannriken som vågade trotsa honom, från Iran i väster till Kina i öster. Historierna om hans grymhet och oövervinnerlighet spreds över hela kontinenten, men Djingis khan var betydligt mer än en durkdriven och skoningslös erövrare. Han var också en kulturfurste av rang som gav sitt mongoliska folk både skriftspråk och lagstiftning.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djingis khan, en av de största och mest skräckinjagande härskarna i världshistorien.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt
Bild: Djingis khan, National Palace Museum; Taizu, mer känd som Genghis Khan. Porträtt beskuren från en sida från ett album som föreställer flera Yuan-kejsare (Yuandjai di banshenxiang), som nu finns i National Palace Museum i Taipei. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nästan alla medeltida svenskar bodde på landsbygden, antingen i byar eller i ensamliggande gårdar. Tanken att lämna denna tillvaro för att flytta in till städer torde ha framstått som bisarr för folkmajoriteten. Likväl fanns det män och kvinnor som trotsade sedvanan och bosatte sig på platser med tusentals invånare. Till skillnad från järnåldersstäder som Birka och Uppåkra, vilka krossades av föränderliga politiska och ekonomiska konjunkturer, har medeltidsstäderna överlevt in i nutiden.
Medeltidens svenska städer var små men dynamiska, i regel bestående av mängder av låga trähus, vilka förenades av trägator som krävde ständigt underhåll. De var ohälsosamma, stinkande och obekväma, men folk uppskattade dem ändå. Städerna växte fram, utvecklades och överlevde eftersom de behövdes. Skara formades som en liten tätort kring den västgötske biskopens kyrka och gård, medan Lödöse etablerades som bästa möjliga hamn- och marknadsplats för skeppare och handelsmän som band ihop Sverige med länderna på andra sidan Kattegatt och Skagerrak. I östra Sverige grundades Kalmar, Söderköping och Stockholm som kungliga projekt på platser som ansågs optimala för att både behärska omgivningen och profitera på handeln. Visby stod i en klass för sig – här samarbetade gutar och tyskar för att skapa en av Nordeuropas stora kommersiella metropoler. Berättelsen om dessa äldsta svenska städer är både dramatisk och spännande: för varje ny utgrävning i de gamla stadsområdena måste vi skriva om historien.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de första bestående svenska städerna – hur de såg ut, hur stora de var och varför de överhuvudtaget grundades.
Bild: I början av 1940-talet bedrevs icke-förstörande arkeologiska utgrävningar i kv Valnötsträdet i Kalmar. Det innebär att man lämnade kvar alla fasta konstruktioner som murar och trappor, något som varit till hjälp under de utgrävningar som bedrivits under 2000-talet. Digitalmuseum, Kalmar läns museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De stora och hävdvunna hjältarna i vår historia är i regel kungar och krigare, manliga överklassgestalter som härskade i hallar, borgar och slott och som ledde arméer till fältslag och belägringar. Majoriteten av befolkningen utgjordes emellertid av vanliga bondefamiljer som endast sällan dyker upp i historieböckerna – med ett stort undantag: skapandet av vårt kulturlandskap under högmedeltiden.
Under medeltiden grundades de flesta byar och samhällen som återfinns på nutida kartor, och nästan alla växte fram till följd av nyodling på 1100- och 1200-talen. De kulturbringande hjältarna var energiska godsherrar, bönder, bondhustrur och torpare, vilka angrep omvärldens skogar och ängsmarker med yxor, hackor, plogar, harvar, liar och skäror. Resultatet var en formidabel geografisk expansion för kulturlandskapet och en av de största demografiska uppgångarna i världshistorien. Den europeiska folkmängden mångdubblades. Hur var detta möjligt? Vilka tekniska uppfinningar och innovationer låg bakom förändringarna? Hur tog mänskligheten steget från simpel handkraft till hästkraft, vattenkraft och vindkraft? När spred sig vattenkvarnen och väderkvarnen över världen, och vad ledde förändringarna till?
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur det europeiska kulturlandskapet formades mellan 1000-talet och 1300-talet, med den nyodlande bonden som huvudperson.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Säg medeltiden och många tänker spontant på riddare. Det var Ivanhoes tid, Rikard Lejonhjärtas och prins Johns tid, torneringarnas och de djärva kavallerichockernas tid, en tid av höviska adliga trubadurer som diktade och sjöng om kärlek till undersköna men ouppnåeliga drottningar och om ärorika stordåd på kung Arturs tid. Kort sagt, för otaliga människor är medeltiden först och främst riddartiden, ett fascinerande gränsland mellan saga och historia.
Men vad var egentligen en riddare? Ordet betyder ju endast ryttare – en stridsman till häst. Hur kunde det komma sig att vad som från början blott var en term för vanliga medlemmar av det lågadliga rytteriet på 900-talet omvandlades till att bli en titel som endast de rikaste och mest högättade i samhället kunde aspirera på att få? Hur kom de ceremoniella riddardubbningarna och de högt ställda idealen – ridderligheten – in i bilden? Och vad förväntade sig samhället av sina riddare? Vilken funktion fyllde de vid hoven, på slagfälten och i lokalsamhället? Hur såg riddartidens glansfulla liv i salar och på torneringsarenor ut när det begav sig, innan Hollywood gav oss sin fängslande (men långt ifrån alltid korrekta) version av historien?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riddarna, den europeiska medeltidens idealgestalter, och om den värld av höviskhet och hedersideal som kom att omsvärma dem.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I den gängse schablonbilden av medeltiden är det en mörk och källfattig era vars intellektuella befann sig ljusår från modern vetenskap och nutida sätt att tänka och resonera. Analfabetismen lär ha varit utbredd, skolväsendet outbyggt och antalet betydande kulturpersonligheter ytterst litet. Sanningen är annorlunda. Även i Norden fanns det skribenter som imponerar storligen också idag, författare som höjde sig högt över mängden. I detta avsnitt möter vi två av dem: Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson.
Personerna Saxo och Snorre uppvisar stora olikheter. Saxo var en biskopstjänare som skrev sitt storverk om danernas historia för att hylla arbetsgivarna, inte minst ärkebiskop Absalon i Lund, medan Snorre var en storman som försökte dominera över Island och till slut mötte döden för en mördares hand. Som offentliga personer hade de inte mycket gemensamt, men de var båda besjälade av driften att berätta om det förflutna, viljan att rädda historier och skrönor till eftervärlden, och de var båda kreativa och skickliga författarbegåvningar. Såväl Saxos som Snorres verk överlevde och kom att spela svårligen överskattade roller för europeisk kultur. Saxos Danmarkshistoria har skänkt oss berättelserna om Amled – original-Hamlet – och många andra gamla hjältar, och tack vare Snorre känner vi till mängder av gamla nordiska gudasagor.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den nordiska högmedeltidens två största skribenter, Saxo Grammaticus i Danmark och Snorre Sturlasson på Island.
Bild: Framsidan av Christiern Pedersens Danorum Regum heroumque Historia, Paris 1514 (se Gesta Danorum). Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På 1000- och 1100-talen var det blivande svenska riket föga mer än en – i bästa fall – svag och bräcklig konfederation under kungar som ständigt riskerade livet i kamp mot maktrivaler. Det var regel snarare än undantag att mer än en person sökte utöva kungamakt samtidigt. Härskarnas inflytande över de enskilda bygderna var så litet att flertalet monarker har lämnat få, om några, spår i våra historiska källor. 
Allt detta förändrades i mitten av 1200-talet, när Birger jarl och hans söner inom loppet av några decennier genomförde en blodig revolution uppifrån och omformade de autonoma bygderikena till kungariket Sverige. Hur var detta överhuvudtaget möjligt? Hur gick det till? Vilka bidrog till framgången? 
Det finns saker och företeelser som vi tar för givna och som vi accepterar som snudd på självklara element i tillvaron. Hit hör Sverige – vårt land, vårt rike, vår stat. Det är självklart att vi är svenskar och att vi lever i Sverige. Eller?
Nej, det är inte självklart. Under järnåldern och vikingatiden utgjordes dagens Sverige av ett flertal bygderiken och överhöghetsvälden som saknade institutionella band mellan härskare och undersåtar, och som inte hade några gemensamma traditioner eller politiska institutioner som länkade landskapen till varandra. 
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det svenska kungarikets tillblivelse och utveckling, med Birger jarl som centralgestalt.
Bild: Birger Jarl i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.
Klippare: Aron Schuurman
Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.